PA-31 är 50

 
Den 30 september 1964 genomfördes den första flygningen med Piper PA-31 (N3100E, c/n 31-1) vid Lock Haven-fabriken i Pennsylvania, USA - idag för alltså 50 år sedan! Ett ganska okänt faktum är att typen vid den här tiden gick under "arbetsnamnet" Inca, men detta ändrades 1966 till Navajo.

Någon liknade PA-31 för lite sedan som "affärsflygets DC-3". Tja, åtsminstone här i Norden skulle i varje fall jag vilja påstå. Totalt kom nästan 4000 stycken tillverkas mellan 1966 och -84 och det rör sig nog om ett par hundra som figurerat i de nordiska länderna under årens lopp. PA-31 Navajo introducerades officellt på markanden den 1 mars 1967 och den första som kom till Sverige/Skandinaven/Norden/Europa (!) pryder sin plats överst i inlägget. Bilden på SE-EZY (c/n 31-22) är tagen av Lars E Lundin på Nyge-fältet den 15 juli 1967. Flygplanet hade anlänt en månad tidigare till Nyköping.

Allt detta nämnt på grund av två nyligen publicerade blogginlägg om PA-31...ja, när jag ändå liksom håller på... Kanske får man anledning till att återkomma till ämnet/typen snart igen, vi får se? Nu säger jag Grattis, du gamle indian!


High Sierra: A Short Film

  
Nu blir det flygfilm, en kort sådan. Kanske till och med allt för kort? Från High Sierra Fly In, gissningsvis förra året. Purfärsk uppladdning - titta och njut!


Tradewind OH-BLL

Tradewind OH-BLL på Helsingfors/Malm. Bild: Eino Ritaranta collection.

Beechcraft Model 18 är ju något av en bloggfavorit, flera inlägg har ju publicerats genom åren om typen. Ett av dessa handlade om ett sent exemplar som levererats från fabriken med noshjul - se Västerås-Volpar'n.

Ännu en "Beech 18-avart" har faktiskt funnits i vårt östra grannland, Finland: OH-BLL. Detta exemplar hade i slutet av 60-talet moddades med noshjul och en större "enkel" fena enligt det koncept som Pacific Airmotive Corp. (PAC) kallade "Tradewind". Modifieringen beskrevs kortfattat så här i Aviation Week i april 1963:

Tradewind features single vertical fin which gives the aircraft an overall height of 13 ft 8 in (4.17 m). The aircraft has been certified for maximum take-off weight of 10,200 lb (4,627 kg). The aircraft will cruise at 230 mph (370 kmh) at 70% power at 10,000 ft (3,048 m). It is powered by two P&W R985 engines with Hamilton Standard two-bladed propellers. The plane can carry between 7-9 passengers and has a maximum range of 2,100 mls (3,380 km) with fuel tank options. The plane sells for a basic price of $97,000. The aircraft's useful load is 3,560 lb (1,615 kg).
 

N9857Z fotograferad i Puerto Rico 1972 av William W. Sierra.

Från "Finnish Civil Aircraft 1926-2000" by Tuomu T. Mäkinen & Eino Ritaranta:

OH-BLL Beechcraft C-45G-BH/PAC Tradewind c/n AF-399
Ex 51-11842, N9857Z
31.01.86 reg som OH-BLL på RV-Aviation, Helsinki
15.05.91 reg på BF-Lento Oy, Helsinki
31.07.98 avregistrerad

Som synes hade alltså gott och väl halva 80-talet förflutit när man importerade kärran till Finland. Friskt vågat med andra ord. Det var väl ungefär samtidigt som Sir-Airs Lockheed Lodestar OH-SIR försvann västerut. Kanske fanns det ett samband, någon som vet?

Tyvärr kom den flygande karriären för OH-BLL inte bli speciellt långvarig, någon form av missöde inträffade (motorbrand?) redan innan ett år hade gått. Med tiden hamnade planet i flygplatsens skrothörna och kanske står den kvar där än? Denna bild tog Paul Compton för cirka femton år sedan...


Värdefulla lilla diamant



Fox The Fox  Precious Little Diamond

 
Länge sedan det var ett inslag med så kallad Nederpop här på bloggen. Dags att göra något åt detta: Någon som minns ovanstående örhänge som har en sissådär 30-31 år på nacken? Förutom att Sportradion någon söndag var tredje år möjligen plockar fram Precious Little Diamond, när hörde du egentligen one hit wonder Fox The Fox sist? Eller det kanske inte var Fox The Fox, utan snarare bara en sentida samplad version?


Bromma 1986

 

ENKJ 140925

 
Torsdagseftermiddagen bjöd på en utflykt till Norges äldsta flygplats, Kjeller cirka två mil nordost om Oslo. Här kommer lite bilder...


 
Sträckan Jönköping (ESGJ) - Kjeller (ENKJ) tog en timme och tio minuter - returflygningen gick under timmen! Gör om det med bil. Eller med tåg. Eller, för den skull, försök att under rådande omständigheter ta dig samma sträcka via reguljärflyg. En sak är säker: Allmänflyg är fantastiskt! Att fler inte inser detta...


Spaka själv-dag i Eksjö den 27 september



...och är det någon flygande vän därute som är sugen på en fika på lördag - titta gärna in med din flygande maskin du också.


Några Navajo i Nyköping



Inspirerad av ett tidigare inlägg letade jag fram ytterligare några bilder på Piper PA-31 tagna på Nyköping/Skavsta 1990 och några år frammåt. Ovan ser vi Piper PA-31-310/325 Navajo B med registrering SE-KFG (c/n 31-779) den 13 augusti 1990. Denna Navajo var tillverkad 1972 och importerades från USA i slutet av 1988 av Westergardens Hus och Tak KB i Vällingby som hyrde ut den via BFF Aerorent AB på Bromma.

I februari 1990 överfördes äganderätten på Brobo Leasing AB med ny innehavare Ö-Flyg AB i Oskarshamn. Det kan i sammanhanget noteras att Aerorent går i konkurs under detta år. Cirka en månad efter det bilden togs registreras Abednego Air Flyguthyrning HB i Uppsala som ny ägare. 1992 exporterar Nyge Aero i Nyköping SE-KFG till Malta där den blir  9H-ACF. Numera hittar man planet på Island där det burit registreringarna TF-JYF, TF-SKJ och TF-JSG.


Innan vi går vidare så ska vi för säkerhets skull påpeka att Nyköping var något av Nordens Piper-Mekka. Nyge Aero sålde och servade Piper-flygplan i nästan 50 år innan man släppte agenturen runt år 2000 (Eller om det var den nya ägaren Saab som gjorde det?). 1991 slutade far och son Andersson - Lars-Thore respektive Lars-Christer - som försäljare på Nyge Aero och öppnade eget under namnet Andersson Aircraft. Dessa företeelser må anses som bakomliggande anledningar till att dessa PA-31 "råkade" stå ivägen för bloggistens kamera just här, på Skavsta...

Här är lite annonser från tiden då det begav sig. I runda slängar har genom åren cirka 60 stycken Piper PA-31 Navajo, och 30 stycken av den något större varianten Piper PA-31-350 Chieftain, figurerat i Sverige. PA-31 utvecklades och försågs med tryckkabin, kallad PA-31P Navajo P, och tryckkabin samt turbopropmotorer; PA-31T Cheyenne. Bäst att stanna där, för det finns egentligen ett antal ytterligare varianter av PA-31. Nej, åter till Skavsta: Även de två följande bilderna är tagna den 13 augusti 1990...
 


Piper PA-31-350 Navajo Chieftain SE-IOT (c/n 31-7752101) ägdes av Nyge Aero och användes för taxiflyg såväl som i bolagets linjetrafik (Skavsta hade en direktförbindelse med Arlanda till exempel).  Denna Chieftain hade hamnat i Norge som nytillverkad 1977 och burit identiteterna LN-PAF och LN-RAE.
 
1985 förde Nyge över det på svenskt register och behöll SE-IOT fram till januari 1991, då den såldes formellt  till Svansjöns Leasing AB i Kinna. Innehavare var dock  Bjarne Lundqvist AB, Kungälv (Bjarne Lundqvist är före detta trummis i dansbanden Flamingokvintetten och Streaplers.). 
 
Cirka ett år senare står Sky Wings AB i Skellefteå som innehavare, något som inte heller blir speciellt långvarigt. SE-IOT avregistreras i mars 1993 efter att hittat ny ägare i USA via Andersson Aircraft ABs förmedling. Ny registrering blev först  N6196C men snart byttes den i samband med försäljning till Kanada till C-FBAD.
 



Piper PA-31-310 Navajo SE-FLI (c/n 31-343) var tillverkad 1969 och importerad via återförsäljaren Nyge Aero. När bilden togs hade väl denna gamla kämpe nog passerat sitt bäst före-datum, kärran såg rätt trött ut. Från början hade SE-FLI använts av  Stockholm Air Service AB med hemmabas på Bromma. Det rörde sig om en lång rad av år, från 1969 till -83. Under de närmast därefter följande sex åren kom denna Navajo ägas av Ruben Werjefelt i Lidköping via olika bolag. 

Den 4 juli 1990 noteras Aeroavena AB i Nacka som ny ägare av SE-FLI - alltså cirka en månad innan bilden tas. I april 1991 är planet inolverat i ett missöde: Vid kontrollflygning lossnade vänster motorkåpor och skadade stabilisator och höjdroder. Landning på Skavsta kunde dock genomföras, men efter detta verkar den flygande karriären vara slut. I juli registreras SE-FLI på dealern Andersson Aircraft AB som året därpå avyttrar Navajon till Nyköpings Industrihus AB och den blir undervisningsmateriel på Gripenskolan på Skavsta - där står den fortfarande.



