Flygplanet i Den mystiska stjärnan - Arado Ar 196 - 7



Henrik Bergman mailade mig en länk där man kunde bekanta sig med en mycket fin modell i skala 1/32 av ett flygplan som är välkänt för bloggen: Arado Ar 96A-3 SE-AWY. Utsagan "välkänt för bloggen" baseras på det tidigare inlägget Flygplanet i Den mystiska stjärnan - Arado Ar 196 - 1.
 
Suget efter modeller med svenska förebilder är tydligen väldigt stort ute i världen...och mer lär vara på gång...
 

Flygplanet i Den mystiska stjärnan - Arado Ar 196 - 6

 
Via David kom denna bild ur F 2 kamratförenings arkiv. Som synes SE-AWY, en Arado Ar 196 vars öde har tecknats här för snart sex år sedan.
 
Jag gissar att bilden är tagen i Karlskrona. Någon som vet bättre?

Tintin, Estland och Arado



Anfäkta och anamma! Alltså, jag kan inte undgå att tycka att detta är ett rätt märkligt sammanträffande.  Häromdagen skrev jag om en estnisk pilot och bland det första jag då associerar till är gamle käre enögde Pjotr Szut i Tintin. Ovan ser vi honom för första gången i albumet Koks i lasten. Han dyker senare även upp i den fantastiska Plan 714 till Sidney.

Inlägget 1944 - Remi Milk och hans Arado kommer till Sverige ligger i kategorin Arado, som från början skapades runt bloggningarna om ett flygplan som ligger vrak i Karlskrona. Att dessa bär rubriken Flygplanet i Den mystiska stjärnan - Arado Ar 196 - 1, -2 och uppåt säger en del.

Som sagt, märkligt sammanträffande: Tintin, Estland och Arado. "Från filmen med samma namn"?


1944 - Remi Milk och hans Arado kommer till Sverige


Remi Milk (sittande) och hans spanare, Kallas. Flygplanet är en Arado Ar 95.

Apropå nödlandare...och lite ubåtar också. I slutet på 90-talet skrev jag en artikel om den estniske piloten Remi Milk och hans flykt till Sverige hösten 1944, detta efter att han en kväll hade föreläst om sitt flygarliv hos SFF Region Småland. Flygplanet som Remi anlände till Sverige med var en Arado Ar 95 A-5 som bar igenkänningstecken 6R+LL. 

Ovan syns ett halvtaskigt försök till färgprofil av flygplanet gjort av bloggisten. Bilder i detta inlägg kommer, om inget annat anges, via BoW. Remi Milk gick bort den 5 juli i år och hans arkiv har nyligen överlämnats till det estniska krigsmuséet. Han och hans fru Helga var bosatt i Trosa i många år.

1938 började den 18-årige Remi Milk i det estniska flygvapnet och fick börja skola på Avro 504. När Sovjetunionen på sommaren 1940 ockuperade Estland var ett halvdussin Henschel Hs 126 det bästa som esterna hade att sätta emot. Dessa hade man på nåder tidigare lyckats köpa från Tyskland efter det att engelsmännen behållit ett tjugotal Spitfire och Lysander som beställts och betalats! 

Estniska flygvapnet inlemmades i Röda arméns flygstyrkor som 22. Baltiska Flygkåren och man fick sparsamt fortsätta flyga, men bara när sovjetiskt jaktflyg övervakade verksamheten så att inga flykförsök gjordes (Finland låg frestande nära.). Stalins terror var påtaglig bland personalen, arresteringar och försvinnanden var vanligt förekommande. 

Efter det tyska angreppet på Sovjetunionen den 22 juni 1941 beordrades evakuering av manskapet österut. Istället för att lyda stack man till skogs och levde partisanliv, blev så kallade skogsbröder. Ryssarna satte ett pris, 300 rubel, för en död eller levande estnisk pilot (vilket var alldeles på tok för billigt enligt Remi). Vid flera tillfällen var man involverade i eldstrider med betydligt bättre beväpnade ryssar. Man drog sig söderut för att få kontakt med annalkande tyska trupper, vilket skedde efter cirka en månad.

Sonderstaffel Buschmann

Tidigt 1942 bildades på initiativ av en tyskspråkig est vid namn Gerhard Buschmann, ett hjälpflygförband med fyra estnisktbyggda sportflygplan av typen PTO-4, en Miles Magister, en Dragon Rapide, en RWD-8 och en Stampe SV-5. Förbandets huvudsakliga sysslor var havsövervakning och isspaning. Enheten döptes till Sonderstaffel Buschmann, baserades på flygfältet Ülemiste (idag Tallins internationella flygplats) och det naturliga operationsområdet blev Finska viken. Tyska marinen oroade sig för den ryska östersjöflottan som till stora delar låg kvar i sin huvudhamn Kronstadt. Det befarades nämligen att ryssarna planerade ett utbrytningsförsök för att nå det neutrala Sverige och en internering där, utfall försvaret av Leningrad skulle falla samman.



Ett par bilder på en PTO-4 och lite personal tillhörande Sonderstaffel Buschmann som jag funnit på webben.



Men det påtagligaste hotet stod det ryska ubåtsvapnet för. 1942 hade den ryska östersjöflottan 55 ubåtar varav 35 kunde klassas som insatsklara. I augusti samma år hade det estniska förbandet tillförts ett tjugotal sjöflygplan av typen Heinkel He 60 och dess verksamhet fick med tiden mer ordnade former. Fast först när Göring (Luftwaffe) hade utmanövrerat Himmler (SS) i en maktkamp om vem de flygande esterna skulle lyda under.

Buschmann hade fått nys om ett antal olevererade Arado Ar 95 A-5 som varit beställda av Chile före krigsutbrottet. Snart kunde man kvittera ut dessa i Königsberg och de kom att främst användas för ubåtsjakt, en verksamhet som Remi Milk blev väl förtrogen med.


En Arado Ar 95 tillhörande 3.Staffel i Seeaufklärungsgruppe 125. Förbandet sattes upp den 1 april 1941 i Holtenau. Mellan augusti och oktober detta år var man baserad i Helsingfors och senare Riga. SAGr. 125 flyttades därefter från Östersjön till Svarta havet och lär ha då slutat använda Arado Ar 95 (?). 

Finska viken var visserligen full med skeppsvrak som läckte olja, en del markerade med bojar, men de ryska ubåtarna syntes ändå. De hade en liten egenhet som gjorde att lagringen i propelleraxeln med jämna mellanrum släppte iväg en oljeklick och därmed lämnade ubåten en prickig svans efter sig. Snart hade man lärt sig att räkna ut ungefär hur långt fram ubåten borde vara efter sista fläcken och där satte man in sitt sjunkbombsanfall (Ar 95 bar sammanlagt fyra stycken 50 kg sjunkbomber). Om det visades klara tecken på "omskakad" ubåt så släpptes en gul färgampull i vattnet, denna vägledde sedan de närmaste tyska eller finska flottenheterna. Finska viken var också full med olika minfält med tusentals laddningar. Den yttre spärren, Nashorn, mellan Helsingfors och Tallin, lades ut sommaren 1942 och bestod då av cirka 2000 minor. 1944 var antalet uppe i över 10 000! 

Den i slutet på 90-talet återfunna sänkta ryska ubåten S 7:s tillfångatagna kapten, Sergej Lisin, gav värdefulla upplysningar om vägarna ut genom Finska viken för att nå olika operationsområden, som till exempel den svenska malmtraden till Tyskland (S 7 sänktes av den finska ubåten Vesihiisi utanför Roslagen den 21 oktober 1942). Totalt lyckades ett tiotal sovjetiska ubåtar ta sig ut från Kronstadt och sammanlagt lyckades dessa sänka 23 svenska och tyska fartyg fram till 1943. Då kompletterades Nashorn med ett 60 km långt och 60 meter djupt ubåtsnät samt ytterligare några tusen minor. Efter det lyckades ingen ubåt ta sig igenom.

