Målgång - 2
Svensk Flygtjänst AB:s Douglas Skyraider SE-EBA på Torslanda 1972. Bild: Åke H.
Ja, Skyraider...igen. Att detta flygplan ligger på min topp fem vad det gäller favoritflygplan tror jag nog inte är svårt att missa. Det har skrivits en hel del om typen här redan, men jag tar tillfället i akt och länkar till när jag berättade varför jag fick en sådan hook up på de gula flygplanen med stora motorer...och främst Skyraider - Ghost Riders In The Sky - eller - Skyraider with a goat.
Första delen av Målgång hittar du här. Här följer två historier till, som kanske inte lämpade sig i tryck...
Från tiden det begav sig...
Huvudet fullt!
När Skyraider introducerades i Svensk Flygtjänst 1962/63 krävde luftfartsmyndigheten att piloterna skulle ha C-certifikat (och därmed också I-bevis). För de gamla uvar som sedan urminnes tider flugit mål med enbart B-certifikat på fickan anordnade firman kompletterande instrumentflygutbildning på Bulltofta. Något förvånande gick en av de gamla uvarna bet vid det första elementära testet, varvid läraren inför den något gråsprängda elevkullen tog till orda och riktade sig till den som fått "dumstruten" på sitt huvud:
- Hur kan Du som flugit så mycket och har sådan gedigen flygerfarenhet, inte minst i flygvapnet under kriget, så kapitalt missa frågorna i elementära instrumentflygkunskaper?
Det blev tyst i lektionssalen. Efter några sekunder reste sig den utpekade reste sig och sa:
- Jo, det är så att jag flugit så mycket, och lärt mig så mycket av livet att jag inte kan ta in mer i mitt arma lilla huvud. Det är helt enkelt fullt!
Nu började flygarkamraterna skratta och för att läraren inte helt skulle tappa koncepterna replikerade han:
- Och vad är så ditt arma lilla huvud är så fullt av?
Svaret kom reptilsnabbt:
- Fitta och brännvin!
Spontana applåder från kamraterna följde med kommentarer som: Han förnekar sig aldrig. Eller: Han är sig lik, den han alltid varit, och så vidare. Till historien hör för tydlighetens skull också att den gamle uven sedermera klarade proven galant och kom framöver att flyga Skyraider under hela dess tjänsteperiod hos Svensk Flygtjänst.
En ung hjälpmeks bekännelser
Jag började år 1970 som hjälpmekaniker vid Svensk Flygtjänst på Torslanda. Jag var 17 år hade ingen som helst arbetslivserfarenhet och det blev på många sätt en chockartad upplevelse. Det var en tuff skola med magister Frasse som lärare...och på något sätt var det också första klass i livets hårda skola. Hade delvis också hört vad tidigare elever vid "denna skola" berättat.
Efter första terminen - det vill säga efter ett halvår - kom Frasse en fredag eftermiddag och gav beskedet att på måndag åker Du till F 14 i Halmstad och hjälper stockholmsgänget i två veckor!
Som ensam hjälpare på två Skyraider fick man snabbt sina fiskar varma! Piloter var Kråk-Lasse och Masen. Eftersom det var min första kommendering i Halmstad var det tydligen kutym att man skulle bjuda på "inkilningsbrännvin".
- Kila ner och köp ett par helrör medans jag tvättar tasken så är Du välkommen i gänget!
- Jo, men jag är ju inte 18 år, sa jag något urskuldande...
- Om Du får problem så hälsa från mig och säg att om Du kommer upp utan flaskorna så får Du stryk!
Så det var bara att lomma iväg. Bolaget låg alldeles om hörnet vid Hotell Harmonie vid Norre Port och inköpet gick över förväntan. Jag kunde alltså effektuera den bakvända langningen.
Efter några groggar på rummet blev det snack om krogen, en bit mat och en svängom med kjoltygen på Norre Kavaljeren.
- Men jag har ingen kavaj, sa jag. Masen erbjöd sig direkt att låna ut en av sina till mig. Jag drog då storlek 148, men hängde på mig Masens storlek 56 vilken jag kunde knäppa i ryggen! Jag måste bekänna att jag inte brukade hotellrummet många nätter under denna kommendering. Och detta trots, eller kanske tack vare, att jag bar kavaj storlek 56! Efter mina framgångar krävde Masen att kavajhyran skulle betalas in natura. Det var tydligen min uppgift att fixa till det..!
En kväll kom Kråk-Lasse och knackade på min dörr och undrade om vi skulle gå ner och se på vad dom bjöd på i baren. Det slutade med att vi hållit bartendern vaken till klockan två på natten - och efter fyra timmars biljardspel hade vi äntligen tackat för oss och krypit [sic] till kojs.
Första start var utsatt till klockan sju på morgonen. Hur Kråk klarade av att flyga det passet på över sex timmar är för mig fortfarande en gåta. När han landat och parkerat och därefter öppnade huven skrek han rakt ut:
- Jag vill ha salt sill, öl och en nubbe! Nu!
Vid ett annat tillfälle, med Münther som pilot och Frankis som mekaniker, var jag också i Halmstad. Vi hade checkat in och fick det så kallade "Göteborgsrummet", vilket var ett rum med tillhörande "annex". Münther låg i det första rummet som något av en väktare. Jag och ´Frankis´ låg i det mindre rummet/annexet. Det var trångt, men Frankis fotsvett hade den sövande styrkan att man somnade direkt och därför inte hade några problem med sömnen.
En kväll, som började med att vi höll Frankis sällskap med sin "halva böj" och en sockerdricka, slutade efter en blöt kväll på Rotundan med att jag lyckades smuggla in en dam på rummet, förbi Münther, och som jag sedan besteg i takt med Frankis snarkningar!
Ett problem var att om man inte använde rummet, vid tillfällen då Münther var med, gällde det ändå att vara på hotellet i tid till frukost. Detta för att han klart och tydligt hade klargjort:
- När jag sätter skeden i mitt första ägg - då börjar tjänsten!
Var man det minsta sen möttes man av en mörk blick, men jag tror att det var ren avundsjuka. Jag var ung och Münther var en något grånad man. Vad jag senare hörde av kamraterna hade även Münther i sin ungdom haft lite fruntimmersaffärer i staden. Ty så var det vid den tiden!
(N.N.)
Skyraider SE-EBE görs iordning inför dagens första pass: Torslanda en tidig oktobermorgon 1971. Bild: Åke H.
