Niklas Vit Adam
...var på 50-talet radioanropet för 32090 - den attacklansen som sedermera blev "Olle 22" som jag för någon vecka sedan skrev ett inlägg om.
A 32A Lansen nummer 32090 "Vit Adam" står bredvid 32143 "Gul Sigurd" på platta 83 på F 14 i Halmstad. Tidpunkten är gissningsvis april 1958. Bild: Bernt Malmquist (som då var fältflygare på F 14) via Olle Jensen.
Jag länkade över inlägget "Olle 22" till Olle Jensen som flög Lansen under många år i flygvapnet. Svar lät inte dröja speciellt länge på sig och via email kom ovanstående bild. Här ser vi ett gäng halvårsgamla A 32:or på F 14 i Halmstad och jag gissar att tidpunkten för fotoskottet är april 1958.
Flygplanen har ännu inte fått "bukbaljan" monterad , det vill säga den icke fällbara extratanken som tog 600 liter. Den satt en bit bakom noshjulet och blev standard samt ett välbehövligt tillskott som ökade bränslekapaciteten med 17 procent. Fullt uppbombad hade A 32A en max startvikt på 13,6 ton - 3,2 ton av det var bränsle. Med sin RM 5A-motor som gav 4 700 kiloponds dragkraft med efterbrännkammaren tillslagen, behövde en maxlastad attacklansen den längsta startsträckan av de typer som funnits i flygvapnet - en varm sommardag och jag skulle gissa att det var frågan om bortåt 1 500 - 1 700 meter.
Vi surrade även om hur uppdrag skulle ha genomförts, start till mål - och hem igen - helt enkelt hur det gick till "ute i busken" när man övade. En sak som är intressant var att det kanske inte var så lätt att komma iväg, en hel division, som man kanske tror. Olle nämnde förkortningen "UGD" - det står för Ut genom dörren. Med det menas att målbreifingen var slut och detta var en tidpunkt bestämd efter hur lång tid det tog för den bestättning som hade längst att åka till sitt flygplan att ta sig dit - avståndet kunde ofta röra sig om en halvmil eller mer.
Detta skedde på en krigsbas där man spridit ut flygplanen så mycket det gick, attack- och spaningsflyg stod främst i det så kallade BAKOM, det vill säga bakre klargöringsområdet som kunde ligga flera kilometer från basens huvudbana (I FRAMOM, främre klargöringsområdet i direkt anslutning till banan, fanns jaktplan i högsta startberedskap.).
Sedan tog det väl en stund för divisionen att taxa fram till banan, där ställa upp och sedan starta rotevis med tio sekunders mellanrum. I luften gjordes direkt därefter en "yvig" 360 (mindre och mindre yvig ju senare start) för att samla ihop gänget i en formation och därefter gå mot målet. Den biten i attackföretaget, att komma iväg - ett företag i sig - var därmed löst...
Att samla divisionen, "gärna" i dåligt väder och/eller i mörker, var nästa "företag i företaget". Det gällde se de två framförvarande lanternorna (det vill säga roten framför) - det satt ett positionsljus längst bak på Lansen - och det var inte helt lätt, ofta kunde man ansluta i lite för hög fart.
En olycka som skedde just i ett sådant moment gjorde att man även monterade bakåtriktade positionsljus på vingspetsarna på A 32A i mitten av 60-talet. Det märkliga var de andra versionerna av Lansen, jaktversionen J 32B och spaningsversionen S 32C, hade dessa redan från början. Men tydligen inte attackversionen, som kanske behövde det mest...
Detta med flygsäkerhet är också en intressant aspekt, något man äntligen tar till sig inom flygvapnet under 60-talet. En bit in detta decenium omkom fortfarande ett 20-tal personer per år men från och med mitten av 60-talet kan man se ett trendbrott. Klicka här för en förteckning över haverier med Lansen till exempel.
Man kanske skulle försöka på ett bra sätt åskådliggöra vad ÖB:s klubba var för något - hur och varför, vem, var och vad etc - varför inte en websida?
En annan A 32A, "Quintus 20" (32097?), fotograferad från sin rotetvåa. Eller är radioanropet kanske vid fototillfället kanske "Niklas 20" - ja, lansarna på F 17 hette ju Niklas 1973-75. Ett anrop som de ärvde från...nej, inte F 14, utan närmast från Målflygsdivisionens J 29:or!
A 32A Lansen nummer 32090 "Vit Adam" står bredvid 32143 "Gul Sigurd" på platta 83 på F 14 i Halmstad. Tidpunkten är gissningsvis april 1958. Bild: Bernt Malmquist (som då var fältflygare på F 14) via Olle Jensen.
Jag länkade över inlägget "Olle 22" till Olle Jensen som flög Lansen under många år i flygvapnet. Svar lät inte dröja speciellt länge på sig och via email kom ovanstående bild. Här ser vi ett gäng halvårsgamla A 32:or på F 14 i Halmstad och jag gissar att tidpunkten för fotoskottet är april 1958.
Flygplanen har ännu inte fått "bukbaljan" monterad , det vill säga den icke fällbara extratanken som tog 600 liter. Den satt en bit bakom noshjulet och blev standard samt ett välbehövligt tillskott som ökade bränslekapaciteten med 17 procent. Fullt uppbombad hade A 32A en max startvikt på 13,6 ton - 3,2 ton av det var bränsle. Med sin RM 5A-motor som gav 4 700 kiloponds dragkraft med efterbrännkammaren tillslagen, behövde en maxlastad attacklansen den längsta startsträckan av de typer som funnits i flygvapnet - en varm sommardag och jag skulle gissa att det var frågan om bortåt 1 500 - 1 700 meter.
Vi surrade även om hur uppdrag skulle ha genomförts, start till mål - och hem igen - helt enkelt hur det gick till "ute i busken" när man övade. En sak som är intressant var att det kanske inte var så lätt att komma iväg, en hel division, som man kanske tror. Olle nämnde förkortningen "UGD" - det står för Ut genom dörren. Med det menas att målbreifingen var slut och detta var en tidpunkt bestämd efter hur lång tid det tog för den bestättning som hade längst att åka till sitt flygplan att ta sig dit - avståndet kunde ofta röra sig om en halvmil eller mer.
Detta skedde på en krigsbas där man spridit ut flygplanen så mycket det gick, attack- och spaningsflyg stod främst i det så kallade BAKOM, det vill säga bakre klargöringsområdet som kunde ligga flera kilometer från basens huvudbana (I FRAMOM, främre klargöringsområdet i direkt anslutning till banan, fanns jaktplan i högsta startberedskap.).
Sedan tog det väl en stund för divisionen att taxa fram till banan, där ställa upp och sedan starta rotevis med tio sekunders mellanrum. I luften gjordes direkt därefter en "yvig" 360 (mindre och mindre yvig ju senare start) för att samla ihop gänget i en formation och därefter gå mot målet. Den biten i attackföretaget, att komma iväg - ett företag i sig - var därmed löst...
Att samla divisionen, "gärna" i dåligt väder och/eller i mörker, var nästa "företag i företaget". Det gällde se de två framförvarande lanternorna (det vill säga roten framför) - det satt ett positionsljus längst bak på Lansen - och det var inte helt lätt, ofta kunde man ansluta i lite för hög fart.
En olycka som skedde just i ett sådant moment gjorde att man även monterade bakåtriktade positionsljus på vingspetsarna på A 32A i mitten av 60-talet. Det märkliga var de andra versionerna av Lansen, jaktversionen J 32B och spaningsversionen S 32C, hade dessa redan från början. Men tydligen inte attackversionen, som kanske behövde det mest...
Detta med flygsäkerhet är också en intressant aspekt, något man äntligen tar till sig inom flygvapnet under 60-talet. En bit in detta decenium omkom fortfarande ett 20-tal personer per år men från och med mitten av 60-talet kan man se ett trendbrott. Klicka här för en förteckning över haverier med Lansen till exempel.
Man kanske skulle försöka på ett bra sätt åskådliggöra vad ÖB:s klubba var för något - hur och varför, vem, var och vad etc - varför inte en websida?
En annan A 32A, "Quintus 20" (32097?), fotograferad från sin rotetvåa. Eller är radioanropet kanske vid fototillfället kanske "Niklas 20" - ja, lansarna på F 17 hette ju Niklas 1973-75. Ett anrop som de ärvde från...nej, inte F 14, utan närmast från Målflygsdivisionens J 29:or!
