Folkflygets plan - var är de idag?
Om man reflekterar vad dessa två flygplanstyper i inrikesflygbolaget Linjeflygs färger betydde för byggandet av landet under perioden 1960 till -90 känns detta faktum rätt embarmligt. Det var just Linjeflyg som på den tiden - innan avregleringen av flygtrafiken - var "luftens SJ" (Med undantag för vissa "guldlinjer" som SAS satt på sedan långt tillbaka.).
Bromma 1972. Plattan är som synes är fylld med Metropolitan...
Det finns ett skal av vad som en gång var en av Linjeflygs Metropolitan stående i ett hörn av Bromma flygplats. Frågan är om detta är i skick idag för att kunna räddas? Det ställdes av för 30 år sedan för brand- och räddningsövningar och har stått därute sedan dess.
För ett eller två år sedan skrotades den sista av Linjeflygs Fokkrar efter att stått avställd i Woensdrecht i många år. Ett tiotal av bolagets gamla F28:or kanske flyger i Afrika och Asien idag. Men hur stor "risk" är det att man kan - när det är dags, när de gjort sitt - flyga hem en sådan? Missade man chansen för tid och evighet där, i Woensdrecht?
Rätt märkligt är också konstaterandet att man redan 1997/98 missade chansen när man skrotade de tre första till Linjeflyg levererade F28:orna på Arlanda (de kom våren 1973 närmare bestämt). En av dessa tjuvhölls det en aning på, just för evetuellt kanske bli bevarad för ett framtida civilt nationellt flygmuseum. Men när det kom till kritan så ansåg sig SAS (som tog över Linjeflyg 1993) att den biten ska vi inte bjussa på. Även den Fokkern höggs upp.
Fokker F28-1000 SE-DGB på Bromma.
Det moderna Sveriges framväxt är något som i olika sammanhang de senaste decenierna känt som ett viktigt ämne att åskådliggöra, detta på olika museer till exempel. Ska man vara ärlig så har man ältat samhällsbyggandet och utvecklingenen under epoken som främst varit postmoderninstiskt präglad i kulturella kretsar i ett par decenier vid det här laget. Saker och ting som anses som symboler för byggandet av landet, till exempel Volvo PV, är inget man ifrågasätter med "Vad gör den där?" när man går på en utställning. Så för mig är det en gåta varför de flygplan som svenska folket nyttjade när de åkte inrikes "under tiden det begav sig" inte kan vara "där", så att säga bredvid PV:n?
När det gäller byggandet av landets infrastruktur så är det nog ingen som skulle ifrågasätta detta - att Linjeflygs Metropolitan och Fellowship var de flygplanstyper som gjorde grovjobbet, det är ett simpelt de facto-konstaterande!
Det som tidigare var mer eller mindre förbehållet "gräddan" av samhället - att ta flyget istället för tåget - kom i slutet av 70-talet öppnas upp i och med att det så kallade "folkflyget" introducerades. När Linjeflyg bytte från Metropolitan till Fokker fick man en "överproduktion" - det fanns en massa sittplatser över. Vad gör man?
Den första juni 1978 nytillträdde VD:n Jan Carlzon adopterade en amerikansk "idé", modifierade den så den passade svenska förhållanden och redan sommaren 1978 kunde Linjeflyg lansera detta nya grepp - en ny kundgrupp dök upp bland passagerarna när de nu kunde ta en så kallad "röd avgång" till en billig penning.
Det är alltid kul att med stolthet kunna visa upp sina färdigheter som fotograf, även om det var ett tag sedan man presterade detta "konstverk". För er som inte kan se det så kan jag berätta att i förgrunden taxar Fokker F28 SE-DGG in på plattan på Bromma. Bakom anar man den tidigare nämnda uttjänta Metropolitan.
Många kanske kommer ihåg hur Linjeflyg marknadsförde det "Nya Inrikesflyget", bland annat med John Paul Youngs Love Is In The Air. Löste du biljetten "hundralappen" kunde du i princip nå alla Linjeflygs destinationer i vårt avlånga land - folkflyget hade lyft! Vad detta betydde för resandet är inte svårt att förstå, uttrycket "folkflyget" säger allt.
Startskottet för denna utveckling skedde alltså i sommar för 30 år sedan.
Linjeflyg försvann i början av 90-talet. Bolagets anda hålls levande bland annat genom en hemsida som är väl värd ett besök: http://www.linjeflyg.com/
Stötestenen med Sveriges nationella civila flyghistoriska arv är något av ett slags stort trauma. Jag har nämnt två flygplan som inte är med, där...i samlingarna som idag delvis visas i en lokal bredvid det som jag känner som Flight Academy på Arlanda - och allt som oftast refererat till som Arlandasamlingarna. De skatter som ändå finns här är värda internationellt sett åtskillga miljoner och åter miljoner. Ändå kan man inte få tummen ur och bygga det där civila flygmuseet.
Det finns ett stort fint flygvapenmuseum, här finns det militära flygets histora fint åskådligjort...och kommer inom några år bli än bättre bevarat och "berättat" då man snart bygger ut med ytterligare en hall med fokus på kalla kriget. Inget jag är motståndare till, tvärtom (Det finns dock i och för sig en hel del uppenbara brister när det gäller svensk flyghistoria i flygvapenmuseums ledning - det har vi smärtsamt fått erfara.). Det är lättare att ta hand om det militära flyget, det finns en "huvudman". När det gäller motsvarande sak civilt är det problematiken "spretig som en kaktus" - där sitter nog mycket av akilleshälen. Det hamnar på luftfartsverkets bord, men man saknar resuserna att göra något själva. Det måste till en bredare lösning. Men hur...och var ska man placera denna anläggning? Med tanke på hur pass "flygovänligt" Stockholm är så är det knappast spikat att det ska ligga där...
Samtidigt känns det ur ett perspektiv olustigt att säga att man ska flytta samlingarna från Stockholmsregionen. Jag tänker på de gentlemen som under alla åren jobbat med all matriel och faktiskt har gjort en kulturgärning av sällan skådad omfattning - samlingarna är på sätt och vis deras "baby". Men faktum kvarstår, att försöka skapa en "värdig" anläggning här känns som att man hugger i sten. Här är alltså i huvudsak anledningarna till det som jag upplever som "traumat" i denna problematik.
Tänk om vi i "gamla Svedala" kunnat lösa problematiken som man gjort i Norge. I Bodö har man sitt "nationella" flygmuseum som innefattar både civilt- och militärt flyg. I anläggningen finns det lokaler som hyrs ut till AviNor, det vill säga norska luftfartsverket. Detta arrangemang säkerställer driften av museet. Och i Norge tvekade man inte för något år sedan när man tog "hem" en av Braathen SAFE:s första F28:or från Peru, där hade den avslutat sina dagar i luften några år tidigare. Detta även alltså sagt appropå Fokker...
För några år sedan hamnade jag bredvid Jan Carlzon på ett seminarium där han var bland annat en av de som skulle tala. Hans framträdade där var det verkligen inget fel på, han gjorde helt klart bra ifrån sig...något annat var inte heller förväntat. Det var bara en sak som jag hängde lite lätt upp mig på. Att han lite innan han skulle inta podiet lutade sig fram och med låg röst frågade: Va' fan hette han som var chef i Linjeflyg innan mej..?
Någon som vet? Jag gjorde det i varje fall...och Myrolle som satt bredvid mig...och Sten Sandberg som satt bredvid Carlzon...