Här kommer ett par PA-31 som är plåtade den 20 augusti 1991...



Piper PA-31-310 Navajo B  SE-GAB (c/n 31-460)  av årsmodell 1969 såldes som ny först till Danmark med registreringen OY-BDN. I januari 1972 inregistrerades SE-GAB på Scandinavian Executive Air Charter AB i Malmö och året efter köps planet av BAS-Air i Västerås. GABen behålls av BAS (Business Air Sevice) fram till 1987 då Navajon hamnar hos Nordflyg i Eskilstuna.

Som synes på bilden ovan så finns det ett antal extra antenner som sticker ut här och var. Detta skvallrar om att SE-GAB ibland tjänsgjorde som back-up till Luftfartsverkets egna kalibreringsflygplan. Hösten 1988 registreras det på Nyge Aero och ganska snart därefter överförs äganderätten på Nyköpings Kommun för att användas i undervisningen på Gripenskolan på Skavsta.

1993 väcks SE-GAB till liv igen och används av Skytop Aviation Sweden AB på Sturup. Året efter inköps planet av Jan P Daniel Gruppen AB i Stockholm, vilket snart leasar ut det till Svea Flyg AB i Karlskoga. I maj 1998 omregistreras denna PA-31 med den amerikanska kombinationen N120WA och två år senare hamnar den i Kanada som C-FKMA.

 


Piper PA-31-310 Navajo B SE-GBS (c/n 31-7400984) var av årsmodell 1974 och tillverkad sent 1973 - den levererades i januari 1974 till Nyge som senare på året sålde Navajon till AB Anders Löfberg i Karlstad (Löfbergs Lila). SE-GBS kom att vara Karlstad och Abal Air (Abal = AB Anders Löfberg) under många år.

Vid en storm den 1 april 1991 blev SE-GBS skadad när det stod parkerat på Östersund/Frösön. Flygplanet kom att bli reparerat bland annat med en ny vänstervinge hos Nyge Aero på Skavsta. Äganderätten överförs dessutom till Nyge cirka en månad efter olyckshändelsen - det är ur det "ljuset" vi ska se ovanstående bild på en helvit SE-GBS.

På hösten 1991 blev Fastighetsekonomisk Totalprojektering AB i Djursholm ny ägare till SE-GBS. Det kom att finnas tillgängligt för uthyrning via Flygpunkten AB på Bromma en bit in på nästkommande år. 1993 säljs Navajon till finländska Ronair och registreras OH-MRS.

I december 2000 återregistreras SE-GBS med Coast Line AB i Billdal som ägare och Svensk Pilotutbildning AB på Säve som innehavare. Hösten 2002 blir Sveaflyg i Karlskoga ny innehavare, snart därefter byter bolaget namn till SweFly och flyttar till Skavsta. SE-GBS säljs dock vidare till Partbyggen Entreprenad i Kalix och kom främst att användas för av transporter av företagets arbetare mellan Sverige och Norge.

Sommaren 2006 hamnar planet i Örebro Aviations ägo. Anledningen till anskaffningen var att man behövde en ersättare till en annan PA-31 (SE-GIT) som gjort en buklandning. Företaget säljs och nytt namn blir sommaren 2011 istället Sweden Airways. I mars 2013 går dock Sweden Airways i konkurs, men redan i december 2012 noteras Flyglinjen i Vätterbygden AB som ägare av SE-GBS i luftfartygsregistret.
 
I augusti 2013 blir United European Aviation AB, Säve, ny ägare till planet och den 14 april i år avregistreras SE-GBS som såld till USA. Numera är denna Navajo registerad N45NHNorthern American Helicopters Inc., Venice Beach, Florida. Kan vara intressant i sammanhanget
att påpeka att moderbolaget till United European Aviation heter Northern Helicopters AB, också
numera med postadressen Säve (tidigare Jönköping).
       
  


De här två bilderna är tagna den 21 juli 1992.



Piper PA-31-310 Navajo SE-IYH (c/n 31-519) har tillverkningsår 1969. Flög i USA som N6591L fram tills att den importerades till Sverige av Kaj Throberg i Malmö i början av 1987. SE-IYH kom att ägas av olika konstellationer av bolag i Throberg-sfären under de närmaste åren och var baserad vid den då mycket livaktiga Malmö Flygklubb på Sturup.
 
Hösten 1990 blir Lennart Nordström ägare via sitt Scandinavian Airleasing AB, basering fortfarande Sturup. I juni året därpå säljer Nordström SE-IYH till Aeroavena AB - just det, som anskaffar planet som ersättare för den tidigare i detta inlägget omskrivna SE-FLI!
 
