Mer SE-EUR - Den gamle och duvan
Som jag nämnde i inlägget Dove SE-EUR - 1 så var avsikten att återkomma till planet och dess ägare. Jag efterlyste lite anektdoter runt Dove SE-EUR och dess ägare, Uno Ranch (som på bilden ovan sitter i Erik Urban Rudolf, antagligen på väg till Visby), från en som var med. För någon vecka sedan fick jag denna text vilken nu kan publiceras. Han som var med i detta fall är allas vår Åke Hall, välkänd flyghistorisk skribent. Tack Åke för ditt bidrag!
Vid tillfälle stod jag och Uno Ranchs mekaniker sedan många år, Kenneth Sköld, och hängde på Doven i hangar II på Torslanda när Uno plötsligt kom in. Han gick fram till Kenneth och sade; Jag har fått en fläck på mina byxor och undrar om du kan ta bort dem? Kenneth, min mångårige kollega, tog en trasa som han blötte med bensin genom att tappa ur dränerkranen och gnuggade därefter disponentens byxa vid knäet. Plötsligt säger Kenneth; Det är ingen fläck – det är disponentens knä som lyser igenom! Uno replikerade; Det är fantastisk att dessa byxor som jag köpte på Silvanders 1942 hållit så länge vilket borgar för god kvalitet…
Uno Ranch titulerade alltid vänner och bekanta med ”herr”. Märkligt är att han under alla sina år alltid titulerade sin mekaniker Kenneth Sköld med herr Sköld – aldrig Kenneth. Jag torde varit den ende som med Uno lagt bort titlarna och det var egentligen hans hustru Birgits förtjänst. Bakgrunden var att Pej Kristoffersson i sin bok FLYG 87 ville ha en artikel om Uno och hans flygarliv. Det föll sig så att Pej (som då var flygkapten i SAS), Uno och jag träffades på mitt stationsingenjörskontor på Landvetter för att diskutera saken. Pej lade fram saken men Uno var skeptisk men avslutade till slut med att jag vill att herr Hall skriver det.
Och så blev det. Inför en inledande sittning och intervju med Uno i hans hem i diplomatstaden i Göteborg. Jag träder jag in och får vid välkomnandet direkt frågan om jag bär rågummiskor. Det har jag visserligen inte och påpekar för Uno att rågummiskor är något som hör efterkrigstiden till, men Uno var rädd om sina äkta mattor - därav frågan. Vi tar plats i hans magnifika bibliotek där han ur sitt stora ekskåp tar han fram en flaska konjak för att bjuda, men jag tackar nej, då jag kör bil. Då kommer Unos hustru Birgit in och föreslår att Uno och jag lägger bort ”tiltarna” Uno säger han, Åke säger jag, och vi tar varandra i hand…
Jag flög vid flera tillfällen med Uno, mest för mitt höga nöjes skull, men kanske mest för att Uno alltid ville ha någon med sig…
Vid ett tillfälle, på Torslanda, och efter avslutat dagpass promenerade jag ned mot hangar II för att klä om och åka hem. På plattan utanför hangaren stod Doven och Uno fångade upp mig och frågade om jag inte ville ta en tur. Jag var lite tveksam men tackade ja med förbehållet att jag först ville gå upp och klä om mig. Men Uno menade att det hade vi inte tid med - det skulle bli en kort flygtur… Okej, jag klättrade in och satte mig i högersitsen i min gröna och något skitiga SAS-overall och så drog vi iväg… Enligt Unos sedvanliga route, och efter att vi passerat Borås tyckte han att när vi ändå var i luften kunde sticka över till Visby för att ta en kopp kaffe. Det syntes inte vara lönt att protestera så vi fortsatte mot Visby. Flög rakt in och landade varvid man i tornet önskade ”Urban Rudolf” välkommen med tillägget att det som vanligt var en snygg landning.
Kärran lämnades över till grabbarna på Shell, som skulle tanka upp den, och vi drog oss in i cafeterian där vi tog var sin kopp kaffe. De mynt jag hade i overallfickan räckte inte till mer. På bordet stod en skål med paketerade sockerbitar och Uno grabbade åt sig en näve och tyckte jag skulle göra detsamma. Jag använde inte socker men han menade att det var gratis och jag också kunde ta en näve för hans räkning för att han senare skulle kunna ge dem till rävarna i Delsjöskogen. Uno var en stark djurvän! Sedan vi druckit vårt kaffe drog vi iväg och det var en lugn och trevlig flygning hem till Torslanda där vi landade i skymningen…
En liknande flygning gjorde vi senare från Landvetter där vi över Borås möttes av regn och kytt, vilket för mig var något obehagligt, men Uno var lugnet själv. Innan starten från Landvetter märkte jag att han fällt bort sidroderpedalerna på högersidan i cockpit. Då påpekade jag detta och önskade pedalerna tillbaka svarade han att han fällt bort dem för säkerhets skull. Vadå, för säkerhets skull? Om något skulle hända, även det värsta, måste jag ju för säkerhets skull kunna manövrera sidrodret, trots att jag som flygtekniker inte var formellt flygutbildad... För säkerhets skull blev detta min sista flygning med Uno.
Jag flög också vid tillfällen med Uno i hans Safir (SE-AUR) och oftast längs Bohuskusten och han hade egenheten att föra sin hand upp och ner över styrspaken. Jag är och var förvisso långt ifrån ensam om att notera detta och och icke för ty fick han därvid öknamnet Runkas...
Tre gånger UR: Uno Ranch, framför sin Saab 91A Safir SE-AUR och nedan, en fin avslutande bild på hans Dove SE-EUR. Som tidigare aviserat; det finns mer av varan de Havilland Dove under jäsning i bloggskafferiet.
