Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

 

Det fanns tydligen planer på att Svenska Röda Korset skulle finanseiera inköpet av en Douglas DC-7C avsedd för hjälpsändningar till Biafra. Affären förhandlades av den internationella moderorganisationen i juli 1968 och med i bilden fanns ARCO som tilltänkt opereratör. Detta kom aldrig till något avslut, men det finns en fortsättning.

Flygplanet var en av flera DC-7C som blev till salu efter det tyska charterbolaget Südflugs konkurs. Fem av dessa köptes av tyska CARITAS, den katolska kyrkans hjälporganisation, i slutet av juli 1968. Dessa levererades kort därefter till Lissabon, lastade med förnödenheter. I brist på en egen flygoperatör valde CARITAS att liera sig med Hank Warton. Precis som i fallet med sina Lockheed Super Constellations kom han att förse DC-7:orna med fejkade mauritanska registreringar. En av dessa ställdes av som reservdelsföråd efter endast en Biafta-skyttel, övriga maskiner ombaserades till ön Sao Tomé.
 
 
Så här skriver Michael I. Draper på sidan 120 i sin bok "Shadows - Airlift and Airwar in Biafra and Nigera 1967-70":

In order to allow some degree of planning flights and crew rosters from Sao Tomé Warton agreed to relief flights being contracted in 'packages' of six, the price for each 'packages' being $19,000 which took account of one flight within six being made free of charge. Although the arrangement seemed complicated it was designed ultimately to benefit Warton in that when the total of free flights equalled the value of the aircraft then ownership of the DC-7C's would be transferred to him. While the Churches agreed to this arrangement, they also insisted on all payments beeing made in cash.
 

 

Kyrkornas luftbros tillskyndare, fader Anthony Byrne, berättar om inköpen av Südflugs DC-7C i det irländska TV-programmet "Nightflight to Uli" som sändes första gången i början av 1969 - se det här. Byrne kommer in 47 minuter in i programmet.

Notera även en av ARCO:s DC-7C taxa förbi i mörkret i programmet. Man ser ingen registrering, det enda är ett "C" på noshjulsluckan vilket borde tyda på före detta D-ABAC, som var 5T-TAB och sedemera blev VR-BCW (på riktigt). Som jämförelse; nedanståend bild kommer från wikipedia och visar D-ABAC i användning hos Südflug.

 
Samma månad legitimerades den återstående flygplansflottan med riktiga Bermuda-registreringar och ARCO Ltd som ägare (Att de inte kom att målas på förrän runt årskiftet är en annan sak.). Detta hade blivit möjligt via Bertram Petersen, som stod som bolagets VD. Warton höll sig något i bakgrunden, som Europachef. ARCO etablerade dotterbolag på Bermuda, i Miami och Basel...och det lär även ha funnits ett ARCO Sweden. Vi ska återkomma till det, för det svenska inslaget bland den flygande personalen var mycket påtagligt.

Redan i juli 1968 hade ARCO övertagit en fraktkonverterad DC-7CF som tidigare använts av engelska TransMeridian som G-ATOB. Flygplanet hade egentligen tidigare inköpts av staten Biafra, men inte kommit till användning på grund av sin dåliga tekniska status och blivit långtidsparkerad i Madrid. Då Warton gjorde anspråk på det, på grund av uteblivna betalningar från Biafra, kom även andra intressenter göra detsamma, nämligen den inte helt okände före detta SS-officieren Otto Skorzeny och hans affärspartner Lucien Pickett. Dock kom en spansk domstol döma i Wartons favör. Kanske finns det ett samband med detta och uppgiften att planet under hösten 1968 kort var registrerad i Costa Rica som TI-1065P (?). Hos ARCO (Bermuda) Ltd. blev denna DC-7CF VR-BCT.

Samtidigt köpte Warton två Curtiss C-46 i Italien och tog in dessa på det amerikanska registret N10623 och N10624. I anslutning till denna affär stod följande att läsa i Kvällsposten den 16 juli 1968 om ARCO:

Bolagschefen Watson (Warton, min anm.) är bl a stationerad i Lissabon... Hans bolag har tidigare "fått" en Curtiss, som Svenska Röda Korset bidragit till med 150 000 kr. Enligt uppgift är det en annan humanitär organisation som satsat pengar i planet. Röda Korset hyr det för flygningar till Biafra, som är igång. Det planet tar 7 ton last.

Huvuduppgiften för Curtiss-planen lär sedan ha varit att flyga in bensinfat till det annars oljerika Biafra, som (åtminstone just då) saknade raffineringsmöjligheter efter fallet av Port Harcourt.

Hur var då kyrkornas verksamhet i stort organiserad? Under hösten bildades Joint Church Aid (JCA) och följande kan man läsa i denna uppsats:

Arrangements for the formation of JCA were formalized in Rome in November 1968. Within that consortium, German Caritas and DW were responsible for the packaging and shipment of all relief materials to Sao Tomé. The Scandinavian Nordchurchaid and Canairelif got the task of handling the flight operational and technical matters. Caritas Internationalis was put in charge of personnel travels in and out of Biafra while Catholic Relief Services USA took charge of public re lations from Geneva. Caritas Switzerland got the task of establishing a radio link between Biafra and Europe. Furthermore, an executive committee was established which met regularly in various cities of Europe and America whenever a need arose.

