Olle 22
A 32A 32090 "Olle 22", Tullinge våren 1975. Bild SierraEchoChris.
Jag börjar få en rätt diger fotofil med bilder som Christer ha tagit, något som jag är enbart tacksam för. Tänkte plocka ut en bild och skriva lite utifrån den. Sen kanske han fyller på med lite mer i "kommentatorbåset" här nere.
Platsen är F 18 Tullinge och tidpunkten är gissningsvis april 1975. På plattan håller man på att klargöra en Saab A 32A Lansen med flygvapennummer 32090 och med radioanropet "Olle 22". Flygplanet tillhör F 15 i Söderhamn (och O som i Olle är också den femtonde bokstaven i alfabetet.).
På startbilen till höger finns antagligen en tunna med startsoppa (MC 25) som behövs att få i gång Lansen-motorn, RM 5A, en licenstillverkad Rolls Royce Avon Mk.21A. Ett gäng bassar finns till hands, men ingen har ännu plockat bort det gul-svarta skyddet för luftintaget - åtminstone inte på hitre sidan av flygplanet - och piloten, eller som man säger i flygvapnet; flygföraren, har redan satt sig på plats.
Uppdatering -
Jovisst var det frågan om ett fat isopropylnitrat, MC 25, man hade på Dodgens flak. Fick ytterligare en bild från samma tillfälle från Christer. Notera även att man lagt en day-glow-ruta över luftbromsen, som på bilden ligger i uteläge. Anledningen till den röda rutan var att man förhoppningsvis skulle se bättre om luftbromsen var utfälld när man flög i förband under "lite sämre siktförhållanden". Något man helst också faktiskt uppträdde i...
Attack-Lansen med nummer 32090 levererades från Saab den sista februari 1957. Ett par veckor senare var den godkänd av flygvapnet och tagen i användning hos F 14 i Halmstad - på fenan stod ett vitt "A", som "Niklas vit Adam" - alltså tillhörde flygplanet staben vid flottiljen. När man avvecklade flygverksamheten på F 14 flyttades deras Lansar till F 15 i Söderhamn och 32090 blev i april 1962 "Olle blå Olle" hos andra divisionen därstädes. I mitten av 60-talet slutade man med bokstavskoder i flygvapnet och införde istället siffor på fenan. 32090 blev först F 15-01, senare 14 och därefter, som man ser på bilden, nummer 22.
Våren 1975 var man på F 15 Söderhamn i full färd med att byta flygplantyp, det pågick en intensiv typinflygning med AJ 37 Viggen. De A 32A Lansen som hade något kvar att ge gick vidare kvarvarande attackflottiljen som flög Lansen, F 6 i Karlsborg (F 7 flög sedan något år redan AJ 37 och F 17:s sista "attack-enhet" - skämtsamt kallad "Nisses gula" - lades ner i slutet av 1975.). 32090 kom därför efter sommaren 1975 att bli F 6-14 ("Filip 14"). Denna Lansen kasserades den 18 november 1977 och gick sedan till skrot efter 20 år - som somliga lite högtravande säger ibland - "i tjänst".
1/F 6 i luften med sina nya Lansar - tidpunkt: 1957.
När man stod på sin topp numerärt (fram till 1967) hade attackflyget, ofta kallat ÖB:s klubba, tolv divisioner med A 32A, attacklansen. I varje division fanns 15-20 flygplan. Men det var ungefär vid den tiden, slutet av 60-talet, man kommit ifatt vad det gäller taktiskt uppträdande, beväpning och annan utrustning etc. Även om man hade en massa flygplan och skapligt med besättningar (visserligen ständigt underskott på navigatörer) så är frågan om innan var speciellt effektiva. Mål, medel och hotbild var kanske inte fullt ut definierade? Läs gärna även det efterföljande inlägget Atomic - där återfinns knappast fullständiga svar på frågorna, men kanske ändå åtminstone delvis.
Det taktiskta uppträdandet, i division eller fyrgrupp på lägsta höjd, flankanfallet med mera, slipades in under 60-talet - främst den senare delen. Man flög, och man flög mycket - och det tog ut sin tull både vad det gäller personal och matriel. Det publicerades 2004 i FOI:s tidning Framsyn en artikel under rubriken Attack - Piloternas vardag både fars och katastrofsom ger en mycket bra inblick.