Det estniska förbandet växte. Tidigt 1943 opererade man cirka 50 flygplan och på mönstringslistan stod cirka 200 namn. Sonderstaffel Buschmann omorganiserades i Luftwaffe som Aufklärungsgruppe (AufGr) 127, där 1. Staffel flög Arado Ar 95 A-5 och 2. och 3. Staffel flög attackuppdrag med gamla överblivna Heinkel He 50.

Tillsammans med letterna hade man även en flygskola på fältet Grobin i Liepaja, där använde man sig av en brokig skara typer: Bücker Bü 131 Jungmann, Gotha 145 och Arado Ar 66. Här tjänsgjorde Remi Milk periodvis som flyglärare.

I oktober 1943 genomfördes en ny omorganisation. 1./AufGr. 127 blev See-AufklärungsGruppe 127 (SAGr. 127) och 2. och 3. Staffel blev 1. och 2. Staffel i NachtschlachtGruppe 11 (NSGr. 11) utrustad med typerna Heinkel He 50 och Ar 66. Några månader senare sattes även 3./NASGr. 11 upp, dess personal var till större delen nyutbildad i Liepaja. Denna staffel kom att utrustas med ett 20-tal beslagtagna danska Fokker CV-E. NSGr. 11 kom att baseras i Poltsamaa utanför Tallin och genomförde raider på ryskt "natthäxemanér" i skydd av mörkret ut med fronten. Denna låg sommaren 1944 ut med Narvafloden.


Den Fokker CV-E (ovan) och Heinkel He 50 E som den 1 oktober 1944 landade vid Alva på Gotland med sammanlagt sex flyktingar. Båda flygplanen tillhörde NSGr. 11. Läs mer om om dessa på tjelvar.se.



SAGr. 127 hade hösten 1944 tretton Ar 95 kvar. Dessutom fanns även åtta Henschel Hs 126 för frontnära spaningsuppdrag över land. Luftwaffes jaktflyg i området var i det närmaste obefintligt, så man fick försöka klara sig bäst man kunde om rysk jakt dök upp. 

Flykten till Sverige

I september 1944 stod ryssarna och bankade på porten till Tallin och tyskarna bestämde sig för att utrymma Estland. SAGr. 127 beordrades den 20 september att kommande dag ombasera till Tyskland via mellanlandning i Riga. Arado-planen var baserade vid en sjö (Ülemiste järv) precis invid Ülemiste och när morgonen de 21:e grydde klargjordes  3./SAGr. 127 för start. På väg ut till sitt flygplan föreslog Milk sin spanare att de istället skulle satsa på Sverige. Spanaren, löjtnanten Kallas, var inte svårövertalad utan ställde upp direkt på förslaget.


Kallas och Milk framför sin Arado Ar 95 efter flykten till Sverige.

Man hade startat motorn och skulle just köra ut för start då förbandschefen, kapten Aneliin, kom springande - han viftade att man skulle kupera. Han hade ett för dåligt batteri i sin Arado så alla startförsök hade varit förgäves. Man monterade ur batteriet ur Milks flygplan...och snart kunde han se sin chef flyga i väg på sydlig kurs. 

Läget kändes tröstlöst men så kom man att tänka på att några obrukbara Ar 95 hade tidigare sänkts i sjön. Efter en stund var ett batteri från en av dessa på plats i Milks plan och man försökte starta på nytt. Men denna gång var inte BMW-motorn med på noterna och snart var den nedsurad av ständiga startförsök. Ryskt flyg härskade i luftrummet ovan och gjorde sig hela tiden påmint med "strafing rounds" över Ulemiste. 

