Martinet och vattengrav på Skarpnäck
Dessa bilder är tagna vid "bassängprovning" på Skarpnäck (se där, ännu ett nedlagt flygfält i Stockholm) 1951 med en av Svensk Flygtjänst AB:s uttjänta målflygplan av typen Miles M.25 Martinet TT Mk.I. Om vi ska lite mer precisa så kan det nämnas att flygplanet bar registreringen SE-AZE. Svensk Flygtjänst inskaffade nio stycken Martinet 1946-47, men bara åtta av dessa kom att användas.
Martinet var den första för ändamålet målbogsering tillverkade typen som Svensk Flygtjänst köpte in. De var då begagnade, tidigare använda av engelska RAF, och planens tjänstgöringsperiod i Sverige blev inte lång; de var en typiskt krigstidsprodukt och tillverkad - som till exempel Mosquito - i trä.
Från den eminenta boken Målflyg av Åke Hall:
Vid ett tillfälle våren 1951 satt malmömekanikern Thorsten Nilsson i baksits på en Martinet under målflygning över Falsterbo. Han observerade då märkliga knakljud från bakkroppen. Efter landning konstaterades att paneler lossnat från spanten. Detta rapporterades givetvis. Ungefär samtidigt landade en Martinet på Bromma, varefter sprickor i kroppen kunde konstateras. Ett omedelbart flygförbud utfärdades. Vid en efterföljande kontroll och genomgång av samtliga flygplan visade det sig att limfogarna börjat släppa. En bidragande orsak syntes vara råttor i hangaren på Bromma funnit limmet som något av en delikatess och således knaprat i sig vad som bjöds. Efter detta flygförbud kom Martinet aldrig mer i luften. Kvarvarande flygplan avfördes ur civilregistret den 7 maj 1951.
Men vad var detta bad - som vi ser på bilderna - bra för? Jo, det var ett prov för att utröna lämpligheten av vattengravar som utrullningshinder. Bakgrunden var behovet av någon form av uppfångare i banändarna på flygvapnets baser och flottiljflygplatser. Reaplanen blev nämligen fler och fler i Flygvapnet och den nya toppmoderna J 29 Flygande Tunnan hade precis börjat levereras från Saab. Det gällde att hålla nere antalet haveri, för utrullningarna hade ökat oroväckande mycket i och med övergången till jetflygplan.
Som många av er redan vet så blev det inte mycket med denna idé. Istället infördes den så kallade ryschan, ett slags uppfångande nät som fälldes upp och ner efter behov. Säkerligen en mycket smartare idé denna blöta dito. Det kan nämnas att även en Sk 14N användes i proven på Skarpnäck, se Aq-va-kul med noshjul. Med andra ord ett flygplan med noshjul och ett med sporrhjul alltså.
Min avsikt är att komma tillbaka med mer om Svensk Flygtjänsts Martinet. Tycker att typen är lite bortglömd och skulle må bra att få lite "publicitet". Dessutom har jag väl mer eller mindre lovat detta i en kommentar ett tidigare inlägg...och ämnet målflyg ligger ju bloggen varmt om hjärtat...
