Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

Schakalen och jag

Publicerad 2017-10-15 17:55:00 i Allmänt, Biafra, Film och TV,

 
Jag vet inte hur många gånger jag läst Frederick Forsyths Schakalen, men gissar att det rör sig om fyra, kanske fem, gånger. I min vältummade pocketupplaga av boken har jag har noterat inköpsdatum på det första uppslaget: Det står den 20 mars 1984.

Jag hade alltså inte fyllt sexton när jag tog mig igenom Forsyths debutroman för första gången och blev då helt fascinerad av denna berättelse om ett mordförsök på den franske presidenten 1963. Var detta på riktigt eller inte? Jag visste vem Charles de Gaulle var, vad som hänt under andra världskriget och att han senare blev Frankrikes president. Men hur pass stökigt och i princip nära ett inbördeskrig som Frankrike var efter det att Algérie française blev självständigt 1962 - nej, det hade jag inte koll på. Inte då.

General charles de gaulle visite isles sur suippe 1963

Schakalen
gav en bra inblick hur underrättelse-/säkerhetstjänst etc under den Femte republikens första år, i slutet av 50- och början av 60-talet, var organiserad. Forsyth hade under de år som terrororganisationen OAS härjade varit korrespondent i Paris. Bland annat fick han skriva om mordförsöket på de Gaulle i augusti 1962. Det är ju där som berättelsen i Schakalen också börjar...

Så här berättar Forsyth i en ingående intervju i The Telegraph 2011:


The idea for The Jackal first dawned on him years earlier, while he was working for Reuters in Paris. Between 1961 and 1963 there was a series of assassination attempts on Charles de Gaulle by a French terrorist group, the Organisation de l’Armée Secrète (OAS), fighting to prevent Algerian independence. “It was just a question of watching the concentric rings of security around de Gaulle,” he says, “and coming to the conclusion that the OAS were not going to kill him. Most of the OAS were ex-army – which meant they were on file. Or they were white colonists from Algeria – neo-fascists.” If the terrorists really wanted the job done, Forsyth figured, they should hire an outsider: a professional hit man with no ties to them and no file with the French police.

The thought simmered away. “I would come back to it in airport lounges,” he says, “but I never thought I’d do anything with it.” Then, in Biafra, he met hired guns for the first time. “Some of the mercenaries were psychopaths, sociopaths, sadists and the cruelties they perpetrated have been recorded and are very unpalatable indeed. Others were just ex-soldiers, down on their luck. Well, I would tag along behind them on raids behind Nigerian lines because that was the story. The other half of the story – of course – was the camps where the children were dying.”

När jag senare kom att intressera mig i vad som hände i Biafra och Nigeria under 60-talet kom jag att utbrista i åtskilliga "aha!", just på grund att jag läst Schakalen några gånger. Den franska inblandningen i konflikten mellan utbrytarstaten Biafra och Nigeria var inte helt oväsentlig - man stöttade den förstnämnda sidan inofficiellt, men ändå rätt tydligt. Personer som var rådgivare till de Gaulle och/eller verksamma i franska säkerhetstjänsten och nämnda i Schakalen kunde dyka upp i historien om Biafra (Ett exempel jag minns är Jacques Foccart, som för övrigt finns omnämnd i inlägget MFI och Biafra - 4.). Detta var heller ingen tillfällighet, som tydligt kan läsas i slutet av citatet ovan. Journalisten - och den före detta RAF-stridsflygaren - Frederick Forsyth rapporterade från Biafra och tog en klar ställning för utbrytarstaten. Från en artikel publicerad 2015:

After leaving East Berlin, Forsyth joined the BBC, for whom he covered the Nigerian Civil War, also known as the Biafran War, in 1967. According to some accounts, Forsyth was sacked by the BBC for producing reports that were too openly supportive of the Biafran rebels.

As the former colonial power, the British government was anxious about the effect on its oil holdings. But Forsyth decided to continue reporting from the conflict.

