Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

Det mystiska haveriet med ett argentinskt fraktflygplan i Sovjet 1981

Publicerad 2018-04-23 21:50:00 i Flygföretagande, Kalla kriget,


Sommaren 1981 havererade Canadair CL-44 LV-JTN under mystiska omständigheter på en tämligen otippad plats - i Armenien, som då var en del av Sovjetunionen. Vad var det då som hade hänt? Denna historia är som kommen från TV-serien Buccaneer/Flygande planer, fast - så att säga - på riktigt. Nej förresten, det här är nog värre än TV-serien...

Flygplanet var som sagt en CL-44, det vill säga en variant på Bristol Britannia tillverkad på 60-talet i Kanada och det i 39 exemplar. Det opererades av bolaget Transporte Aéro Rioplatense SACL (TAR) och bakom detta lär ett antal högt uppsatta argentiska militärer ha stått. Och Argentina styrdes på den här tiden av en hårdhänt militärjunta, det minns många av oss. TAR kom under 70-talet växa till sig inom ad hoc-fraktchartern och med sina CL-44 och Boeing 707 synas lite varstans i världen.

I det amerikanska presidentvalet hösten 1980 vann republikanen Ronald Reagan över den sittande demokraten Jimmy Carter och spänningarna mellan öst och väst, som redan innan hade varit på uppåtgående, gick in i ett skede. Temperaturen i kalla kriget justerades ytterligare mot ett varmare i och med den mer hårdföre Reagan.

Hösten 1980 hade även Sadam Hussein och Irak anfallit Iran, där mullorna med Ayatollah Khomeini i spetsen var nya ledare efter den islamiska revolutionen och störtandet av shah Reza Pahlavi. Som nära allierad till USA hade shahen köpt stora mängder av vapen och annan militär utrustning därifrån - i princip är därför hela den iranska krigsmakten utrustad med amerikanska vapen.

 
Så när Irak anfaller Iran - och FN redan tidigare infört ett vapenembargo - uppstår för iranierna stora problem, även efter att man har frigett den amerikanska ambassadgisslan. Något som för övrigt sker samma dag som Reagan tillträder sitt ämbete, den 20 januari 1981. För den nye amerikanske presidenten tänker inte backa vad det gäller stoppet att sälja amerikanska vapen. (Ett par år senare kom Reagan-administrationen revidera denna politik och i hemlighet tillåta vapenförsäljning, där stora delar av den iranska betalningen användes att stödja Contras-rebellerna i Nicaragua - den så kallade Iran-Contras-affären.).

Iran betalar dock bra på den internationella vapenmarknaden och stora mängder av det man eftersöker finns (därmed) tillgängligt. Med andra ord, här fanns det tillfälle för goda affärer för vapenhandlare, något man som sådan ogärna ville missa. Amerikansktillverkade vapen hittar vägen till Iran trots allt...

Ett land som tillgängliggör materiel till Iran är - hör och häpna - Israel. Det ska man se i ljuset av att man då ansåg Saddam Hussein och hans kärnvapenprogram som ett större hot mot Israel än Iran. Det är inte förutan som det israeliska flygvapnet den 7 juni 1981 genomför en attack mot en kärnreaktor söder om Bagdad. Så av två onda ting, eller vad man ska säga, rörande det israeliska agererandet.



Till en kostnad av närmare 28 miljoner dollar säljer Israel i största hemlighet 360 ton stridsvagnsreservdelar och -ammuntion att hämtas i Tel Aviv. Partiet ska flyttas med hjälp av vapenhandlarna Stuart Allan McCafferty och Andreas Jenni som letat efter ett flygbolag passande fraktflygkapacitet. Inget av de tillfrågade amerikanska bolagen har dock vågat ställa upp. Den 38-årige skotten McCafferty är en numera boende i Miami och hans affärspartner, eller snarare chef, Jenni, är schweizare. De har fått 600 000 dollar i förskott.

Efter ett besök i slutet av juni 1981 har McCafferty lyckats få till ett avtal med TAR. Partiet avses kunna transporteras till Teheran under en serie bestående av tolv flighter och CL-44 med registrering LV-JTN positioneras till Israel. Det är omöjligt att flyga direkt från Tel Aviv, därför genomförs "teknisk mellanlandning" i Larnaca på Cypern, innan man fortsätter till Teheran och den första vändan flygs den 12 juli. Den följs av nästa två dagar senare.

Leverans nummer tre sker till Teheran den 17 juli. På vägen tillbaka dagen därpå går det lite snett, om uttrycket tillåts. Saxat från beskrivningen på ASN:

The airplane was flying back to Cyprus on its third round trip and turned to a heading of 300 degrees to the Turkish border. It was then to turn left heading 240 degrees direct to Cyprus. The plane went off course to the north, taking the plane just into Soviet (Azerbaijan) airspace.

 
Det sovjetiska luftförsvaret upptäcker flygplanet och ditdirigerar ett antal jaktflygplan av typen Sukhoi Su-15TM Flagon F ur 166 IAP baserad vid Sandar/Marneuli i Georgien. Dessa är redan i luften sedan en tid av annan anledning. Sedan kan man undra vad som egentligen händer? Enligt den sovjetiska rapporten så svarade inte LV-JTN på signaler och radioanrop från en av Su-15-piloterna som flyger nära dess nos (för att få ögonkontakt). Man vill få CL-44:an att landa på en sovjetisk flygplats. Från ASN igen:

The cargo plane, while probably making the procedure turn to the left, tried to get away. In a heroic effort to bring down the plane, the fighter pilot steered his plane into the tail of the Canadair. Both planes crashed out of control but he ejected safely. Western aviation experts however think the pilot misjudged a turn and hit the airliner by accident.

Su-15-piloten Valentin Kulyapin rammade med avsikt fraktflygplanet. Det kom ner cirka fem mil utanför Jerevan (alternativt två kilometer innanför den sovjetiska gränsen enligt annan uppgift). Ombord på LV-JTN fanns förutom den argentiska besättningen bestående av Hector Cordero (Capt.), Jose Burgueno och Hermete Boasso, även Stuart Allan McCafferty. De var helt chanslösa...

Det har även sagts att LV-JTN "lurades" in i sovjetiskt luftrum "...by a series of bogus navigation beacons which the Soviets erected just inside their border with Turkey and Iran. This would explain the sudden right turn the plane made shortly before dissapearing from Turkish radar screens". Det påstås också i vissa källor att CL-44:an interceptades av sovjetiskt stridsflyg inne i turkiskt luftrum och tvingades norrut.

 
Av alllt att döma har det gått till ungefär på följande vis: Kapten Kulyapin (som för övrigt även lär vara politisk officer) är till slut ensam i med sin Su-15TM då hans förbandskamrater misslyckats med att få kontakt med inkräktaren. De har avbrutit på grund av bränslebrist och återgått för landning på hemmabasen Sandar.

Kulyapin kommer ifatt LV-JTN på 11 000 meters höjd, misstolkar det argentinska flygplanets manövrer och tar dessa som intäkt för fientlig handling. Hans Su-15 har ingen akan-beväpning, endast ett par robotar av typ R-8MT med infraröd målsökning. Den turkiska gränsen är nära och inträktaren håller på att komma undan. Innan Kulyapin skulle ha kommit på lagom avstånd för robotskott är med andra ord LV-JTN inne i turkiskt luftrum. Därför bestämmer han på eget bevåg att helt sonika ramma CL-44:an, ett tilltag som är för honom välkänt i historieskrivningen om Det stora fosterländska kriget och kallat Taran.

Sagt och gjort. Eller om det snarare var tänkt och gjort: Kulyapin kommer med sin Su-15 in bakifrån, något lägre, och trycker upp höger stabilisator på CL-44:an som separerar från flygkroppen - se detta youtubeklipp.

 
Därefter skjuter Kulyapin ut sig och klarar livhanken. Han blir senare utnämnd till Sovjetunionens hjälte. Samma sak hade skett postumt några år tidigare efter det att en av hans kollegor rammat en iransk RF-4 Phantom.

Händelsen sommaren 1981 väckte en del uppmärksamhet i media och press. Bland annat kan man läsa att Israel förnekar all kännedom och involvering (fattas bara annat) och Andreas Jenni kommer se till att resterande parti ska levereras till Iran. Det skedde nog också, på ett eller annat sätt.

Kriget mellan Iran och Irak tog slut 1988 och numera tror jag inte att Israel skulle sälja stridsvagnsreservdelar och ammuntion till Iran. Inte ens i hemlighet. Transporte Aereo Rioplatense la ner verksamheten runt 1990, det gjorde även Sovjetunionen. Kulyapin hyllas ändå i dagens Ryssland som en hjälte och stor patriot.

Några bilder på Saab 105

Publicerad 2018-04-12 05:55:00 i Kalla kriget,





I dag tänkte jag bjuda på några bilder på Saab 105, känd som trotjänaren SK 60 i Flygvapnet.
Notera förresten att det finns två bilder på 60031...

Undra hur länge SK 60 ska få jobba på här i Sverige? Det är 53 år sedan levereranserna av typen inleddes. Självklart har det varit åtskilliga modifieringar genom åren; vingbalk, gångtidsförlängningar, nya motorer och genomgripande modernisering av intstumentpanelen, med mera. Jag tycker ändå att det säger att man fick till något väldigt bra där, på 60-talet, i Linköping. Synd att typcertsinnehavaren - som också numera svarar för driften och supporten - och FMV med stor sannolikhet inte kommer låta flygplansindividerna säljas vidare för ett fortsatt liv i sitt rätta element när SK 60 går ur tjänst. Men, överraska mig: Säg att jag har fel.

Se även förresten t ex de tidigare inläggen Trotjena och SK 60?! Har aldrig hört talas om....

Fritagningsförsöket av Ludmilla, Lilia och Antonina Agapova 1978

Publicerad 2018-04-04 16:00:00 i Kalla kriget, Piper,


Historien om avhopparen Valentin Agapov och hans familj var en följetång som man minns från 70-talet. Han hade hoppat av från en sovjetisk båt i Helsingborg 1974, kvar bakom järnridån satt hans fru och dotter.

Från När Var Hur 1979:

April 1978

4. Den svenske flygaren Karl-Göran Wickenberg sitter sedan några dagar anhållen i Imatra i sydöstra Finland gripen för kränkning av Sovjets gräns.

5. Den i Sverige bosatte avhopparen Valentin Agapov avslöjar att den i Finland anhållne flygaren försökt hjälpa hans fru, dotter och moder att fly från Sovjet, som de av myndigheterna vägrats lämna.

7. Vid en presskonferens i Moskva berättar Ludmilla Agapova att flyktförsöket misslyckades därför att hon, dottern och svärmodern kom för sent till mötesplatsen.

Maj 1978

15. Den svenske flygaren Karl-Göran Wickenberg, som försökt återförena den ryska familjen Agapov genom att föra medlemmar av familjen till Sverige, döms till tio månaders fängelse villkorligt av tingsrätten i Imatra i Finland.

Fritagningsförsöket hade skett den 31 mars - 1 april. Mötesplats var en isbelagd sjö innanför ryska gränsen och utgångspunkt/startplats var Immola (EFIM).

Wickenberg hade tidigare gjort ett annat försök att flyga ut människor som satt fast på andra sidan järnridån - läs om det i inlägget En tjeck Cherokee.


Flygplanet som användes var Malå-Norsjö Flygklubbs Piper Super Cub SE-GCL, och med till Finland var även klubbmedlemmen Per-Gunnar Nyström. Han hade dock ingen aning om Wickenbegs planer.

Sedan många år finns det ett utkast på ett tänkt - lite längre - blogginlägg om fritagningsförsöket av Ludmilla, Lilia och Antonina Agapova, men till det ber jag att få återkomma. Håller fortfarande på att samla material...

Om

Min profilbild

Lazerjesus

Les Aventures de lazer du Jesus

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela