30 år sedan - natten då världen var nära sin undergång
Natten mellan den 25 och 26 september 1983 var Petrov vakthavande vid en satelitövervakningscentral utanför Moskva, en del i det sovjetiska försvaret mot interkontinentala missiler. Man övervakade amerikanska kärnvapensilos, utifall det konstaterades att robotarna var på väg skulle avfyrningsorder ges till de motsvarande sovjetiska - det var så terrorbalansen fungerade. Om så skedde betydde detta i princip också vår civilisations undergång. Peter Englund beskrev vad som hände denna natt så här i en text som publicerades för 13 år sedan:
I kallakrigskulturens batteri av mardrömsvisoner och ramsvarta dystopier hade få en sådant genomslag som idén om krig av misstag. Marginalen för missgrepp krympte också i takt med att de blixtsnabba, ballistiska robotarna ersatte de långsamma, konventionella bombplanen som bärare av kärnvapnen. Skräcken cirklade också mycket runt olika tekniska fallissemang, och det var mycket riktigt ett sådant som låg i botten för det som skedde den där natten i september.
Vid den tidpunkten hade ryssarna tagit i tjänst en helt ny typ av spionsatellit, OKO ("Ögat"), vars enda uppgift var att bevaka de amerikanska kärnvapenstyrkorna. Strax efter midnatt den där dagen indikerade OKO-systemet att USA avfyrat alla sina tunga, landbaserade Minutemanrobotar mot Sovjetunionen. Robotarna hade nu mindre än en halvtimme att nå sina mål, och ryssarna visste att de måste få iväg sina egna raketer innan dess. Signalerna från OKO-systemet följdes ständigt, och vakthavande befäl den här natten var en överstelöjtnant vid namn Stanislav Petrov. Han borde nu ha tryckt på den röda knappen och satt fötter under de strategiska robotstyrkorna. Petrov fördröjde dock larmet och sökte få uppgifterna från OKO styrkta med hjälp av radar. Dyrbara minuter förrann. Någon bekräftelse kom inte. Petrov bestämde sig för att OKO visat fel. Han avblåste larmet. En tid efteråt lämnade han sin tjänst, drabbad av ett nervöst sammanbrott.
Att ett så centralt tekniskt system felat var i sig illa; det som gjorde det hela så extremt farligt var att det klickade vid just denna tidpunkt.
Att han drabbades av ett nervös sammanbrott var nog vad man från sovjetisk sida ville ha det till, han kom i efterspelet att få utses som syndabock och avskedades. Vad var det då som gjorde att larmet gick? Jo, det var frågan om solreflexer! Här är en kort video där Petrov berättar vad som hände.
På senare år har Petrov fått sin upprättelse. Från en artikel i Berlingske som publicerades i våras:
Weekendavisens Anna Libak fandt i 2004 frem til Stanislav Petrov i et grå og trøstesløst betonbyggeri i en forstad til Moskva.
Libak skrev blandt andet om Petrov, der levede for 1.500 kr. i pension om måneden: »Han humper ud i køkkenet med os og sin hund i hælene og siger, at han er glad for at få selskab. Det viser sig, at det er uger siden, at han har været uden for en dør, for hans fødder er svulmet op, så han ikke kan gå ret langt ad gangen. Proviant får han dog, forsikrer han: hans søn, der også bor i den rodede og beskidte lejlighed, sørger for det. At dømme efter de mange tomme vodkaflasker, der kæmper om pladsen i stuen, tørster han heller ikke.«
Nu hör det till bilden att de ryska ledarna vid denna tid kunde betecknas som fullständigt paranoida. Den amerikanske presidenten Reagan hade under året skrämt upp dem med Stjärnornas krig, kallat Sovjetunionen för The Evil Empire, och man letade hysteriskt i västvärlden efter tecken på ett närstående anfall (Operation RYAN) - tolkningarna av vissa "tecken" var ofta helt absurda. Denna sovjetiska skrämselhicka tog sig ett mycket obehagligt uttryck i nedskjutningen av Korean Airlines Flight 007 den 1 september. Med detta i bakhuvudet ska vi nog vara oerhört tacksamma att Petrov valde att frångå sin instruktion, att inte varsko sina överordnade i tidigt stadium, vid händelsen just den här septembernatten.
Några veckor senare skedde det som beskrevs i det tidigare blogginlägget State Of The Abel Archer - det var då kulmen nåddes, det var då som världen var mycket nära ett tredje världskrig. På youtube finns den mycket sevärda dokumentären 1983 - The Brink Of Apocalypse som berättar om dessa händelser med en klockren musikalisk inramning...
Allt detta känns idag rätt overkligt...och det känns dessutom overkligt att det nu har gått 30 år! Vi har lätt att glömma, främst här i mellanmjölkens land. Hursomhelst, tack Stanislav för att du gjorde ingenting, så att man kunde gå till skolan som vanligt, den där måndagen den 26 september 1983. Kanske nynnande man på vägen dit på Ryan Paris låt Dolce Vita...?
Uppdatering 130924
För cirka ett år sedan lades nedanstående trailer ut. Den puffar för den kommande filmen The Man Who Saved The World vars wikipediaartikel var det allra första jag länkade till i detta inlägg. Hittade idag även filmprojektets facebooksida.
Till slut, en dag efter 30-årsdagen, vaknar en av de svenska drakarna, Dagen Nyheter, och publicerar en artikel om Petrov. Den är i sin tur baserad på en BBC-intervju, jag citerar en bit:
"There were 28 or 29 security levels. After the target was identified, it had to pass all of those 'checkpoints'. I was not quite sure it was possible, under those circumstances," says the retired officer.
Mr Petrov called the duty officer in the Soviet army's headquarters and reported a system malfunction.
If he was wrong, the first nuclear explosions would have happened minutes later.
"Twenty-three minutes later I realised that nothing had happened. If there had been a real strike, then I would already know about it. It was such a relief," he says with a smile.
Now, 30 years on, Mr Petrov thinks the odds were 50-50. He admits he was never absolutely sure that the alert was a false one.
He says he was the only officer in his team who had received a civilian education. "My colleagues were all professional soldiers, they were taught to give and obey orders," he told us.
So, he believes, if somebody else had been on shift, the alarm would have been raised.