I en paus bland de ryska raiderna lyckades man kalla till sig folk som betjänade en luftvärnskanon och med deras hjälp vrida propellern baklänges några varv så ett sista startförsök kunde göras - sedan skulle krämen i batteriet med största sannolikhet vara slut. Milk bad en tyst bön, och motorn gick igång i ett tjockt rökmoln. 

Klockan var nära fyra på eftermiddagen när till slut lyckades komma i luften och flög västerut på lägsta höjd. I och med att man passerade kustlinjen räckte inte kartorna längre, nu var det mot Sverige som gällde. Man mötte ett ryskt attacksvep på väg in mot Tallin från väster, men de upptäckte inte Aradon så flygningen gick vidare över mängder med småbåtar på väg mot samma mål i väster.


En välriktad salva framför nosen från luftvärnet i Sandhamn fick esterna att skjuta av allt av signalraketer man hade, man ville visa att man inte på något sätt kom smygande. Milk och Kallas landade därefter klockan 17.20 vid Grönskär. Enligt Milks mening var det den sämsta landning med ett sjöflygplan han någonsin gjort då vågorna gick tvärs vinden och spelade honom ett spratt.

Svensk militär mötte dem i ett par småbåtar och esterna överlämnade sina vapen. Flyktingarna kände sig välkomna och deras flygplan togs till närbelägna Korsö. Då det var torsdag bjöds de på ärtsoppa och pannkankor i det högsta svenska befälets kontor. Milk hade fått med sig en flaska konjak och en flaska vodka som han bjöd svenskarna på. Esterna kunde inte denna kväll bli insläppta på mässen, men blev det istället på fredagen när det stod klart att de nästföljande dag skulle lämna Korsö för ytterligare förhör av flygvapenpersonal på Lidingö.  


Kapten Aneliins Arado Ar 95, 6R+BL, blev i början av 1945 SE-AOD. Skrotades 1947. Notera spinnern, den bär de estniska färgerna.

Det var fler i de estniska flygförbanden som under dessa dagar flydde till Sverige på liknande sätt. Från SAGr. 127 hade tidigare samma torsdag en annan Arado Ar 95 landat vid Vaxholm. Pilot var chefen för 3. staffel...alltså kapten Aneliin, han som "rekvirerade" batteriet! Tidigt på fredagen landade ytterligare en Arado Ar 95 vid Ingarö. Från systerförbandet NSGr. 11 landade en Heinkel He 50 och en Fokker CV-E vid Alva på Gotland den 1 oktober, följt av ytterligare en Fokker CV-E som landade vid Upplandafältet utanför Vetlanda den 13 oktober. Sammanlagt rör det sig om nitton ester som flydde till Sverige i flygplan under hösten 1944. 

Den 13 oktober 1944 landade denna före detta danska Fokker CV-E med baltiska flyktingar i Vetlanda.

Den Arado Ar 95 A-5, 6R+LL (Werk nr. 2346), som Remi Milk kom till Sverige med, blev senare civilregistrerad SE-ANT. Den hade länge kvar de estniska färgerna på spinnern som var förbandets speciella igenkänningstecken (På Luftwaffeuniformen bar man ett märke i form av en vapensköld med de estiska färgerna på höger arm.). Det hade först interimregistrerats av AB Industridiesel, Stockholm, redan i februari 1945. Officellt införd på civilregistret den 10 september 1946 med Svensk Flygtjänst AB som ägare. I maj 1951 noterades Rikard Köhnke, Mälarhöjden, som ägare. SE-ANT slutade sina dagar i ett haveri vid Lindarängen den 30 juli 1951.