According to one British journalist, he began operating under the cover name ‘Major Tommy Atkinson’, wearing military fatigues and working as an aide to a German mercenary called Colonel Rolf Steiner, who was fighting for the Biafran rebels.

It’s at this point that things get very murky.
 
In his memoirs, the head of the Biafran Army, Major General Alex Madiebo, recalls how he met ‘Frederick Foresythe [sic], a former BBC man’, who was acting as Steiner’s interpreter.
 
 
1969 publicerades Frederick Forsyths första bok: The Biafra Story.

När kriget i Biafra tog slut i början av 1970 var Forsyth arbetslös och grunnade på vad han skulle göra. Det var då som han tog tag det det som skulle bli hans andra bok, The Day Of The Jackal, vilken lär ha skrivits på 35 dagar. Det var först svårt att få förlag intresserade av manuskriptet och under tiden, i november 1970, avled de Gaulle (av naturliga orsaker). Kanske öppnade detta upp möjligheterna för Forsyth, för i början av 1971 dök den första upplagan av boken upp i UK. På sommaren var det uppenbart att Schakalen var en succé. Året därpå kom den översatt till svenska.



1973 kom filmen där Schakalen spelas av Edward Fox. Se honom berätta om rollen i detta klipp. Även filmen är en klassiker i mina ögon och passa på att se den här. Den är lika bra som re-maken från 1997 med Bruce Willis i huvudrollen är usel. Willis-versionen skulle jag inte ha nämnt om det inte vore för det faktum att jag fick se den för några veckor sedan...och det kom också att bli avstampet för detta blogginlägg.

Schakalen är nog en av mina första skönlitterära läsupplevelser "på riktigt" och har alltså följt med mig genom åren. För den är inte bara som vilken thriller som helst - långt ifrån! För mig blev den även något av en slags lärobok.

Currently spinning: Gary Numan - I, Assassin

Bloggen 12 år idag

Publicerad 2017-10-10 11:12:00 i Allmänt,

 
Jaha, så var vi åter framme vid den 10 oktober, det som är bloggens födelsedag. Svårt att inse att det faktiskt har gått hela tolv år nu. Och att bloggen fortfarande lever. Knappast något jag skulle kunnat föreställa mig då, 2005. Men nu är vi tydligen där...

Brukar denna dag varje år säga något om hur jag tänker, känner och lite allmänt resonerar runt det här med bloggandet. I grund och botten har väl inställningen inte förändrats; det ska helst publiceras något på daglig basis. Men det ska erkännas att jag släpper efter vad det gäller den biten allt mer. 2017 har hittills verkligen inte varit "mitt år". Kanske inte märks speciellt mycket på bloggen, men det har varit rätt tungt. När man är dämpad finns det inte ork som annars och bloggen kommer mer och mer ur fokus. Det som kanske var roligt innan kan snarare bli en belastning. Därför prioriteras bloggen ner. Kanske tar det sig igen, kanske inte. Vi får se.



Med det sagt så måste jag ändå konstatera att jag i och med bloggen har en plattform som kan användas för till exempel FlygSveriges bästa. Den är på sitt lilla vis så att säga etablerad och det vore oklokt att inte hålla fast vid denna eventuella styrka. Bara så ni vet.
 
Som konstaterat för flera år sedan så lever bloggens egna facebooksida ett eget liv. Det är lättare att med små medel vara aktiv där - räcker med att dela vidare intressanta inlägg som jag tycker behöver synas. Om du inte redan gjort det, gilla och följ Lae - inte bara en stad på Nya Guinea på facebook!



Försöker fortsätta att rensa ut i bloggskafferiet. Antal inlägg där är nu nere i cirka 80, tidigare var det över 120. Flera har publicerats i halvfärdigt skick, men även många har slängts. Vill ha ner antalet ytterligare.

Sedan starten den 10 oktober 2005 har 3995 stycken inlägg publicerats, varav 294 under det senaste året. Grattis bloggen! Vi får se vad - och om? - som publiceras den 10 oktober 2018?

Om

Min profilbild

Lazerjesus

Les Aventures de lazer du Jesus

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela