Täcknamn Ramona, Operation Jungle och skogsbröder
För ett tag sedan publicerade jag berättelsen om esten Remi Milks förehavanden som pilot under andra världskriget och hans flykt till Sverige hösten 1944. Jag avslutade med:
Det var inte passande att ha flugit för fel sida under kriget i ett Sverige, som åren direkt efter kriget, försökte charma sin sin store granne i öster, Sovjetunionen. Sanningen är dock lindrigt sagt komplex och detta är ett ämne som jag hoppas kunna återkomma till. Historien om Remi Milk tror jag kan ses som ett bra avstamp.
Nu återkommer jag till ämnet.
I mellandagarna 2002 minns jag att jag såg den svenska TV-produktionen Ramona. Tror berättelsen var uppdelad i ett par avsnitt som sändes två kvällar på raken. Manus stod Peter Englund för och regi Harald Hamrell. Sedan, sådär en snart tio år senare, så minns jag inte så värst jättemycket av handlingen i detalj. Någonstans har jag en VHS-kopia, men var? Fast ännu bättre - finns den utgiven på DVD?
Jag minns att det var en del skriverier om Ramona, men de dog ändå ut ganska omgående efter den visats. TV-serien verkade inte ha blivit den "hit" i Svenssons julmysande detta år som jag upplevde att många initierade hoppades på. Jo, och det var verkligen synd, för i berättelsen fanns det mer sanning än julmysande Svensson verkar ha fattat...
Handlingen utspelar sig 1952. Det är samma år som två svenska flygplan skjuts ner av ryssarna över Östersjön. Inom den svenska underrättelsetjänsten finns en läcka, kallad Ramona, som gör att baltiska agenter överskeppade från Sverige hela tiden fångas av ryssarna. I några fall så tvingas dessa bli dubbelagenter vilket gör att man ovetande skickar agent på agent rakt in i armarna på ryssarna.
Agenten Kernell på flykt i en skog i Estland 1952. Hans kamrat är död, skjuten av sovjetiska soldater.
Om man vill se bägge avsnitten av Ramona finns det möjlighet här.
Faktum är att på andra sidan Östersjön pågick ett gerillakrig mellan den - som man såg det - sovjetiska ockupationsmakten och partisaner, så kallade skogsbröder. I ärlighetens namn, hur mycket vet vi till mans om stridigheterna i Baltikum som pågick åtskilliga år efter andra världskrigets slut? Egentligen inte så mycket, eller hur? Och inte heller är kunskapen direkt utbredd om vad man från svensk sida sysslade med. Utan att säga för mycket så berättade Peter Englund i Ramona något för oss som är väldigt relevant och i princip fullt realistiskt. Men det blev liksom ännu en sak vi valde att titta bort ifrån - tänk om vi i högre grad hade ställt oss frågan Varför gjordes Ramona? Med det i bakhuvudet började jag skriva detta inlägget som kom att handla om...äh, läs istället!
Porträttbild av Hans-Helmut Klose från tiden då han var flottiljchef för 2. Schnellboot-Schulflottille i Kriegsmarine i slutet av andra världskriget.
För att bemanna båten/båtarna handplockades en tysk besättning under ledning av kapten Hans-Helmut Klose. Denne Klose ...had fought the Soviet Fleet off Kürland and, during the last days of the War, had played a leading role in the brilliantly-executed but desperate evacuation...in East Prussia. He was highly-regarded and had no “baggage” from the British point of view: Klose was a born pirate but he was no Nazi.
Besättningen var väl förtrogen med uppgifterna, man hade under andra världskriget bland annat hållit på med hämtning och lämning av agenter och sabotagegrupper i Östersjöområdet, just med samma fartygstyp. Man berättar vidare på British Military Powerboat Trust's site:
The agents were flown from England to West Germany, landing there on British military airfields from where they were brought to various harbours to board one of Klose’s vessels. The first stage of the trip was usually to Bornholm, off the Swedish coast, where they would await the radio signal from London giving the final order to penetrate the territorial waters of the USSR. On receipt, British Officers would issue any final instructions and disembark, leaving the German crew to make the run. Only the vessel’s Commander knew the destination. After nightfall, the boat closed slowly and quietly to within about 3nm of the coast. Following the satisfactory exchange of agreed authentication signals with the shore reception party, a rubber dinghy with an outboard motor was lowered and the coxswain, who was in radio communication with the mother S-Boot, put the agents ashore. There he embarked any agents for return to England and rejoined the S-Boot which, after clearing the coast with the minimum of noise and disturbance, accelerated out of hostile territorial waters.
Bornholm eller Gotland? Det handlar faktiskt om båda öarna. Man har ju hört talas om att dessa båtar emellanåt angjorde svenska hamnar, till exempel Slite, men jag gissar även Fårösund. En del pekar även på att man använt platser även i olika skärgårdar. Man valde nog utgångspunkt beroende på uppdraget: Tysk, dansk eller svensk kust hade nog ingen större betydelse och svenskarna hade fingrarna lika långt ner i syltburken som vilken som av de västallierade.
Denna karta är hämtad från schnellboot.net. Det finns fler bilder etc på denna site under rubriken Die Ostseeoperationen des H. H. Klose, 1949–1955!
Engelsmännen frontade så småningom sina tyska torpedbåtsförehavanden under namnet British Baltic Fishery Protection Service och om engelska "östersjöfiskeskyddet" kan man läsa följande:
The British Baltic Fishery Protection Service was set up as a cover for operation "Jungle," the clandestine agent transport organized by the British secret intelligence service MI 6. Commencing in May 1949, MI 6 used the Kriegsmarine Schnellboot S 208 (Fast Patrol Boat or FPB) under the command of the German naval officer Hans-Helmut Klose to transport agents to the landing sites in Polanga, Lithuania, in Uzava and Ventspils, Latvia, in Saaremaa, Estonia, and in Stolpmünde, Poland. After improvised beginnings, MI 6 considered a permanent organisation, which was set up 1951 in Hamburg-Finkenwerder and later in Kiel. In 1952, a second Schnellboot, S 130, joined and the mission was enlarged to include signal intelligence (SIGINT) equipment. In 1954/55, three newly built Schnellboote replaced the old and war-weary FPBs.
From 1951 onwards, MI 6 suspected that Soviet counter-intelligence might have infiltrated the spy networks in the forests of Courland. Actually, the KGB had been very successful with its "operative game" named "Lursen-S."
Namnet "Lürsen-S" syftade på båtarna och deras konstruktionsbakgrund, de var tillverkade av de välkända Lürssenvarvet (som hade utgått från lyxjakten Oheka II för den på 30-talet upptagna produktionen av motortorpedbåtar).
Kanske något upprepande, men ändå - mer från Die Schnellboot-Seite:
In April 1949 the first operation to land agents took place. Other operations followed in November 1949 and in April 1950. In March 1951 the British Baltic Fishery Protection Service (BBFPS) was established. This camouflage organization got S 208 and also the war loot S 130 at its disposal. Commanding Officer of S 130 became the fist lieutenenat of S 208, Oblt.z.S. E.G. Müller. The camouflage as fishery protection permitted voyages at a regular basis on which agents were landed or embarked. At the same time the task to detect and investigate Soviet radar and communication sites with equipment the boats were espially fitted with.
Rörande uppdragen, som utfördes av det ibland skämtsamt så kallade Schnellboot Kommando Klose i Royal Navy (häpp!), kan man här läsa följande:
In April 1949, Klose and his crew sailed the S 208 out of Gosport, UK with the Baltic as destination. In Kiel, Royal Navy officers LCDR Harvey Jones and Shaw, two RN radio operators, and six agents boarded the vessel. After dropping off the British officers in Sweden, Klose proceeded to the Latvian coast, where he successfully landed the agents. This operation, along with three subsequent missions originating out of England, was judged so successful that MI6 and the Royal Navy decided to base the S 208 in Germany in order to save wear and tear on the boat and crew. In Spring 1951, the Lürßen shipyard in Bremen–Vegesack received a contract to modernize and upgrade the S 208, with a second contract let to modernize a sister vessel S 130 the following year.
Over the next four years, Klose carried out eleven additional missions far behind the Iron Curtain, dropping off and retrieving nearly fifty agents in the Baltic states and Poland for Britain's MI6 and the U.S. backed Gehlen Organization (a German intelligence organization working for the Americans) in fifteen operations spanning the period from April 1949 to April 1955.
Totalt lär siffran varit 42 vad det gäller antalet agenter som skickades på detta vis över Östersjön. Ryssarna tog alla. Den mest kände torde vara esten Evald Hallisk, en av de få som överlevde. Läs artikelnVerklighetens Ramona.
Utdelning av utmärkelse hos de litauiska skogsbröderna i april 1948. Det är (skogssyster) Sofija Budénaité (täcknamn Prästkragen) vid Kazimieratis regemente i Dainava miltärområde som erhåller utmärkelsen Tapperhet i fält ur milobefälhavaren Adolfas Ramanauskas (täcknamn Höken) hand.
Vad var det som hände därborta på andra sidan Östersjön dessa år? Jag har precis läst ut boken Skogsbröder av Juozas Lukša,en välkänd litauisk frihetskämpe. Läs här SvD:s recension från 2005. Det är lindrigt sagt blodigt, man gör sig inga illusioner om man blir tillfångatagen av ryssarna. Vid flera tillfällen berättas det om skogsbröder som hellre spränger sig själv till oigenkänlighet än låter sig tas tillfånga. Detta med förhoppningen att inte kunna identifieras, vilket då skulle få de efterlevandes tillvaro enklare, utan trakaserier och deportation till Sibirien. Det säger en del om hur pass målmedvetna man var i sin kamp. Det var också i Litauen som striderna var hårdast och pågick längst.
Längst till vänster står Juozas Lukša, täcknamn Skirmantas, och de två längst till höger är Benediktas Trumpys, täcknamn Rytis, och Klemensas Sirvys, täcknamn Falken. Mellan dem två andra litauiska partisaner. Notera att man gärna klädde sig i uniformer från mellankrigsperioden då landet var självständigt. I uppbyggnaden var partisanrörelsen i Litauen till stora delar baserad på just den gamla militära regionindelningen och organisation. Bilden är antagligen tagen hösten 1950. Då hade Lukša, Trumpys och Sirvys återkommit till södra Litauen och blivit dittransporterade med en DC-3 från Wiesbaden - fallskärmshopp på låg höjd i mörker. Ett år senare stupade Lukša i en eldstrid med MGB-agenter. Det var antagligen börjat till slutet på det organiserade väpnade motståndet i landet mot Sovjetmakten.
Ett intressant pasus i bokens efterskrift är värt att ta upp. Det är relaterat vad som tidigare nämts om Klose och hans motortorpedbåt, men inte minst Ramona:
Jonas Deksnys utverkade 1949 via det svenska så kallade T-kontoret överskeppning till Litauen med hjälp av britterna. Tillsammans med esterna Igor Eplik och Endel Suster, Valdermars Briedis, Pyplys och letten Vidvuds Sveics landsattes han den 1 maj 1949. Operationen utfördes av den tyske kaptenen Hans Helmut Klose och hans motortorpedbåt S-208, som var i brittisk tjänst, i närheten av Palanga i Litauen. Detta var för övrigt Kloses första uppdrag i en serie av liknande sådana. Efter att ha tagit kontakt med en bonde som rekomenderats av andra litauer fick gruppen kontakt med partisaner. Dessa visade sig dock vara agenter som värvats av MGB och som placerats i området för att fånga upp den väntande landningen. Letten Vidvuds Sveics, som kommit till Gotland med fiskebåt 1948, var nämligen infiltratör och hade meddelat planerna på en landstigning till sovjetmakten. Deksnys tillfångatogs och gick efter förhör med på att samarbeta. Två så kallade "radio games" - fiktiva operationer och underrättelser som förmedlades via radio i syfte artt förvilla fienden och lägga sin kraft på fel ställen - främst britterna, tog sin början. Sovjetiska kontraspionaget kallade dessa för operation Volna (våg) och operation Les (skog) och bluffen avslöjades inte förrän 1955. Här ska sägas att Lukša redan 1949 fick se radiomeddelanden som skickats av Deksnys och då genast gissade att han värvats av sovjetiska kontraspionaget. Hans varning togs dock inte på allvar.
Från Die Ostseeoperationen des H. H. Klose, 1949–1955 igen:
Auslaufen Kiel mit 6 Agenten am 29. April 1949.
Ausschiffen von LtCdr Harvey-Jones und LtCdr Shaw in Simrishamn am 30. April 1949.
Über Öland zum Landestrand Palanga (N-lich von Memel), um 22:30 Schlauchboot ausgesetzt.
Am 1. Mai zurück nach Simrishamn.
Komplettering från wikipediaartikeln om Operation Jungle:
The first transport of agents occurred in May 1949, with six agents boarded the boat at Kiel. British officers, Lieutenant Commanders Harvey-Jones and Shaw sailed the boat to Simrishamn in Southern Sweden where Swedish officers replaced the British. The Swedes then proceeded via the cover of Öland Island, then east to Polanga, north of Klaipeda, arriving around 10:30pm. Within 300m of shore the six agents disembarked in a rubber dingy and made their way to shore. The boat returned to Gosport, picking up the British officers at Simrishamn and refueling at Borkum.
När man ser tillbaka på olika skeenden och med vetskap om det svenska stödet - någon skulle kanske snarare kalla det inblandning - till skogsbröderna, så kanske man inte blir lika förvånad över de ryska nedskjutningarna av DC-3:an och Catalinan 1952. Att vi dessutom då och då tidigare inte dragit oss för att spaningsflyga över olika intressanta delar av Ryssland och Baltikum gjorde nog säkert sitt till. Stöd och stöd förresten - efterskriften till Lukšas bok igen:
De baltiska motståndsmännen hade inte mycket gott att säga om sitt samarbete med svenskarna. De ansåg att de var mycket oerfarna i detta dödliga spel, att de i första hand betraktade underrättelsearbetet som en slags byteshandel och de lät andra göra smutsjobbet.
Inte så lite cyniskt. Men samtidigt, vad är det som säger att svensk underrättelseinhämtning står moraliskt över andra länders dito? Den här branchen är lindrigt sagt cyniskt och har alltid varit det. Vad är det som ska få en att tro att vi är bättre ur den synvinkeln än andra nationer?
Jag tycker också att det är cyniskt ur ytterligare ett perspektiv. Att den svenska neutraliteten var nog bara till för de som satt i den trygga TV-soffan hemma hos Folke Folkhem. Men hur det verkligen förhållit sig vill många av oss inte se - blir det jobbigt så byter vi bara kanal och fortsätter vara "lyckligt ovetande neutrala". Är det verkligen så att en generation socialdemokrater måste försvinna ur valmanskåren innan vissa bitar av vår historia kan få en bestående belysning, den som nu istället bara omgående slocknar? Böcker släpps, TV-serier sänds, men den där riktiga debatten tas inte... 
För den som är intresserad av mer läsning om den svenska underrättelsetjänstens göranden etc i området så finns uppsatsen Det svenska spionaget i Baltikum 1943-1957: En studie av ett fiasko? länkad här.
Sen minns man ju även blogginlägget Operation Falun 2.0 - 1. Något mindre seriöst kanske...
På tjelvar.se kan man läsa att de sista estniska skogsbröderna levde anmärkningsvärt länge. Den siste hette Lindemann och lär ha dött en naturlig död "ute till skogs" - i sin hydda, bunker, eller vad det månda varit - så sent som 1981.
Hans-Helmut Klose kom efter tiden i Royal Navy övergå 1956 till nybildade västtyska marinen och blev då förgrundsgestalt i uppbyggnaden av dess ytattack. En tanke som slog mig så här i sluttampen av inlägget: En västtysk torpedbåtsdivision hade ju krigsförtöjningsplatser i Gryts skärgård. Var det här platser som Klose redan under tiden då han transporterade agenter över Östersjön bekantat sig med? Sammanträffande, slump...eller vad man vill?
Förresten, den omtalade gamla tyska motortorpedbåten S 130 existerar fortfarande och är för närvarande under restaurering. Lär vara den enda i sitt slag som finns kvar idag.