Flygplanet användes mestadels för målflygning för marinen, men även för andra transporter, till exempel tidningar ut till skärgården. Enligt Remi Milk även för fisktransporter. Han sökte nämligen att få arbete som dess pilot och tre gånger försökte han få sina "pilotskills" godkända av de svenska myndigheterna, lika många gånger fick han avslag. Det var inte passande att ha flugit för fel sida under kriget i ett Sverige som åren direkt efter kriget försökte charma sin sin store granne i öster, Sovjetunionen.   

Sanningen är dock lindrigt sagt komplex och detta är ett ämne som jag hoppas kunna återkomma till. Historien om Remi Milk tror jag kan ses som ett bra avstamp.

Flygplanet i Den mystiska stjärnan - Arado Ar 196 - 5



För någon dag sedan rasslade följande mail in i inboxen, det kom från aeronavium himself:

Môrrn!
 
Har du sett detta? 
 
Nazistflygplan på botten utanför Stumholmen

 
Och detta? 

Krönika Inga-Lena Fischer - Flytta mera och bärga planet!
 

 
Det var som f*n! Den politiska chefredaktören på BLT har tydligen på ledarsidan för några veckor sedan referat - och länkat - till en viss blogg. Ska bli mycket intressant om det nu börjar röra sig i fallet med Arado'n i Karlskrona hamn. 


Flygplanet i Den mystiska stjärnan - Arado Ar 196 - 4

Denna bild kom från Matsen.



Visst är det Tintins Arado Ar 196 från äventyret Den mystiska stjärnan. Skala? Tja, jag gissar på 1/72.

Den artikel som jag skrev - och finns utlagd här - är nu underlag till en norsk dito som Matsen tar tag i...med, som sig bör, lite mer tonvikt på den avhandlade Aradons norska historia. 

Nedan en strip ur Den mystiska stjärnan. F.E.R.S. (Fonds Européen de Recherche Scientifique) blev på svenska ENF. Någon som kommer ihåg vad det stod för? 


Flygplanet i Den mystiska stjärnan - Arado Ar 196 - 3




Det är inte bara en fråga om luftvärdighet, det är dessutom en fråga om sjövärdighet. Inte direkt några urvattnade prov här inte. Man kan inte utsätta tysk kvalité för vad som helst, klippet visar mycket riktigt även det.

Appropå sjön - vännen Peo/Pelle/Sune har inträtt i bloggosfären. Jag lyfter på hatten och hälsar honom välkommen ombord, för det värmer ju ett gammal sjömanshjärta...som Rasmus gärna brukar säga. Surfa in på http://tre60.blogg.se/


Currently spinning:

Harry Brandelius Gamla Nordsjön

Jo, det är just den "rockvideon" som var med i SVT:s Tuttifrutti 1985. All heder åt Harry!

Flygplanet i Den mystiska stjärnan - Arado Ar 196 - 2

http://www.dykarna.nu/photoAlbum/album.asp?userId=14911&albumId=15094

Flygplanet i Den mystiska stjärnan - Arado Ar 196 - 1

Detta är en artikel som jag skrev för cirka ett år sedan, som förblev opublicerad. Har bland annat omnämts i inläggen Mystisk stjärna och svart hål och Fredagseffekter. Texten kanske dyker upp någonstans i något omarbetat skick.

Detta är en bit historia som borde - så att säga - "komma upp till ytan..."


Flygplanet i Den mystiska stjärnan - Arado Ar 196

För något år sedan upptäcktes på botten i hamnen i Karlskona, ett flygplan som sjönk där efter ett haveri för ganska exakt 60 år sedan. Det har en mycket säregen historia, man önskar att det kunde tala. Det tillverkades för Hitler-Tysklands Luftwaffe vid en fransk fabrik 1942.

 

Nu har det blivit känt att dykare funnit den Arado Ar 196 som sjönk efter ett landningshaveri i Karlskrona den 19 augusti 1947. Hur ser en sådan ut kan man fråga sig?

Arado Ar 196 ur Tintin

I Tintin-albumet Den mystiska stjärnan förekommer en knallgul Arado 196. Det katapultstartas från "Tintins" skepp S/S Aurora och i rutan ovan har man precis avläst namnet Peary och därmed identifierat motståndarelägrets fartyg. Det är kapplöpning mellan två expeditioner mot den mystiska stjärnan (som egentligen är en meteor) och den nyupptäckta metallen flintenium, uppkallad efter professor Ferdinand Flintén. Han leder Aurora-expeditionen, som bland annat har svenskt deltagande i form av "...vetenskapsmannen Otto Söderskiöld, författare till märkliga arbeten om solens protuberenser."

Men åter till Aradon i Karlskrona.

 

Nedtvingat av luftvärn

 

På eftermiddagen den 11 februari 1943 kunde kustbevakningen rapportera om ett lågflygande tyskt plan som följer kustlinjen på västlig kurs utanför Karlshamn. Troligtvis höll man på att fotografera svenska militära anläggningar, detta var mitt under andra världskriget. Och även om Sverige var neutralt så hävdade man sina gränser. Därför kom svenska marina enheter att skjuta varningsskott mot inkräktaren varpå flygplanet kom att landa. Platsen var Sund, nordväst om Hanö och klockan var då 15.59. Under landningen kunde man se att besättningen slängde ut en säck som sedan inte kunde hittas. Man antar detta var livbåten och att häri låg en spaningskamera som man inte ville skulle falla i svenska händer.

 

Besättningen bestod av två man: Observatören löjtnant Helmut Abramowski, 20, och piloten underofficer Ludwig Hammer, 22. De uppgav att man befann sig på en returflygning från Bornholm till Köpenhamn, hade fått fel på kompassen och därmed tappat orienteringen. Att de skulle hållit på med fotografering av kusten erkände de inte och detta kunde naturligtvis heller inte bevisas. Några dygn senare kom de bägge tyskarna återvända till sitt förband i Danmark via en nattfärja Helsingborg-Helsingör.


Arado i Karlshamn
DH+ZF i Karlshamn.                                                                     Bild: AHR.

Flygplanet, en Arado Ar 196A-3, togs hand om sjöflygflottiljen F 2 detatchment i Karlskrona, F 2K, beläget på Stumholmen. Det bar igenkänningtecken DH+ZF och var tillverkad hos franska SNCASO i St Nazaire. Bara 13 stycken Ar 196 kom färdigställas där, problem med allierade bombningar och arbetskraften gjorde att licenstillverkningen flyttades till Fokker i Holland. Just denna Ar 196, den sjätte av de tretton, godkändes av Luftwaffes kontrollant den 1 augusti 1942. De första sex hade vissa svagheter i jämförelse med en standard Ar 196A-3. Därför beslöts att de inte skulle användas vid fronten och DH+ZF tilldelades en sjöflygskola baserad vid Kamp på Rügen - 4./Fl.Erg.Gr.(See)? I början på 1943 hade planet blivit temporärt skickat till Köpenhamn, utlånat till 1./Fl.Erg.Gr.(See) som mestadels brukade BV 138 och var baserad vid Kastrup (Fl.Erg.Gr. = Flieger-Ergänzungsgruppe. Den första siffran indikerar Staffel.). 

 

Vid marinflygets bas på Stumholmen kom flygplanet vara magasinerat i nästan två år.

 

Såld till hemlig agent

 

I början av januari, det sista krigsåret 1945, kommer Aradon upp på en lista över flygplan internerade i Sverige som tyskarna kan tänka sig sälja. Omgående köper Stockholms-firman AB Industridiesel flygplanet. Man är återförsäljare för en rad tyska bolag, däribland Arado.

 

På våren säljs flygplanet officiellt till ett annat företag, AB Continent Agenturen. Bakom Continent Agenturen finns norska intressen. I krigets slutskede hade man byggt upp en kedja av bemannade observationsplatser i fjällen ut med svensk-norska gränsen. De låg på den svenska sidan och ensligt belägna. Dessa hade tillkommit som i ett led i förberedelserna inför en eventuell inbrytning av svenskutbildad norsk, så kallad polistrupp, utifall det kunde väntas fortsatt tyskt motstånd, även efter kapitulation i centraleuropa.

 

Det enda sättet att knyta ihop dessa obs-platser och "föda" dem var genom att använda flygplan. Det första planet, en Waco YKS-7, SE-ANG, hade havererat i februari 1945 varpå den norske piloten Halvor Bjørneby jämte en medföljande skadades lätt, men inte värre än att de kunde ta sig till bebott område på skidor. Med Waco'n borta ur bilden behövdes en ersättare.

 

Aradon i Karlskrona är till salu och anses lämplig. Typen har av finnarna använts med goda erfarenheter, till exempel för hämtningar av folk långt bakom fiendelinjer. Perfekt om man ska göra samma sak med flyktingar och motståndsmän i norra Sverige och Norge. För att forcera fram händelserna kommer major John Turner, en officer verksam vid Secret Intelligence Service (MI6), att för egna pengar köpa Aradon.

 

Sagt och gjort, AB Continent Agenturen "införskaffar" flygplanet med medel tagna ur en privatpersons, tillika hemlig agents, ficka. Den 16 april undertecknas ett köpekontrakt och den 27:e i samma månad registreras flygplanet SE-AOU, men endast "tillfälligt". Continent Agenturen hyr nu ut SE-AOU till en tredje part, Skandinaviska Aero AB, som ska "enligt uppgift" bruka flygplanet för målgång åt försvaret. Aradons förehavanden de närmaste veckorna är något dunkla... 

 

Registrering indragen

 

Kriget tar slut i början av maj och farhågorna om att tyskarna skulle ge fortsatt motstånd i Norge infrias inte. En skrivelse skickas från luftfartsstyrelsen den 19 maj till Continent Agenturen och Skandinaviska Aero där man meddelar att den 27 maj är det slutfluget för SE-AOU, registreringen gäller inte längre efter detta datum.

 

Vad som nu är anledning till det som händer kan man bara spekulera i. Det kan mycket väl varit så att brådskan att flytta flygplanet innan sista "bäst före datum" på registreringen är helt och hållet anledningen. Men man ska då ha klart för sig att UD lite tidigare gått ut med ett påbud att alla under kriget nödlandade flygplan skulle inventeras och eventuellt överlämnas till segrarmakterna. Då Aradon hade startat från Bornholm (?), som nu var besatt av ryssarna, skulle en sådan överlämning ske till Sovjetunionen.


Aradon som SE-AOU
Aradon med registreringen SE-AOU påmålad.                                            Bild: AHR.

I efterskott kan man konstatera att något sådant förfarande vad det gäller SE-AOU med största sannolikhet inte skulle ha skett. Dels hade Aradon försålts till ett svenskt företag ett halvår tidigare med UD:s goda minne, dels var det tysk materiel och personal - när allt kom omkring - som kommit från Sovjet-kontrollerade frontavsnitt till Sverige den 1 maj 1945 och därefter som var aktuell för utlämning.

 

Men detta kan ha varit oklart för den verklige ägaren av SE-AOU, John Turner, som nu befinner sig i Oslo. Han vill dock ha dit sitt flygplan innan luftfartstyrelsens tillstånd löper ut.

 

Olaglig flygning till Norge

 

Den 26 maj återlämnar Skandinaviska Aero flygplanet till Continent Agenturen på Lindarängens sjöflygplats i Stockholm. De som företräder det förstnämnda företaget är direktör Forsmark och ytterligare fyra personer. Continent Agenturen företräds av en norsk hr Bernhoff och piloten Halvor Bjørneby. Efter en testflygning startar Bjørneby och Bernhoff klockan 11.50 för att flyga till Karlstad. Dock landar man inte där utan fortsätter till Oslo, närmare bestämt till sjöflyghamnen invid Fornebu. Av svenska myndigheter ansågs denna flygning som olaglig, dels lämnar man landet, dels framkommer det att Bjørneby inte har giltigt certifikat.