Natten mellan den 5-6 november skadades en av ARCOs DC-7:or på Uli-stripen i en attack av nigerianskt stridsflyg. En splitterbomb briserade intill planet och dödade minst fem personer på marken. Ombord blev den norske styrmannen Jan-Erik Olsen så svårt skadad att han måste flygas ut omedelbart för vård. Den svenske kaptenen Kjell Bäckström fick splitter i ena armen och i ett ben, lyckades flyga VR-BCZ tillbaka till Sao Tomé tillsammans med den tyske färdmeken Ossi Nübler. Efter landningen - med två motorer utslagna på vägen - var även Bäcktröm väldigt svårt medtagen och i stort behov av läkarvård. DC-7:an hade fått ett 122 hål i kroppen och döptes sedermera till "The Whistler", fast svenskarna i bolaget föredrog namnet "Orgeln". Det "sjöng nämligen flerstämmigt" i planet när det var i luften, tonläget ändrades av farten...
 

Motor- och propellerbyten på den skadade VR-BCZ på Sao Tomé i början av 1969. Det är inte direkt orimligt att tro att dessa hade tidigare varit installerade i 5T-TAR (se ovan). Bild: Sven Ekblom.

Nästa förlust drabbade ARCO den 7 december då DC-7CF VR-BCY havererade under inflygningen till Uli med en motor ur funktion. Planet fördes av den skottske före dette TransMeridian-skepparen John McOmie, som omkom tillsammans med den tyske styrmannen Heinz Raab och amerikanerna Richard Holzman (F/E -  Flight Engineer) samt Arthur Thompson (F/E under upplärning). Haveriet förorsakade stor förstämning bland alla de som var involverade i kyrkornas luftbro från Sao Tomé. McOmie hade med sig sin familj på ön...

En av de svenskar som flög för ARCO, Ulf Engelbrecht, gav mig uppgiften att bolaget vid denna tidpunkt hade det bästa resultatet av de involverade operatörerna (Transair, Sterling, Braathen, Transavia, Fred Olsen med flera) i Biafra-luftbron per flugen tonkilometer. Planen kunde göra upp till tre vändor Sao Tomé - Uli under en och samma natt. Kortaste markuppehållet noterades till 17 minuter. Normalt var dock två turer/natt.

Underhållet på ARCO-flottan fick dock stå tillbaka för flygning. Warton hade "radikala" idéer om serviceintervaller men han tummade aldrig på det mänskliga materialets kvalitet och kompetens, enligt Engelbrecht. Vid den här tiden hyrde ARCO-gänget en stuga uppe i bergen istället för - som de flesta andra bolagens personal - kampera på öns hotell. De senare hade ju läst marknadens signaler och gjort gemensam sak med flygplatsbolaget och chockhöjt priserna. Stugan blev billigare att bo i, förutom att temperaturen däruppe var betydligt behagligare än nere i staden.

Programmet för kyrkornas luftbro den 23 januari 1969. Alla flygningar gjordes denna natt för Kyrkornas Världsråd, på engelska förkortat till WCC (World Council of Churches). På vägen tillbaka till Sao Tomé flögs mycket ofta svårt undernärda biafranska barn, dessa slussades sedan ut för vård i grannländer som Kamerun och Elfenbenskusten.

Nedan ser vi en skiss som jag gjorde 1992 som - något förenklat - visar inflygningsproceduren till Uli som den såg ut hösten 1968. Denna skiss har förekommit några gånger på bloggen tidigare och är då som nu klickbar för att underlätta läsning.

 
Hösten 1968 drabbades Warton av flera motgångar. Han blev arresterad av portugiserna på So Tomé och kvarhållen i flera veckor. Sedan drabbades han av en hjärtinfarkt och hamnade under sin konvalescens på ett sjukhus i Basel i Schweiz. Och till Basel kom han snart flytta sin operativa bas.

På nyåret 1969 anlände ARCOs DC-7CF VR-BCT till Basel/Mulhouse från Madrid. Av bolagets övriga DC-7C flög nu endast VR-BCW nere på Sao Tomé. Under januari och första veckan i februari gjorde den 26 flygningar till Uli, tio av dessa för Världskyrkorådet och sexton för CARITAS, med en besättning bestående av kapten Ulf Engelbrecht, styrman Sigvard Stenkilsson och den amerikanske F/E:n Pasquelle Riccitelli. Ytterligare en besättning med Robert Widmark som befälhavare och amerikanen Wayne Ising som styrman samt norrmannen Gunnar Johnsrud som F/E turades om att bemanna VR-BCW under denna tid.

Läs gärna det tidigare inlägget ARCO i Biafraliften. Där berättar Robert "Baskerville" Widmark om hur det var att flyga på destinationen Uli, och det 2-3 gånger varje natt. Texten är ett smakprov från en artikel som senare kom att publiceras i Svensk Flyghistorisk Tidskrift nummer 3/2010 (och med en uppföljande dito i 5/2010).