Atomic
Apropå inlägget "Olle 22"...!
Blondie med Atomic - den tredje singeln från 1979-års albumsläpp Eat to the Beat. Den gick in i Poporamas Heta Högen torsdagen den 13 mars 1980 och fick också vara med veckan därpå. Veckorna precis innan hade Atomic toppat englandslistan. Blondie, en av tidernas bästa grupper, med en av sina bästa låtar...
Undergångsstämningen i låten var typisk för tiden - jag har skrivit lite om detta tidigare. I slutet av 1979 blev det allt mer påtagligt att 70-talets avspänningsperiod var slut och man kommit in i ett nytt skede av kyla mellan maktblocken, kalla kriget hade gått in i sin sista fas (?).
Även vi i Sverige skulle självklart ha åtminstone taktiska kärnvapen, så tyckte man helt klart inom den militära hierarkin. Frågan delade socialdemokraterna som satt i regeringsställning, detta i en "ja-jo-kanske-del" och en "nej tack-del", den senare främst företrädd av partiets kvinnoförbund.
1957 hade från militär sida lagts fram en anskaffningsplan över den närmast kommande tioårsperioden, där fanns Bomben med. För dem var något annat vid denna tid helt otänkbart, hela det svenska försvaret skulle utan atomvapen sakna trovärdighet. 1956 och -57 provsprängde man några enorma konventionella laddningar i forskningssyfte i Nausta, en plats inom det som sedemera blev provområde för RFN.
Försöken 1956 skedde under namnet Sirius. Det var då frågan om tre laddningar av benyl och dessa var på vardera 633, 6 040 och 61 000 kilo. Vid försöken studerade man bland annat konvektionspelaren (svampmolnets) höjd och uppträdande. Pelarens höjd noterades variera mellan 350 och 1 020 meter.
1957 fortsatte proven, nu under namnet Vega. Denna gång studerades effekterna av explosionernas stötvågor. Två sprängningar genomfördes, denna gång med laddningar av nitrolit på 5 000 kilo respektive 36 000 kilo. Vid dessa försök hade även materiel, fordon och artilleripjäser samt en J 29 placerats ut (enligt bilder verkar det varit J 29A 29282).
1962, eller något år senare, avsåg man då kunna provspränga den första atombomben.
Här nedan finns en enkel tidsplan över det svenska kärnvapenprogrammet som det såg ut våren 1959 och en intressant sida ur FOA:s tidning från 1995:
Men när en flygvapengeneral, Torsten Rapp, blev ÖB 1961 lades Bomben på is - det visade sig nämligen att pengar till ett sådant vapen skulle plockas ur flygvapnets budget, pengar som behövdes för Viggen-projektet. Man la ner det militära atomprogrammet men fortsatte med det civila.
Dessutom höll politiken och inställningen vad det gäller A-bomben förändras radikalt. Den amerikanska doktrinen om massiv vedergällning som gällde under president Eisenhower byttes ut mot en ny under Kennedy, flexible response. Ett anfall med konventionella styrkor skulle om möjligt mötas med samma mynt - man skulle inte ta till med storsläggan direkt. Så om Sverige inte hade några kärnvapen minimerade man därmed risken att bli angripen med just sådana.
Dessutom - och detta visste inte gemene Svensson om då (om ens nu!?) - så hade vi 1960 fått amerikanska garantier, vi låg under västsidans kärnvapenparaply. Amerikanska ubåtar hade tillstånd att krypa upp på västkusten för att med sina Polaris-robotar kunna nå Moskva. Med andra ord: Sverige var i princip en dold medlem av NATO...
När amerikanarna i ett tidigare skede blivit informerade om den svenska atombombsproblematiken - egen bomb versus utvecklandet av Viggen - så uttryckte de att "skit i det, behåll ert flygvapen så stort så möjligt så tar vi hand om den biten istället". Man ville med andra ord inte urholka den svenska försvarsbudgeten med något som man ändå kunde stå till tjänst med.
Under 60- och 70-talet byggde Warszawapakten upp en stor kapacitet upp vad det gällde att kunna skeppa över trupp i Östersjön. Förstahandsmålet för det svenska attackflyget blev därmed också allt mer utkristalliserat. Tillsammans med ubåtarna skulle man i händelse av en invasion möta dessa flottstyrkor långt ut i Östersjön.
En annan Olle - närmare bestämt Olle 26, en AJ 37 Viggen.
Hur skulle Warszawapakten kunna minimera/slå ut det svenska attack- och spaningsflyget för att genomföra en så pass säker sjöpassage som möjligt? Ja, det var nu som man började höra talas om polska tavelförsäljare som knackade på hemma hos svenska flygvapenpiloter. Man försökte alltså kartlägga dessa för att när dagen var kommen kunna oskadliggöra dem redan i hemmet, eller åtminstone innan de startat med sin AJ 37 Viggen och placerat den och sig själva på ett för tillfället förhoppningsvis säkrare ställe - åtminstone berört dygn ut (Därefter skulle piloterna sätta sig i förbindelse med ledningscentralen kallad "Björn", flyga vidare till en krigsbas, "bomba upp" kärrorna, öppna målmapparna och därefter starta och förmodligen då gå på östlig kurs...).
Men denna kartläggning av piloter var också en del i en psykologisk krigföring - man hade om man velat antagligen kunnat göra detta betydligt smidigare. Meddelandet var uppenbart: "Vi vet var du bor".
Fast det fanns även andra, enklare, alternativ. Det lär ha förekommit mer än en gång att man i Warszawapaktens övningar och krigsspel öppnade upp en invasion av Svedala med kärnvapenanfall mot flygbaserna. Vi snackar om en bra bit förbi tio laddningar. Man räknade med att kärnvapenkriget ändå skulle vara i full gång nere på kontinenten. Och Sverige ansågs som i princip medlem av NATO...