Hela tiden som Lansen fanns på attackförbanden utvecklades taktiken kontinuerligt. Under anfallsföretag skulle vi så långt som möjligt undvika att bli indragna i strid med fientligt jaktflyg. Därför var attackförbanden försvarsgrupperade under anflygning. Inom en grupp [två rotar, d v s två gånger två lika med fyra flygplan. min anm.] innebar det att de två rotarna flög "breddat" med ett inbördes avstånd av ungefär två kilometer. På så vis kunde vi ögonspana bakom varandra och dessutom hade vi bakomvarnare som varnade så fort vi blev "belysta" av en jaktradar. Anflygning på lägsta höjd var ju attackens signum och det var ett sätt att skydda sig och undgå upptäckt. Över hav och närmare målet än cirka 100 km var flyghöjden som lägst 10 m och farten 950 - 1 000 km/h. Om vi fick jaktflyg "på oss" innan vi nått vårt mål skulle vi fälla lasten och dra oss ur. Vi hade tränat stridsmässig avancerad flygning och rotesamverkan så när det "blev dags" gjorde rotarna i den anfallna gruppen en "sax". Rotarna svängde mot varandra med hög belastning, 6 - 6,5 G, och flög samtidigt så lågt som det bara gick. Självklart hade vi ögonkontakt och givetvis maximal kontroll på fiendejakten.
Från Tjugo år med Lansen, artikel av Olle Jensen publicerad i Flyghistorisk Tidskrift 4/2004.
Med facit i hand så var ÖB:s klubba antagligen inövad och klar (om man kan bli det i dessa sammanhang?) med A 32A cirka 1970. Främst blev det - vart efter 60-talet gick in i nästa decenium - mer och mer sjömål som man övade mot.
Det gällde att sänka så mycket ryska fartyg som möjligt i överskeppningsskedet, innan de nådde kusten, för detta ändamål bar attacklansen Rb 04. Östsidan byggde under denna tid upp enorma marina resurser i Östersjön.
Det gällde att klara av vad man kallade förbekämpningen tillsammans med marinen så pass bra att det som kom fram till kusten kunde sedan nedkämpas av armén. Att ett brohuvud av invaderande makt därmed inte kunde etableras.
Somliga av oss kanske känner igen retoriken..?
Grejen var att med vetskapen om i vilken stor omfattning man antagligen skulle sänka tonnage, gjorde att attackflyget bara genom att finnas till hade en avskräckande effekt. Idag har vi glömt kalla kriget, men då var nog detta en uppenbar realitet.
Fyrgrupp A 32A Lansen ur 1/F 6 vintern 1977/78.
Det finns självklart många historier från den här tiden, man övade intensivt och flög - som sagt - ofta mycket lågt. Till exempel när pappan till en idag välkänd komiker i slutet av maj 1970 lyckades mörklägga en stor bit av nedre Norrlands inland då han helt sonika flög av en kraftledning som korsade Ljusnan. Inte nog med det, Lansen-planet - som hade anropet "Quintus 10" - blev på kuppen av med en stor del av högervingen. Så här står det i Kontakt 76, sidan 5:
Vid detta tillfälle pågick en övning varvid en division ur F 17 var baserad på F 15 i Söderhamn. Under ett pass, innefattande lågflygning, kolliderade flygplanet med en kraftledning varvid ungefär en fjärdedel av av högervingen gick förlorad. Detta medförde att samtliga instrument, med pitotröret som givare, slutade att fungera. Eftersom även större delen av höger skevroder gått förlorat blev stabiliteten i låga farter kraftigt försämrad. Med hjälp av rotekamraten konstaterades att flygning under 400 km/h var näst intill omöjlig att genomföra. Flygföraren beslöt att landa ändå, och med rotekamraten som "fartindikator" gick man in och landade på F 15. Dock punkterade noshjulet vid sättningen, men detta ledde inte till några direkta problem. Den efterföljande besiktningen av flygplanet visade att skadorna på vingen var så omfattande att reperation ansågs olönsam.
Flygplanet blev skrot och kasserades, men de klarade i alla fall motorn...
Vi snackar mycket om Tunnan, Draken och Viggen. Men Lansen, som faktiskt fanns såväl i attack-, jakt och spaningsversion kommer ofta av någon anledning i skuggan av de andra. Lansen var rätt så konventionell jämfört med de övriga stridsflygplanen från Saab, men den var tveklöst också flygvapnets ryggrad på den tiden det begav sig...under det kalla kriget.
Läs fortsättningen i blogginlägget Atomic.
Currently spinning:
Wess & Dori Ghezzi Era
Teach-in Ding-a-dong
Inte jättelångt bort från Tullinge stod samtidigt Karin Falck och försökte få rätsida på ett evenemang i Älvsjö...