I februari 1994 avregistreras planet efter försäljning till USA som N310DS. Även denna gamla svenska Navajo har därefter vandrat vidare till Kanada, i detta fall blev planet registrerat som C-GJBB och är numera försett med omfattande mätutrustning.



 
Piper PA-31-350 Navajo Chieftain SE-KGH (c/n 31-7305007) hade tidigare varit registrerad i Norge (som LN-MTK) och i Danmark (som OY-BYF) när planet våren 1989 importerades till Sverige av Kroksjöns Kontrollhönseri, H Nilsson & Co HB i Skellefteå. Några veckor efter det att bilden nedan togs, närmare bestämt den 13 augusti 1992,  noteras Trygg-Flyg, Erik Trygg AB i Nyköping som ny ägare. SE-KGH kom att användas av Trygg-Flyg i fem år, ny ägare blev i början av 1998 Swanfly AB och innehavare Smålandsflyg AB på Feringe.

Den 1 december 2000 blir SE-KGH "rikskändis" då planet i samband med landning i dåligt väder på Feringe flyger igenom några trädtoppar, varpå nästan en meter på ena vingen går förlorad. Landningen avbryts och man landar istället i Halmstad som har längre bana.

2001 avvecklar Smålandsflyg verksamheten och SE-KGH köps i slutet av året av Lid Air. Detta företag går som tidigare nämnt här på bloggen i konkurs 2011. Nu står SE-KGH på Eskilstuna/Kjula och vill gärna ha en ny ägare - se här.



Avslutande bilden är tagen den 30 augusti 1994 och föreställer Piper PA-31-310 Navajo SE-FHS (c/n 31-544), även den är tillverkad 1969. Den var en av de tre fabriksnya av samma typ som statliga Crownair köpt in via Nyge Aero - läs mer om Crownair i detta inlägget.

1975 säljs dessa flygplan...och Crownair har för övrigt vid det laget gått upp i Swedair. SE-FHS hamnar initalt hos Värmlandsflyg AB i Karlstad men gör systerkärran SE-FHT sällskap hos Trollflyg AB i Trollhättan i början av 1977. De bägge Navajo-planen döps lite inofficellt till "Sigrid" respektive "Tekla" hos Trollflyg (kan jämföras med öknamnen "Helge Sönder" och "Helge Trasig" hos Crownair.). 

Mellan åren 1985 och -89 opereras SE-FHS av X-Air AB i Gävle. Därefter blir den nya stationeringsorten Sundsvall fram till 1992, där planet används av Njurunda Lyft AB och därefter Sundsvalls Helikopter & Maskin AB. SE-FHS köps av herrarna Lennart Gustavsson och Rickard Tarler i Kalmar i maj 1992 och de behåller planet i lite över två år.

Den 31 augusti 1994 - dagen efter att bilden nedan togs - noteras en ny ägare av SE-FHS i luftfartygsregistret: Jan Hedegård boende i Norwich i England. I februari året därpå låter han föra över Navajon på amerikanskt register som N53595, fortfarande dock baserad i England.

Med en total gångtid på 7319 flygtimmar blev planet till salu runt 2002. PA-31:an får en ny ägare som i mars 2004 låter registrera det i Gambia som C5-URS, men det verkar vara baserat i Genéve. Dock kom inte maskinen speciellt långt - något år senare togs denna bilden på St Gallen/Altenrhein. Har "Helge Sönder" a.k.a "Sigrid" sedan dess skrotats?


1967 - Äntligen en bilbyxa!

 

I ett kök med adress Sjöhagavägen - 14

 
Åter dags för ett sammanträde i matlaget Matslaget, denna gång en härlig lördagskväll sent i september. Själv hade jag inte deltagit i någon sammankomst sedan januari, då kunde man verkligen inte sitta ute...som denna kväll.

Som vanligt sker kallelsen till dessa tillställningar väldigt spontant och "oschemalagt", därmed blir kanske menyn därefter; "kött å potatis". Men frågan är om vi egentligen vill ha något annat. I alla fall inte denna kväll...

 
Nästa möte med Matslaget? Låt oss hoppas på rätt snart...


Dan Cooper möter Draken

 
...i färg och i svartvitt, på svenska och på franska.
 


Dan Cooper gick även i flygserietidningen Pilot som jag tidigare tillägnat ett eget inlägg.
 

Blue Jean



David Bowie  Blue Jean

Vi fortsätter på temat För 30 år sedan vad det gäller fredagstreat: David Bowie gick in på Trackslistan med Blue Jean den 15 september 1984. 

Låten hade Bowie spelat in i Kanada ett halvår tidigare och för att promota den, samt det kommande albumet Tonight gjordes en 20-minuters kortfilm tillsammans med en regisör i ropet, Julien Temple. Filmen finns här om någon vill se. Lite som en maxisingel modell rockvideo, ett format satt av Thriller.


KYC - en trygg Chieftain

 
Häromdagen fick jag se Jonairs Piper PA-31-350 Chieftain SE-FNE på väg norröver, hem mot Umeå. Ska vara ärlig, kunde självklart inte läsa av i skyn att det var SE-FNE - jag kollade upp det på Flightradar 24. Dessa "gamla piston-slitvargar" syns - och hörs - alltmer sällan, inte konstigt att det värmde till lite i hjärtat.

Det fanns en tid då Piper PA-31 ruled the skies of Scandinavia. Faktum är att det är inte alls så värst länge sedan. Här är ett par bilder som jag som vanligt hittade när jag letade efter något helt annat. De är tagna augusti/september 1992 - det handlar om Trygg-Flygs Piper PA-31-350 Chieftain SE-KYC (c/n 31-8052186).

Planet hade övernattat i Reykjavik som N4502V den 24 augusti under ferry till Nyköping från USA. På ovanstående bild syns Erik Trygg i uniform ta leverans av planet förmedlat av Andersson Aircraft AB (som också ska ha bildcred). Har för mig att Trygg-Flyg lite tidigare hade sålt två Chieftain, SE-GDI och SE-IDC, till det då nybildade estländska bolaget Avies.

Den 7 september 1992 registrerades maskinen på bilderna som SE-KYC med Enar Lindström AB, Skellefteå, som ägare och Trygg-Flyg, Erik Trygg AB, Nyköping, som innehavare. Dock kom SE-KYC inte bli en direkt långvarig företeelse. Dagen innan julafton 1993 överfördes ägarskapet till Trygg-Flyg och den 4 januari 1994 avregistrades SE-KYC som såld till Finland. Där flyger denna Chieftain fortfarande som OH-KYC.


1968 Mooney Ranger


Lite om Piper Comanche

 
För cirka 20 år sedan skrev jag en artikel om Piper PA-24 Comanche. Med några justeringar kommer den här igen - håll till godo!

Piper Comanche är ett reseflygplan med goda prestanda som togs fram under 1950-talet, hade sin storhetstid på 60-talet och togs ur produktion under 70-talet. Typen var en helmetallkonstruktion med infällbart landställ. Prestandamässigt hävdar sig Comanche fortfarande sig väl mot åtskilliga av dagens motsvarande typer, fabriksbyggda såväl som amatörbyggda. I den följande texten ges en kort historik över Comanche i allmänhet med en avslutande fokusering på de exemplar som funnits i Sverige.

Piper PA-24 Comanche konstruerades för att fylla gapet mellan den enkla dukklädda PA-22 Tri-Pacer och den tvåmotoriga PA-23 Apache. Från 1952 och en tid framåt lät Piperfabriken flera olika konstruktörer ta fram olika alternativ på ett enmotorigt, lågvingat och fyrsitsigt reseflygplan, men det var inte förrän 1955 projektet offentliggjordes. Piper hade börjat uppkalla flygplantyperna efter indianstammar, först Apache och som fortsättning - som det skulle visa sig - kommande tradition blev Comanche nummer två.

I famlijeföretaget Piper hade man varit kluven i sin syn på det nya projektet. En fraktion, med grundaren William T. Piper och Thomas "Tony" Piper, hade förespråkat en billigare flygmaskin, men fick ge vika för Howard "Pug" Piper, som tillsammans med fabrikens konstruktionsavdelning, ville se Comanche som betydligt mer avancerad. Piper skulle med denna nya typ främst konkurrera med Beech Bonanza, men även Mooney M20 och samtidigt höll Cessna på att utveckla sin Model 210 Centurion.


Comanche-prototypen N2024P i luften.
 
Den 24 maj 1956 kunde den första prototypen registrerad N2024P (tillverkningsnummer [c/n] 24-1) begå sitt luftdop vid Lock Haven-fabriken i Pennsylvania och i oktober samma år  flög nästa prototyp, N6000D (c/n 24-2). Som motor hade man valt Lycomings nyligen framtagna fyrcylindriga O-360-A1A på 180 hk. Den sedemera välkänd Piper-feature som introducerades var stabilatorn och en bakåtsvept fena gav den nya typen ett utseende som lätt förde tankarna till ett jaktflygplan. Från Tri-Pacern ärvdes dock den välkända trimmen i taket (vilken även hängde med långt in i produktionen av PA-28 Cherokee).

 
Certifieringen var klar den 20 juni 1957 och i oktober samma år rullade den första serieproducerade Comanche 180, N5000P (c/n 24-3), av tillverkningslinan. Målet hade varit att priset skulle ligga vid 12 000 dollar, men för 1958-års modell var priset basutrustad 14 500 dollar.

 
Motorn på 180 hk kom dock snart att anses i klenaste laget. Prototypen N2024P genomgick ett motorbyte till den betydligt starkare sexcylindriga Lycoming O-540-A1A5 på 250 hk - Comanche 250 var född! I testerna inför nytt typgodkännande under den första hälften av 1958 användes även N5044P (c/n 24-47). Priset för den nya versionen sattes till 17 900 dollar och den först serietillverkade var N5100P (c/n 24-105). Comanche visade sig vara en succé - under 1959 kom hela 1140 PA-24 att tillverkas med PA-24-250 som basmodell.

