Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

Dags för lite gammal skåpmat plockad ur "arkivet" igen. Följande artikel skrevs för fem år sedan. Första delen...



Det började inte så bra - kärran, Mooney 252 av 1986 års modell - SE-LNK, hade dagen innan fått tekniska problem då upphängningen till kylklaffen "rasat", typiskt nog på väg hem efter verkstadsbesök. Så lördagsmorgonen den 21 september 2002 fick börja med en tur till Eskilstuna/Kjula för att få detta fixat. Visserligen rullade lite morgondimma in på Axamo men det var inte värre än att tornet släppte iväg Nils och mig.

Vi hade planerat att ta oss till Old Warden norr om London, inbjudna av Peter, ägare av bland annat Miles Falcon G-AEEG (en gång SE-AFN) av årgång 1936, som tidigare hade besökt Sverige i månadsskiftet maj/juni. Vi hade fått en slot på Old Warden då det på kvällen skulle hållas Shuttleworth Fifth Evening Sunset Display. På Old Warden finns The Shuttleworth Collection, ett flygande museum med ett stort antal gamla flygplan från 1910 och fram till 1946. 

Jag hade lärt känna Peter för något år sedan och forskat i hans Falcon intressanta historia vilket bland annat mynnat ut i en rätt ingående och lång artikel. Peter har en passion för gamla engelska flygplan av märket Miles och ägde fram till för ett litet tag sedan tre - en är nu såld. Dessutom köpte han för något år sedan en fabriksny Robin DR400 Regent. Han hade lärt sig flyga i mitten av 70-talet och extraknäckte som flyglärare i hemmaklubben i Rochester under många år. För cirka 15 år sedan fick han ett erbjudande att ta hand om ett nystartat företag i kosmetikabranschen, detta gjorde honom "med tiden ganska välbärgad".

Egentligen visste vi inte om det skulle bli någon resa av i överhuvudtaget - kylklaffen var ju u/s. Vi landade på Kjula lite innan klockan nio, ingen dimma täckte som tur var flygplatsen, men större delen av landskapet runt omkring. Efter en stunds felsökning kunde dock Kjell och Gustaf på Nordflyg Service ge ett glädjande besked, de hade hittat felet och det gick att fixa. Vi passade på att köpa loss lite kakor (tigerkakor och vaniljdrömmar) från flygklubben och bryggde oss lite morgonkaffe. Klockan var snart 11 då vi kunde starta och gick i bra väder till Ängelholm på snabba en timme och tio minuter.

Matchande tröja...

152 friska liter Avgas 100LL fylldes i SE-LNK på platta Väst. Den enda parkerade kärran här var Scandinavian Historic Flight's A-26 Invader 'Sugerland Express' som hade fått motorproblem efter ha startat från Halmstad veckan innan. Den lär bli stående här över vintern. Vi lunchade, ringde till Peter och sa att 'nu är vi på gång'. Klockan hade tickat iväg lite väl mycket så det verkade bli mer troligt att vi skulle få gå till Cranfield (EGTC) cirka tre mil väster om Old Warden - chansen var liten att vi skulle fixa vår slot. Färdplanen var ställd till Cranfield i vilket fall.

F 10 såg redan öde ut (läggs ner vid årskiftet) och jag suckade vemodigt (jag lumpade här) när jag tittade på de nybyggda faciliteterna som nu snart är tomma på Gripar medan vi taxade ut och ställde upp bana 14.

Efter start steg vi till FL 160 (mot Alsie VOR) där vi enligt metoffice ha minst motvindskomposant och komma 'on top' för hela sträckan mot England. På nivå 160 gick vi inte fria från moln och vi tyckte att en GS på 165 knop var för dåligt så vi begärde att få sjunka. Det var en dålig deal: vi drog på oss en hel del is. En front täckte Danmark och norra Tyskland. Gick upp igen och hittade ett fritt skikt.

Fortsatte mot Eelde VOR och det blev ingen egentlig fart i etern förrän vi kom in på Amsterdams frekvens. Något norr om Schipol gick vi ut över Nordsjön mot intersection LOGAN - här började också vädret bli bättre och solen bröt igenom. Byte till hektiska London CTR och "dunkade" in vår anmälan - vi passerade in över kusten via "klassiska" Clacton VOR.

Efter ha lugnt sjunkit i cirka en halvtimma så lämnade Essex Radar (eller var det Luton Approach?) över oss till Cranfield, vi hade just då passerat Old Warden på 3 000 fot. Cranfield bad oss stiga till 3 500 fot för en full procedur NDB-ILS med circling till bana 04 men vädret var CAVOK så en visuell kändes bättre. Vi angjorde varvet och landade efter tre och en halv timme i luften.

Att UK inte har ratificerat (eller vad man ska uttrycka det?) Schengen-avtalet märks. Man fick hala upp passet och de noterade ens siffror. Breifing hjälpte oss med att fixa en taxi som kom sent om sider. En tuggummiidislande mustaschprydd kille körde oss i en Mercedes i 200 knyck till Old Warden, det var full gas på lindrigt sagt smala vägar och man hjärtat i halsgropen (fossa jugularis) hela tiden.



Vi slängde in våra väskor i det rum i The Mansion som Peter bokat åt oss. En av de anställda vid stiftelsen som driver The Shuttleworth Collection körde ner oss till det närbelägna fältet där uppvisningen var i full gång med, just då, en Gloster Gladiator i norska färger.

Vi satte oss och tog varsin efterlängtad öl utanför serveringen samtidigt som en Spitfire Mk.V och en Sea Hurricane flög i skymningen - stämningen var härlig. Peter kom och hämtade oss och tog oss till en folla framför det lilla tornet som uppvisningsförarna satt mellan sina vändor i luften. Han presenterade oss för flera (det var nästan lite som om man hälsade på Elton John eller Bowie), bland annat självklart för Andy Sephton som är motsvarande flygchef i The Shuttleworth Collection.

I den lugna kvällsluften var förhållandena perfekta att flyga med de riktigt gamla maskinerna; 1910 års Depersussin, Bristol Boxkite (replika), Avro Triplane (replika - se bild nedan) och Blackburn från 1912. Även klassiker från VK1 fanns representerade på flight-line som till exempel SE5a och Bristol F2b Fighter tillsammans med sportflygplan från mellankrigstiden, bland annat olika modeller från DeHavilland och lite udda typer som Parnall Elf och Chilton D.W.1.





Ett av de vackraste flygplan som någonsin byggts; DH 88 Comet "Grosvenor House" stod dock i hangar - den hade nyligen gjort sina första taxiprov efter en stor översyn. Den flög senast 1993 från Hatfield. Nu hade det långa stråket på Old Warden förlängts och man avsåg flyga den härifrån. Stråket verkade annars väldigt skumpigt och vi var ur det perspektivet egentligen glada att vi hade landat med Mooney'n på Cranfield.

Uppvisningen avslutades med världens för närvarande enda luftvärdiga Westland Lysander. Den var betydligt mer 'preformer' än vad jag först trodde den skulle vara och Peter sa att den faktiskt har ett bättre förhållande vad det gäller vikt/motorstyrka än Hurricane (!). Sedan fick man delta i övningarna med att dra in flygplanen - Peters Miles Magister (G-AKPF/V1075) och Falcon 'bor' i hangar 8, där alla privatägda plan på Old Warden finns. Kvällen avslutades på en närbelägen pub där Peter bjöd på middag.


DH 88 Comet "Grosvenor House"

Fortsättning följer...