Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

Apropå skogsbränderna - 2 (Uppdaterad 180816)

Publicerad 2018-08-12 15:48:00 i Allmänt, Brandflyg, Propulärkultur,

Den långvariga hettan och torkan verkar ha släppt sitt grepp om landet. Tänkte att det då kan vara ett läge att summera en liten del från brandflyget sommaren 2018. Det finns säkert mängder av lärdomar att dra och antagligen kommer jag få anledning att återkomma till ämnet. Just nu tänker jag dock på följande saker, och de illustreras bra av ett par texter som jag tycker borde få så stor spridning som möjligt.

Vi ska vara oerhört tacksamma över alla pensionärer som hållit igång sina flygcertifikat, för denna brandheta sommar var det kanske just de som i praktiken räddade brandflyget. Förutom att somliga av dem borde ha kungamedalj (för att flyga brandflyg är banne mig ingen sinekur) så borde vi nu även fundera lite framåt. Hur är det med nyrekryteringen? Det snackas gärna och mycket om klimatförändringarna och att vi kommer se fler somrar - som denna, 2018 - framöver. Och om detta ska ske igen år 2023, 2028..? Hur ser prognosen för rekryteringsbasen för brandflyget ut då? Något som man från statens sida borde ta sig en funderare på. För många år av enögd svensk luftfartspolitik kommer ge sig till känna. Eller kanske snarare brist på en luftfartspolitik värd namnet i överhuvudtaget..?


Jag har sagt det många gånger nu och säger det igen: Utan allmänflyget, inget brandflyg! Så därför måste allmänflyget vitaliseras, det är en viktig men undanträngd och missförstådd del av Sveriges infrastruktur. Jag vill därför nu lyfta fram ett par texter som publicerats på sistone - först den som dök upp på SvD debatt redan den 2 augusti. Citerar en bit:

Brandflyget hade inte existerat i den utsträckning som det gör idag, om det inte vore för alla de drygt 120 flygklubbar som finns runt om i landet. Att man kan övervaka en så stor del av Sveriges yta beror på att klubbarna har egna flygfält att utgå ifrån, spridda över hela landet och inte enbart nära våra större städer. Piloterna i våra flygklubbar har en unik lokalkännedom om terrängen i området, vilket har stor betydelse för att räddningstjänsten på marken snabbt ska kunna nå rätt plats. Även mindre samhällen såsom Ljusdal har ett eget flygfält som drivs av den lokala flygklubben. Men dessa flygfält är inte ohotade.
 

Flyg betraktas idag som ett hot mot miljön, vilket även speglas politiskt på alla nivåer i samhället. Flygplatser som drivs i regional regi är ofta viktiga kommunikationsvägar för samhället men kanske inte alltid så lönsamma. En nedläggning betraktas som en enkel besparing för kommunen som ska få budgeten att gå ihop, understött av en statlig politik där flyget utpekas som miljöbov. Tyvärr dras allt flyg över en kam och även allmänflyget i landets flygklubbar, vilka är brandflygets grund, får en släng av sleven. Nedläggningen av flygplatserna i Gävle och Oskarshamn för kommersiell trafik är bara ett par av flera exempel från de senaste åren där klubbflyget kommit i kläm. Så sent som förra året ville kommunpolitiker i Ljusdal offra den lokala flygklubbens flygfält till förmån för annan framtida verksamhet, något som lyckligtvis gick att avstyra.

Läs hela texten här. Författare är Lars-Christer Andersson och Hans Pålsson, generalsekreterare respektive ordförande i KSAK Motorflygförbundet, samt Peter Larsson, vd Svenska regionala flygplatser.

Sverige är ett land med långa avstånd där "flyget" buntas ihop - vare sig det handlar om trafikflyg eller allmänflyg - och stämplas som miljöbov så fort och ofta det går. Att "flyget" är ett av de viktigaste instrumenten i demokratin Sverige verkar man inte vilja förstå. Ja, inte bara i Sverige förresten. Snabbaste kommunikationen där vi kan mötas på riktigt går inte att underskatta.

Det är helt rätt att nu se till att texter som denna undertecknad av Lars-Christer, Hans och Peter blir publicerade, när det näst intill fortfarande ryker i skogen och folket - och våra politiker samt makthavare! - har detta färskt i minnet; att existensen av de mindre flygplatserna är avgörande; existensen av allmänflyget är avgörande, detta för att få ett underlag till brandflyget inte minst. Och apropå underlaget; hur är det med antalet certifikat? För fyra år sedan diskuterade jag just denna problematik i inlägget Systemhaveriet inom svenskt flyg - 1.