Rekordflygningar - Max Conrad

Den amerikanske musikern och piloten Max Conrad genomförde en rad längre flygningar under loppet av 1959. Företrädelsevis använde han Comanche 250 N110LF (c/n 25-695) "Let's Fly".


Max Conrads Comanche 250 N110LF "Let's Fly" - lyssna på låten här.
 
I mars flög Conrad sträckan Chicago - Rom på 34 timmar. Mellan den 2 och 4 juni flög han från Casablanca till Los Angeles  non-stop (en stäcka på 12 341 km) på 58 timmar och 38 minuter, vilket gav en snitthastighet på 210,7 km/h. Den 26 november landade Conrad i El Paso, Texas, efter en flygning på 57 timmar och 7 minuter. Återigen hade han startat från Casablanca i Marocko och denna sträcka på 11 120 km flögs med en Comanche 180.



Under det tidiga 60-talet kunde man även få Comanche 250 med insprutningsmotor (Lycoming IO-540-IC). Typen såldes i versionerna Standard, Custom, Super Custom och Autoflite, skillnaderna märktes bland annat i olika utrustningsnivåer i instrumentpanelen med mera.
 
SE-EPA var en Comanche av årsmodell 1962. Här fotograferad i Västervik den 30 juni 1971 av Lars E Lundin. Omregistrerades till LN-LFI 1991 och gick tyvärr åt i ett haveri ett par år senare.
 
Comanche 180 och Comanche 250 var i parallel produktion till maj 1964. Den förstnämnda tillverkades då endast i ett fåtal exemplar och kom att läggas ner, medans den starkare varianten kom att uppgraderas något ytterligare. Samtidigt hade Piper tagit fram en "monster-Comanche" som till en början gick under den egna beteckningen PA-26.

Comanche 400

Via provexemplaren PA-24-300 N9300P (c/n 24-6000), PA-24-380 N8380P (c/n 26-1) och N7511P (c/n 26-2) tillverkade 1961, tog Piper fram PA-24-400. Produktionen startade 1963 och en åttacylindrig Lycoming IO-470-A1A framdrev denna version som hade en trebladig propeller, förstorad fena och lätt framåtsvepta vingar. Den 15 augusti kunde det första exemplaret, N8400P (c/n 26-3), rulla ut från Lock Haven. Högsta angivna farten för Comanche 400: 223 mph. Dock kom "värstingmodellen" även den att läggas ner, redan den 1 november 1964 rullade den sista Comanche 400 av bandet. Totalt tillverkades 148 stycken. [Se även detta inlägg.]


Två bilder på en och samma Comanche, bägge tagna av Lars E Lundin. N9038P är fotograferad i Landskrona i juni 1968. Planet hade ankommit dit den 28 maj samma år efter ferryflygning från Los Angeles där det inköpts begagnat av Nils-Eric Svensson. I juli 1968 blev det inregistrerat i Sverige som SE-EIW. Nedanstående bild är tagen på Torslanda på 70-talet. Hösten 1978 såldes denna Comanche B tillbaka till USA och blev N4995B.

 
Om vi återgår till basmodellen så fick även den motorn utbytt. Ny kraftkälla blev Lycoming O-540-E4A5 på 260 hk och som prototyp tjänade N8383P (c/n 24-3642). För att kunna särskilja denna nya version, PA-24-260, lät man serienumren börja med 24-4000 och fortsätta uppåt. Med 1966-års modell introducerades Comanche B där nya förändringar var bland annat förlängd kabin för ytterligare två säten, vilka kunde fås på option. Den längre kvabinen fick också två nya mindre fönster på vardera sidan. Även ljudisoleringen förbättrades liksom Pay-load. PA-24 Comanche 260 B kunde fås som antingen Custom eller Sportsman.

Fler rekord - Sheila Scott

Engelskan Sheila Scott gjorde 1966 sin berömda jorden runt-flygning i en Comanche 260 B med registrering G-ATOY (c/n 24-4346) på 33 dagar. Mellan den 18 maj och 20 juni flög hon en sträcka 45 500 km, FAI kom att faställa farten (inkluderande alla stopp) till 58,179 km/h.

Sheila Scotts Piper Comanche G-ATOY, som synes tämligen fullklottrad med lyckönskningar från olika platser som hon besökt.

I juli 1967 flög Sheila Scott G-ATOY genom Afrika. Flygplanet hade hon för övrigt döpt till "Myth Too", detta för att det första "Myth" var hennes Tiger Moth/Thruxton Jackaroo (Myth är feminum av Moth). Routen gick via Tripolis - Kano - Luanda till Kapstaden på 74 timmar och 15 minuter och slog då ett 31 år gammalt rekord satt av Amy Jonson. Scotts Comanche havererade i mars 1979 och finns numera utställt på ett museum i Edinburgh.

Under 1967 hade Piper en Comanche med 300 hk-motor under utprovning, N9300P (c/n 24-6000). Denna version nådde dock aldrig fram till produktion. Samma öde rönte Pressurized-Comanche (m a o försedd med tryckkabin), en version som Swearingen tagit fram åt Piper. Den gavs beteckningen PA-33 men prototypen, N4600Y, gick förlorad den 23 maj 1967, bara någon månad in i utprovningen. Påpekas bör att PA-33 var anmärkningsvärt lik en annan senare Piper-konstruktion, nämligen PA-46 Malibu.


Enda exemplaret av Piper PA-33, framtagen tillsammans med Ed Swearingen.
 
1968 började man tillverka PA-24 Comanche 260 C. Denna försågs med en ny instrumentpanel med sportconsole. Propelleraxeln förlängdes och motorkåpan fick så kallat Tiger Shark-utseende, likt det som fanns på PA-30 Twin Comanche. Detta skulle, förutom förbättra fartprestanda, bidra till lägre ljudnivå i kabinen och mindre vibrationer. Dessutom kunde man på beställning få sitt flygplan levererat med vingtip-tankar. Två konverterade Comanche B, N9283P och N9172P, tjänade som provflygplan för C-modellen.

 
Den 6 april 1970 rullade N9400P (c/n 24-4904) ut från fabriken, försedd med en turboladdad Lycoming IO-540-R1A5. Varianten Turbo Comanche C kom därefter att tillverkas parallelt med basmodellen.

Slutet för Comanche?

1967 började Piper tillverka PA-28R Cherokee Arrow 180 i Vero Beach, Florida. Majoriteten av Pipers produktion (läs PA-28 Cherokee i olika varianter) producerades i den 1957 öppnade fabriken därstädes. Med även Arrow i programmet hade man nu två enmotoriga typer med infällbart landställ under produktion, därmed fanns en viss konkurrenssituation typerna emellan.

Nej, det är en golfboll ovanpå kabinen, det är ju Bällstaradarn. Comanche C SE-IIV, tillverkad 1971, fotograferad av bloggisten på Bromma 4 augusti 1994. Flygplanet finns sedan snart 20 år tillbaka i England.

1972 drabbades amerikanska östkusten av orkanen Agnes och detta oväder fick de till Lock Haven-fabrikens närbelägna fördämningarna av Susquehama River att rämna den 23 juni. Anläggningen kom praktiskt taget att dränkas helt och hållet, uppemot 100 olika flygplan under produktion blev mer eller mindre förstörda, däribland 13 stycken Comanche under montering. Även några testplan gick åt, exempelvis N9455P som sedan augusti året innan använts till olika prov med ny avionik, eventuellt med siktet inställt på en kommande Comanche D.

Att efter denna katastrof lägga ner Comanche-tillverkningen och istället satsa på Arrow fullt ut var för Piper-ledningen antagligen inget svårare beslut. En Comanche tog längre tid att tillverka och var därmed dyrare för Piper. Dessutom hade produktionsiffrorna under de senaste åren fallit för Comanche och den sista blev N9510P (c/n 24-5028) som färdigställdes den 7 juni 1972. Totalt hade då 3687 stycken PA-24-180 och PA-24-250 (c/n 24-1 till 24-3687) och 1035 stycken PA-24-260 (c/n 24-4000 och 24-5034) tillverkats.

Comanche modifierad med LoPrestis Wholey Cowl och trebladig propeller. Bild: LoPresti Aviation.
 
Här kanske man skulle ta för givet att sagan om Comanche skulle vara slut. Nej, inte riktigt. Under det sena 80-talet florerade det rykten om att Piper hade tankar på att återuppväcka typen i sitt produktionsprogram. Åren 1988/89 hade Piper efter några svåra år åter börjat leverera flygplan i hög takt från Vero Beach. Orsaken till den nyfunna optimismen var företagsledaren Stuart Millar som även ville plocka fram de undangömda jiggarna till två äldre konstruktioner: Globe Swift från 40-talet och PA-24 Comanche. Millar satte den välkände konstruktören LeRoy LoPresti på jobbet att modifiera de två. 1990 vände det dock drastiskt neråt för Piper, först på grund av cash flow-problem och sedan Gulfkrisen. Året därpå köpte LoPresti Flight Concepts loss rättigheterna för den nya Swiftfury och modifierade Comanche.

Utöver LoPresti lär ytterligare en konstruktör filat på möjliga aerodynamiska förbättringar av Comanche, nämligen Håkan Langebro verksam vid MFI.

Comanche i Sverige

Till dags dato (1994) har det funnits nio exemplar av Piper PA-24 Comanche med  svensk registrering. Den första, SE-CKT, var ANA/Nyges demoflygplan under ett antal år innan det såldes till ekiperingsfirman Bröderna Hagenfeldt [Just denna Comanche finns till salu i Danmark just nu. min edit.]. Nästa var SE-CTD, en beganatimport av sedemera SPAF-ordföranden Carl O Olsson som själv flög planet över Atlanten. SE-CTD korsade återigen Atlanten vid ett par tillfällen i början av 70-talet i samband med olika flygrallyn.



Ytterligare två bilder tagna av Lars E Lundin: Comanche 180 SE-CTD och Comanche 250 SE-EDF.

 
Hämtningen av N7766P - som sen kom att bli SE-EDF - har Olle Ringstrand utförligt skildrat i sin bok "Ensam över Atlanten". Ringstrand, som då gick i sista ring på gymnasiet, genomförde ferryflygningen på jullovet 1961-62. I maj 1963 användes SE-EDF för en annan uppmärksammad flygning: Tillsammans med planets ägare, Sigurd Hallström, flög Ringstrand över Nordpolen - detta var första gången som en sådan flygning utfördes med ett mindre privatflygplan. SE-EDF kom senare en tid att ägas av TV-profilerna Sven Lindahl och Seve Seve Ungermark.

 
En välkänd maskin baserad på Göteborg/Säve är Comanche 250 SE-EOU. Detta plan har ägts av Bernhard Fejmert de senaste 17 åren. Totalt har SE-EOU tillbringat 2715 timmar i luften (940822), varav cirka 1500 är flugna av Fejmert.
 
SE-EOU på Säve den 10 maj 1994.

Två flygplan till av samma typ, SE-FFG och SE-IKF, är baserade på Landvetter. Dessa tre torde göra Göteborg till Sveriges överlägset Comanche-tätaste stad.

Comanche-klubben

1972 bildades International Comanche Society (ICS) i USA och i Europa etabelerades föreningen 1981. Sammanslutningen intresserar sig för PA-24 såväl som de tvåmotoriga utvecklingarna PA-30 och PA-39 Twin Comanche. Man publicerar en tidning, "The Comanche flyer", 11 gånger per år.

Omkring 120 flygplansägare är aktiva i ICS europiska gren (eller som de hellre säger; tribe). Man anordnar årliga fly in och sträckflygningar där typens prestanda kommer till sin rätt. 1991 hade man ett fly in på Spetsbergen och nio plan gjorde därifrån en flygning till Nordpolen och tillbaka. Hösten 1993 annordnade man en träff i Jerusalem och från Sverige deltog SE-EOU, SE-IIV samt Twin Comanche SE-IYL. Ner till Israel routade man via Ljubljana, Brindisi och Larnaca. 

SE-FFG på Eksjö/Ränneslätt en februaridag 1996.

Väl i Israel delades de 20 deltagande flygplanen in i grupper om fyra. I det första planet i varje grupp placerades sedan en pilot från israeliska flygvapnet som bisittare för färden ner till Eilat - man flög nämligen i de militära låghöjdskorridorerna ner dit (bland annat passerades Masadaklippan). Från Eilat flögs SE-EOU sedan hem via Brindisi och Portoroz i Slovenien direkt till Säve. Den första delsträckan var den längsta och tog 8 timmar och 15 minuter i anspråk.

Under midsommarhelgen 1994 hade "The European Tribe" fly in på det legendariska Biggin Hill söder om London. Nästa möte avses hållas på Gibraltar.

En person med Comanche-intressen på båda sidor Atlanten är amerikanen William "Bob" Eiseile. Comanche B med registrering N8873P ägs av Eiseile och är sedan sommaren 1993 baserad på Barkarby. Med detta flygplan deltar han i olika Comanche-träffar i Europa. Måste man tillägga att Eiseile även har en Comanche hemma i USA? Med andra ord, att äga en Piper Comanche är tydligen något mer än att bara äga ett flygplan - det är en livsstil!


N8873P på Norrköping/Kungsängen den 21 augusti 1994.
 
Efterskrift: Som sagt, det var 20 år sedan detta skrevs. Tragiskt nog havererade SE-EOU i Spanien i slutet av oktober 1999 med dödlig utgång. SE-FFG buklandade på flygplatsen i Fyresdal, Norge, i juni 2005 och skrovet har sedan dess fått ny användning som simulator vid Aeroseum i Göteborg. Ägarna anskaffade en ersättare i form av Comanche B D-EPMM. Den är fortfarande på tyskt register och är för närvarande den enda Comanche som finns flygande i Sverige. SE-IKF lär finnas "potentiellt luftvärdig" på Säve, SE-CTD lär också stå någonstans...och Bob Eiseiles N8873P togs hem till USA någongång under sommaren 2002.


Om

Min profilbild

Lazerjesus

Les Aventures de lazer du Jesus

RSS 2.0