 

I Norge kom nu Aradon få engelska nationalitetsbeteckningar påmålade och tillförs officiellt A-Squadron 8801 Aircraft Disarmament Wing. Turner utverkar via sina kontakter att Aradon ska flygas av det  från England hemvändande norska flygvapnet. Under sommaren innehas planet av 333 (Norweigian) Squadron med Fornebu som bas. Under oktober anmodas att Aradon ska skrotas av engelska myndigheter i tron att det rör sig om kvarlämnad tyskt materiel, men Turner lyckas återigen "rädda" undan sitt flygplan. I december påmålas norska nationalitetsbeteckningar och siffrorna "1006" på fenan, det är också planets tillverkningsnummer.

 

Vid årskiftet 1945/46 flyttar 333 Squadron till Stavanger/Sola och norska flygvapnets privatägda Arado Ar 196 följer med. Under våren 1946 lyckas John Turner hitta en köpare av flygplanet, det till Industridiesel närstående AB Ahrenbergsflyg. Som namnet antyder var det den välkände flygarprofilen Albin Ahrenberg som var grundare och ägare. Den 28 maj flygs Aradon från Sola till Herberns Båtbyggeri på Bygdø, Oslo, för att där huseras i väntan på hämtning. I juni utgår en order från norska Luftforsvarets Overkommando att "flyet skulle påmales den opprinnelige svenske registreringen SE-ADU."


Åter till Sverige

Felmärkt som SE-ADU hämtas Aradon under sommaren och flygs till Lindarängen. Men dess tilltänkta registrering, SE-AOU, måste ändå bytas ut då den numera tillhör ett annat flygplan, en av svensk Flygtjänsts Fiat CR.42. Ny beteckning blir SE-AWY och WY målas lite slarvigt över de två sista bokstäverna. Under hösten inleds en stor översyn av flygplanet. Extriört medför detta att Arado:n lutas av och bli metallblank, motorkåpan blir mörkblå, så även registreringsbeteckningen. Detta är "bolagsfärgerna" för Ahrenbergsflyg.


SE-AWY 1947
Aradon efter översyn 1947.                                                                Bild: AHR.

Den 30 december 1946 registreras SE-AWY på AB Ahrenbergsflyg, Stockholm, och den 15 januari kan man börja använda flygplanet. Nästan uteslutande kom det nu att brukas för målbogsering av luftmål vid marinens övningar. Aradon är till exempel ofta utgångsbaserad Stumholmen för övningar i Karlskrona skärgård. Så var även fallet den 19 augusti 1947 då flygplanet havererar i landningen.

image871
Modell av flygplanet utställd vid Arlandasamlingarna.

Där ligger den nu, men som sagt, återfunnet sedan en tid tillbaka. Ska Aradon komma att bärgas, efter 60 år på 12 meters djup? Tänk om flygplanet kunde restaureras och ställas ut på ett lämpligt museum, helst i Karlskrona. Det vore - som jag ser det i alla fall - det naturliga valet. Det är frågan om bit historia som är lindrigt sagt fascinerande.

Eller vad säger ni som, mot förmodan, orkat läsa ända hit?


Treplansskiss Ar 196

Fakta - Arado Ar 196

 

Antal tillverkade: 541 stycken 1937-44

 

Motor: en Bramo 323 på 830 hk

 

Längd: 11,7 m

Spännvidd: 15,1 m

Höjd: 5 m

 

Tomvikt   2 980 kg

Max vikt   3 720 kg

 

Toppfart:  311 km/h på 3 960 m

Räckvidd:  1 080 km

Topphöjd:  7 010 m


RSS 2.0