I de flesta fall i landets län sköts brandflyget via Frivillliga Flygkårens (FFK) försorg. Det där med rekryteringsunderlag till FFK och dess verksamheter är ett ämne som försvarsbloggaren och marinofficeren Håkan Lindberg. Han inleder med följande...

Frivilliga flygkåren (FFK) är en resurs som nyttjas flitigt av Marinen både i form av flygburen sjöövervakning där pilot och spanare i realtid rapporterar och skickar bilder på objekt till våra sjöinformationscentraler. FFK är även en enkel och billig målflygsresurs samt används då och då även för provverksamhet av olika slag. Förutom Marinens behov så levererar även FFK flyg till hemvärnets flyggrupper och till det nu så viktiga brandspaningsflyget.
 

Att FFK är av stor betydelse  för Marinen och hela totalförsvaret råder ingen som helst tvekan om men även för denna resurs så ser sig framtiden lite dyster. Problemet sitter i det ständigt minskande allmänflyget som håller FFK med piloter och och flygplan. På grund av de ökande kostnaderna för att ta och framförallt behålla sina certifikat blir klubbarna mindre, får svårare att hålla igång flygplanen, det blir färre piloter och färre små flygfält. FFK äger dessutom inga flygplan själva utan hyr in dessa från flygklubbarna och piloterna till FFK kommer även de från flygklubbarna så flygklubbarnas verksamhet är alltså en förutsättning för flera verksamheter i hela totalförsvaret.

Läs vidare om Håkans tre förslag för att försöka på ett långsiktigt sätt säkerställa FFK:s tillvaro. Bland annat finns ett som har sina rötter i 80-talet och detta med att lyfta samt "spetsa" HV-flyget (hemvärnet) är något som jag nog tänkt återkomma till. Läs även mitt tidigare inlägg FFK - vårt osynliga flygvapen.



Slutligen, vi ska verkligen inte heller glömma bort alla tekniker och mekar på flygverkstäder landet runt, som sett till att brandflyget har kunnat snurra på. Semestrarna har man brutit; flygplanen måste servas - det är 50- och 100-timmarstillsyner hela tiden. Utan dessa människor hade det heller inte gått.

Jag hoppas att man från länsstyrelsernas håll styr upp en debreifing när säsongen är slut. Det finns erfarenheter att dra, prata och träffas...och få ett rejält tack! För att återanknyta till det jag sa om (allmän)flyget i demokratins tjänst: Aldrig har så många...


Uppdaterat 180816

Östersunds flygklubb har idag en debattartikel införd i Östersunds-Posten. Den är fantastiskt bra, jag citerar en bit:

Under tider med mycket hög brandrisk har det flugits tre slingor om dagen. Under den mest extrema tiden uppmanade MSB oss att flyga ”så mycket ni orkar”.

Men det är just det – hur mycket orkar vi? Situationen har varit mycket ansträngd och vi har flera gånger behövt sända ut kallelser till klubbens piloter och spanare (en bisittare som spanar och sköter kommunikationen med räddningstjänst) att ställa upp med kort varsel på fritid och semester för att hålla maskinerna i luften. Och det har de gjort, utan ersättning!

Men de tycker väl att det är roligt, tänker du. Ja, jo, en vända går väl an, men när man tittat ut över samma skogar i ett skumpande flygplan några timmar är det inte lika roligt längre. Vackert högsommarväder med termik bjuder inte särskilt trevlig flygning. Men piloter och spanare har avstått badstranden för att göra en samhällsinsats.

Ni har kanske hört den militära devisen ”Det är männen på marken som håller planen i luften”. Exakt samma sak gäller för klubbens flygplan.

Var femtionde flygtimma måste de in på service. Ett jobb som tar en dag i anspråk, minst. Och det får bara göras av certifierade tekniker med behörighet att skruva på flygklubbens plan. Sådana finns det två i Östersund. Två! De har ställt upp under sommaren med hjälp av flera frivilliga krafter för att hålla planen i luften.

Lägg därtill det arbete som utförs på flygplatsen med gräsklippning av de alternativa landningsbanor som behövs när vindarna ligger fel för asfaltbanan. Och all logistik med bränslehantering, med mera.

Kanske finns en och annan i flygklubbarna i Sverige som känner igen sig? Jag är tämligen övertygad om det: Denna text kan "appliceras på åtskilliga fler ställen" än Östersund. Det är hög tid för våra makthavare att äntligen inse hur viktigt allmänflyget är för Sverige.

Om

Min profilbild

Lazerjesus

Les Aventures de lazer du Jesus

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela