Den hemliga finska Draken-optionen


Finska flygvapnets Saab J 35 Draken nummer DK-227 (35425) landar på Tikkakoski-Luonetjärvi i maj 1990. Denna J 35F-1 flögs tidigare i Sverige och tillhörde då i kronologisk ordning flottiljerna F 13, F 12 och F 16. Samma historik gäller även för DK-235 (35444) som vi ser nedan. Båda bilderna har tagits av Kyösti.


Här kommer den tredje publiceringen med tankar, funderingar och övriga självsvåldiga analyser uppkomna efter det jag läst Mikael Holmströms Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser. De bägge tidigare bär rubrikerna Flygenhet 66 och State Of The Able Archer.

Idag ska det handla om J 35 Draken och Finland. I Holmströms bok berättas följande:

Sverige kunde också bistå Finland med flygplan. Parisfreden föreskrev att Finland endast fick ha 60 stridsflygplan. På 1970- och 1980-talen innebar det 36 jaktplan av typ Draken från Sverige samt 24 MiG-21 från Sovjet. Dock hade Finland betydligt mer piloter, trots att det är en dyr utbildning. Samtidigt fanns i Sverige ett stort antal Drakenplan som stod i hangarer med kvarvarande flygtid, eftersom introduktionen av Viggen innebar att antalet divisioner i flygvapnet minskade. Överskottet på piloter på ena sidan Bottenviken och av plan på den andra var ingen slump.

- Vi tänkte att i en krissituation kunde vi köpa fler Drakenplan. I en sådan står Sverige fortfarande som ett neutralt land och vi har så pass täta och goda förhållanden att vi kan få hjälp på det sättet. Jag har aldrig hört att det funnits papper på det. Men nog kommer jag ihåg att jag diskuterade detta med Bengt Gustafsson och kanske också med Lennart Ljung. Därför utbildade vi också fler piloter än vad vi hade användning för, bekräftar Jakko Valtanen.



Detta avslöjande hängde finska Hufvudstadsbladet på med en artikel den 24 mars:

Under kalla kriget var Finland strategiskt förbundet med Sovjet. Kärnan i vsb-pakten handlade om att Finland skulle försvara Sovjet mot ett Natoangrepp genom finskt territorium.

I det tysta förberedde sig Finland samtidigt för att möta ett sovjetiskt anfall.

Finska och svenska militärer och politiker träffades regelbundet för att utbyta information.

Ibland gick samarbetet längre än så. Enligt Parisfreden fick Finland ha högst 60 stridsflygplan. På 1970- och 1980-talet hade flygvapnet 36 svenska Drakenplan och 24 ryska MiG-21.

De få jaktplanen skulle inte kunna stå emot ett sovjetiskt anfall många timmar.

Lösningen blev att Sverige lagrade ett stort antal Draken-plan, som annars hade gått till skrotning, samtidigt som Finland utbildade fler stridspiloter än vad landet hade bruk för.

Jaakko Valtanen var kommendör för försvarsmakten (kan sägas motsvara ÖB i Sverige, formellt är det dock presidenten som har denna position i fred) i Finland 1983-90. Bengt Gustafsson var svensk ÖB under åren 1986-94, han företräddes av Lennart Ljung på denna post 1978-86. Detta sagt så vi har tidsaspekten klar för oss.

Först en rekapitulering rörande Saab 35 Draken i Finland - från Wikipedia-artikeln om flygplantypen:

I Finland använde man ett flertal varianter. I Finland fick de en ny beteckning genom att man tog bort prefixet och tillförde ett "S" efter benämningen.

Den andra exportordern för Draken kom från Finländska flygvapnet i april 1970. Man beställde då 12 st allväders Saab 35XS (Export Suomi) som skulle sättas ihop i Finland av Valmet.


Sju J 35B som hade fått sin allvädersavionik borttagen leasades till det finländska flygvapnet som förberedelse för de nya flygplanen. Dessa J 35B köptes av det finländska flygvapnet 1976 och gavs beteckningen 35BS.

Det första nybyggda Saab 35XS levererades i april 1974, och det sista flygplanet levererades 1975. Dessa flygplan kallades 35S i Finland. Sex före detta svenska J 35F (35FS i Finland) och tre Sk 35C (35CS) köptes 1976 vid samma tidpunkt som man köpte de leasade 35BS. Ytterligare en order om begagnade J 35F (18 flygplan) och SK 35C (2 flygplan) kom 1984. Leveransen av de tvåsitsiga skolflygplanen betydde att pilotträningen på Draken nu kunde ske i hemlandet i stället för i Sverige.

Inledningsvis levererades flygplanen till flygdivisionen HävLLv 11 vid Tavastlands flygflottilj som var baserad vid Tikkakoski nära Jyväskylä i centrala Finland. Senare omflyttades HävLLv 11 till nordligaste Finland där den placerades vid flygbasen i Rovaniemi vid Lapplands flygflottilj. År 1984 bildades en andra division med Draken (HävLLv 21) vid Satakunta flygflottilj vid Birkala, nära Tammerfors i sydvästra Finland.

Efter andra världskriget var Finland begränsat av ett avtal från 1950 till 1989 med de allierade segernationerna, om att ha högst 60 stycken stridsflygplan. Denna restriktioner omfattade dock inte skolversioner eller skolflygplan som kunde användas till taktiska uppdrag utöver sin primära funktion. Jaktplanen 35S och 35FS klassades därmed som stridsflygplan medan det tvåsitsiga skolflygplanet 35CS och övergångsplanet 35BS betraktades som skolflygplan.

År 1990 utrustades flygplanen med rems/fackelkastare och ytterligare två vapenfästen. Vissa av de finländska Draken kunde utrustas med den ryska infrarödstyrda roboten R-35 (AA-2 Atoll).

Alla 35BS togs ur tjänst i slutet av 1995. HävLLv 11 i Rovaniemi kom att flyga Draken fram tills den 16 augusti 2000 då DK-201 gjorde en sista uppvisning.



Har ni reflekterat över varför de Drakar som såldes till Finland behöll sitt svenska kamouflage? Visst, det kanske var onödigt jobb att måla om dem, men varför blev då även det dussintal J 35XS som sattes ihop av Valmet i mitten av 70-talet också målade i detta schema? På sätt och vis en kanske antydan om vad som berättas här ovan: Det normala finska kamouflaget har ett annat utseende och i en krissituation skulle det säkert gå fort och målarverkstaden var ingen prioritet. De nyhämtade Drakarna från Sverige skulle smälta in utan problem i Ilmavoimat. En förenklande bieffekt...

Fotnot: Något finländskt standardkamouflage fanns egentligen inte förrän cirka 1980 då nytillverkade BAe Hawk och MiG-21bis levererades. De finska Folland Gnat levererades till exempel RAF:s kamouflage och därför låg det närmast tillhands (åtminstone på 70-talet) att fortsätta använda Drakarna i den svenska kamouflagemålningen. 



Rönen om den den tidigare hemliga finska optionen sätter jag i samband med Drakenköpet på 80-talet. Följande är hämtat ur kronologin Året i luftenFlyg 84 och Flyg 85:

1983, 13 januari. Finland vill köpa ytterligare 10-20 begagnande Drakenplan av Flygvapnet.

1983, 21 september. Finska regeringen reserverar anslag för köp av ett tiotal begagnade Drakenplan från svenska flygvapnet.

1983, 10 november. Finske generalen Jaako Valtanen vill sätta upp ännu en division Drakenplan och får som han vill. Finska flygvapnet köper 12 stycken lätt begagnade J 35F Draken... 

Det formella anskaffningsbeslutet togs den 29 mars 1984 och omfattade till slut 20 flygplan, detta fördelat på 18 stycken J 35F-1 samt två SK 35C ("Cesar"). De sistnämnda, 35807 och 35812, var först ut och flögs ner redan i mitten av april från F 16 Uppsala till Linköping/Malmen för att genomgå översyn samt modifieringar inför leverans hos dåvarande FFV. De bägge Cesar-35:orna överlämnades den 14 juni till finnarna och var då märkta DK-268 och DK-270.



Visserligen var Cesar simplare än Filip-versionen, men det gick ändå rätt fort som ni kanske märker. Det var också en markant uppväxling i möjligheten att utbilda Draken-piloter, totalt hade man nu fem tvåsitsiga Cesar. De tidigare tre hade levererats begagnade från Sverige 1976. Detta bör noteras i samband med uppgifterna om att man i Finland utbildade fler stridflygare än vad man behövde till sin flygplanspark...

Under 1984 levereras vidare även två J 35F-1, åtta stycken "Filip Ettor" följer året därpå samt lika många under 1986.


Både svenska flygvapnets J 35F-2 (och J 35J, "Johan") och den finska J 35XS hade en "lång vårta" under nosen, en IR-spanare gjord av Ericsson på licens från amerikanska Hughes.



Det fanns en del hemligheter rörande denna manick, Hughes S-71N, främst minns jag att det fanns en speciell vätska ingående i sökaren. Dennas sammansättning var hemlig, hade detta om vätskan "läckt ut" så hade det varit enkelt att via olika motmedel göra IR-spanaren värdelös, man hade då fått klart för sig vilket frekvensband spanaren sökte på. Så frågan är om det var samma vätskesammansättning i de svenska och finska Drakarna med "IR-vårta"? Jag tror inte det. Och det var därför (?) det hela tiden var frågan om J 35F-1 - utan spanaren - som begagnade såldes till Finland.

Om man går tillbaka till tiden för beställningen av J 35XS, 1970, så här står det på sidan 136 i Bo Widfeldts bok Draken:

Kanslichefen vid finska försvarsministeriet generallöjtnanten Kauko Pöyhönen lade ner ett fantastiskt arbete på att genom sin resediplomati till Washington, Moskva och Stockholm erhålla "clearance" för att 35XS skulle kunna utrustas med amerikanska jaktrobotar (Falcon). Därmed uppfylldes den del av kontraktet som förutsatte amerikanska myndigheters tillstånd för köp av RB 27/28. Svenska flygvapnets sekretesskrav täcktes genom "byte av frekvenser". IR-spanaren 71NXS ingick som en integrerad del i det totala vapensystemet.


J 35XS uppträdde ändå rätt ofta utan IR-spanaren monterad under nosen. Här är ett exempel från 1981.


Så till frågan: Hur många Draken skulle man från svensk sida kunna överföra till Finland om behovet uppstått, låt oss säga 1986. Tidpunkten är valt på grund av att det var då man slutförde leveranserna av de plan som ingick i kontraktet som tecknades våren 1984. Hur många kan tänkas ingått egentligen i uttycket "ett stort antal Draken-plan" i de bägge översta citaten? Dags för lite spekulation.

Totalt antal tillverkade J 35F-1: 100 stycken. Dessa fick FV-nummer 35401-35500 och nylevererades 1965-67.

Avskrivna på grund av haverier eller andra anledningar: 34 stycken.

Sålda till Finland: 6 stycken 1976 och 18 stycken 1984 = 24 stycken.

Kvar är då 42 stycken J 35F-1. Hur många av dessa användes vid denna tid inom svenska flygvapnet? Det som man sparade - och som i stod utsträckning stod i malpåse - var J 35F-2. Total tillverkades 130 stycken sådana 1967-72 och 66 av dessa kom 1987-91 bli uppgraderade till den nya versionen J 35J. I slutet av 1986 flög fortfarande fyra divisioner med Draken, tre vid F 10 i Ängelholm och en vid F 16 Uppsala (flottiljens andra division, 3/F 16, höll på med övergången till JA 37 Viggen). Dessa hade blandade uppsättningar av båda Filip-versionerna, även om det märktes att det fanns en klar övervikt av förekomsten av J 35F-1: Man ville helt enkelt i första hand flyga slut på "Filip ettorna" och de "Filip två" som hade för hög gångtid för att komma ifråga för Johan-konvertering.



Om varje division i genomsnitt hade 15 flygplan i hangarerna, och med liten övervikt för J 35F-1 jämfört med F-2, så gissar jag att en bit över 30 av de 42 svenska J 35F-1 var i användning i slutet av 1986. Med andra ord, cirka tio bör ha kunnat skickas till Finland tagna ur svenska förråd...om det hettat till. Men med tanken på antalet J 35F-2 också stående i förråd ser jag egentligen ingen omöjlighet att släppa iväg betydligt fler än tio "Filip ett". Varför hålla sig till det som är i malpåse? I så fall behövde man nog inte ens stanna vid det dubbla...

Ett par brasklappar: 

- Hos F 10 fanns i början av 1988 17 stycken J 35F-1. Sedan cirka ett halvår var man då den enda kvarvarande flottiljen i flygvapnet som använde Draken.

- Den sista J 35F-1 som användes i Sverige var antagligen FV-nummer 35409 som gjorde sin sista flygning den 12 juni 1991 (TTSN 2287 tim.). Kasserades dock inte formellt förrän 1998.


Frågan är hur man såg på utrustningen i de flygplan man i så fall skulle släppa iväg: Filip-versionen var fullt ut integrerad i stridsledningssystemet STRIL 60. På de tidigare levererade flygplanen hade man varit noga med att plocka ut denna utrustning. Frågan är dock hur viktigt man tyckte ett sådant arbete var om man stod inför en krissitutation? Och sedan - i så fall - uppdatera flygplanen till finsk standard vad det gäller stridsledning och avionik etc. Fanns det förberedelser gjorda för detta? Eller skulle man helt enkelt bara strunta i det..?


Nu har jag utgått från ett scenario satt till 1986 och vad som berättas i Mikael Holmströms bok. Det är inte otänkbart att Sverige och Finland haft ett "understanding" rörande en hemlig Draken-option tidigare, eventuellt under senare hälften av 70-talet. Man undrar om i Finland hade fått ihop det extra antalet piloter redan då?


Kommentarer
Postat av: Håkan Gustavsson

Hej!



Intressant analys/spekulation som väcker mitt intresse för Holmströms bok som finns på "att kanske köpa"-listan. Är resten av boken också bra?



mvh/Håkan

2011-04-10 @ 18:56:02
URL: http://surfcity.kund.dalnet.se
Postat av: Anonym

Du utgår från att det endast var F-versionen som var aktuell för överföring. Möjligheten fanns ju att överföra andra varianter som fanns i svensk förvaring. Ett flertal flottiljer eller nedlagda dito förvarade 35or....



En bättre indikation på antalet plan finländarna förväntade sig kunna få från Sverige är hur många fler piloter de hade än flygplan. Detta inklusive fd flygförare som övergått till civ tjänst vid statliga finnair.

2011-04-10 @ 19:32:27
Postat av: F

Håkan - Helt klart läsvärd! Rekomenderas :)



Anonym - helt klart vore det i högsta grad intressant att få reda på hur många piloter man utbildade i Finland vid denna tid. Därför poängterar jag köpen av 35C, antal och när. 1977 kasserades de sista 20-talet J 35B och gick till skroten, samma år som Finlands första egna Drakenpiloter blev klara (?). Möjligheten att själva utbilda piloter fördubblades i princip 1984...



Sedan kan det finnas ett antal J 35D med i leken också, det är jag medveten om.

2011-04-10 @ 22:20:07
URL: http://lae.blogg.se/
Postat av: Håkan Buffal-O

Högintressant läsning precis som vanligt.

Du skämmer bort oss med information om intressanta ämnen- -Tack.

2011-04-11 @ 10:40:03
Postat av: Anonym

"Ytterligare en order om begagnade J 35F (18 flygplan) och SK 35C (2 flygplan) kom 1984. Leveransen av de tvåsitsiga skolflygplanen betydde att pilotträningen på Draken nu kunde ske i hemlandet i stället för i Sverige."



Utbildade man inte sina förare innan själva alltså? Om så är fallet, då borde det ju vara svårt att få upp antalet innan mitten av 80-talet...



2011-04-11 @ 11:07:10
Postat av: Bengt

Kanske en uppenbar observation är ju också att flygplan är lättare att ersätta än piloter. Man kan ju anta att ett antal piloter överlever nedskjutning och kan flyga igen men i vad..? Ett överantal i pilotkåren är väl bra då man kan klara en situation där 100% förlorade flygplan=100% förlorade piloter men också att ha en plan för att tillföra ny hårdvara till de kvarvarande som har förmågan att flyga den.

2011-04-11 @ 13:19:23
URL: http://sbb.blogg.se/
Postat av: F

Total "typades" 196 finska piloter på Draken. Det vore intressant att få se hur dessa "inflygningar" är fördelade över åren...

2011-04-11 @ 18:24:55
URL: http://lae.blogg.se/
Postat av: F

@Anonym 11:07:10 - Så här står det på s.149 i 'Draken 50 år' (SFF 2005):



"SK 35C- och J 35F-1-flygplanen leveransflögs till Finland där de genomgick relativt stora modifieringar hos Valmet...Paket var av största betydelse för finska flygvapnet. Redan flygsimulatorn och de tvåsitsiga 35CS möjligjorde utbildning av nya flygförare samt utbildning av egna Draken-flyglärare. I detta hänseende var man självförsörjande i slutet av 1970-talet."



"Leveransen av 35F2-simulatorn kunde också tidigareläggas och den togs i bruk 1983 vid Lapplands flygflottilj, modifierad till 35S standard. Efter det kunde simulatorutbildningen skötas helt i Finland."

2011-04-11 @ 20:20:08
URL: http://lae.blogg.se/
Postat av: n.n.

Intressantaste uppgifterna om Finland i boken gäller USA-USAs kryssingsmissiler-Finland samt USA-Special Forces-Finland

2011-04-11 @ 21:06:00
Postat av: Björn

Mycket intressant. Sommaren 1984 var jag flygingenjörsaspirant och gjorde verkstadspraktik hos FFV på Malmslätt. Hangaren var då full av 35:or som skulle till Finland. Till arbetsuppgifterna på dem hörde bl a att krypa runt i det ganska trånga motorutrymmet och lossa värmeplåtar för rengöring!

2011-04-12 @ 14:49:02
Postat av: Magnus

Intressant! I mitten av 90-talet gjorde jag SÖB med ett förband. En av sakerna vi tittade på var ett bergrum i Östergötland som var fyllt med motorer till just Draken. Jag minns att jag funderade på varför man sparade på alla dessa...

Postat av: Anonym 10/4 19:32:37 (Michael)

@ F



Med 196 typade Draken piloter i Finland bör ett snabbt överslag ge att ungefär hälften av dem kunde flyga i mitten av 80-talet.



Hur många förrådsställda Drakar hade Sverige då?



Häri kanske förklaringen ligger till det stora sparande/lagrande av flygplan som skedde i Sverige.



/Michael



2011-04-19 @ 13:40:37
Postat av: F

Jag tror inte att siffran Drakenpiloter i Finland är direkt jämn över tiden. Den riktiga "boosten" skedde nog efter det att 35C nummer fyra och fem levererades 1984 - då fördubblades utbildningkapaciteten. Jag gissar att man hade ca 70 Drakenpiloter i mitten av 80-talet? Att överföra ett 25-tal J 35F-1 (ev. J 35D) från Sverige skulle nog gått (om jag får tro mig själv och resonemaget ovan).



En annan tanke: Inte omöjligt att leveransen av 35or till Finland i mitten av 80-talet kanske ett slags "hemtagande" av reserven stående i Sverige?

2011-04-20 @ 14:11:06
URL: http://lae.blogg.se/
Postat av: Peter Wiis, Finland, Ilmavoimat

Ryssen är alltid ryssen--

2011-06-02 @ 08:09:23
Postat av: Ari, Helsingfors

Jag har tidigare läst en bok av Tomas Ries " Kalla viljan" (Cold will) som handlar om Finlands försvar före och efter andra världskriget. Om jag minns rätt där stod att Finland hade 80st lisenstillverkade jetskolflyplan av typen Fouga Magister mellan 1958-1988 och 50st skolflygplan av typen Bae Hawk sedan 1980 - ett stort antal jämfört med antalet stridsflygplan eller tvåsitsiga jetmotoriga stridsflygplan som används i skolning:



- 6st begagnade Vampire + 9 skolningsmodel 1954-1965

- 13st begagnade brittiska Folland Gnat 1958-1974

- 4st MiG 15 UTI 1962-1977

- 22st MiG 21 F 1963-1986 (dag model)

- 6st MiG 21 U/US/UM 1965 - 1998

- 20st MiG 21 bis (dag+natt model) 1978-1998

- 6st Saab Draken 35 BS 1972-1995

- 6st Saab Draken 35 CS 1976-2000

- 12st Saab Draken 35 FS 1976-2000

- 12st Saab Draken 35S 1976-2000



Tomas Ries skrev redan år 1983 i sin bok att Finland utbildade så pass många piloter att Finland skulle ha fått 180st stridsdugliga piloter. Av en slump Finland hade ca 180st Messerschmitt och andra typer av stridplan under heftiga strider år 1944 !?

2011-06-13 @ 23:01:43
Postat av: Stridslygarn!

Som gammal "stridsflygare" från 1960 -, och början av 1970 - talet, så kommer jag ihåg särskilda instruktioner vid flygning nära finskt territorium. Finland hade VSB - avtalet med Sovjet att tänka på och ingick inte därför i det gemensamma SWENORDA - avtal för "flygsäkerhet".
Vid större övningar så hade Vi alltid restriktioner att inte flyga närmare gränsen, till Finland, än 10 kilometer. Vid en flygövning på 1970 - talet så skulle Vi anfalla den svenska kustflottan, under mörker, i närheten av Åland. Omedvetet så passerade Vi in med några kilometer på finskt territorium, vilket hade upptäckts av svensk radar, och en skarp reprimand utgick omedelbart samtidigt som en diplomatisk ursäkt framfördes till Finlands ambassad i Stockholm. Vid flygning i övre Norrland på höjder över 2000 meter så kom alltid Natos radarövervakning in på Vår flygfrekvens och varnade när Vi närmade oss den finska gränsen. Tydligen så var det mycket, mycket viktigt att inte kränka finskt territorium för att därmed sätta Finland i dålig dager gentemot Sovjetunionen vilken därmed kunde anse att Finland inte var kapabelt att försvara sig själva, mot utländska kränkningar, och då kräva, enligt VSB - avtalet, att Sovjetunionen skulle få tillstånd att placera jaktflyg på finska baser för att "försvara gemensamma intressen"!

2014-08-24 @ 15:24:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0