En annan Sparmann
Sparmann S-1, den snygga lågvingade ensitsaren var ju återigen föremål för ett inlägg för cirka en vecka sedan. Men det fanns även en Sparmann S-2, den inte fullt lika snygga högvingade amfibien. Nåja, så illa utseendemässigt var det kanske inte - döm själva när ni ser Sven Karlssons teckning.
Merparten av konstruktionsarbetet lär ha gjorts av en tysk medarbetare hos Sparmanns verkstäder på Lilla Essingen - hans namn var Walter Stender. Året var 1933 och tillänkt motor var en Köller på 18 hästar.
"Men med en så pass klen motor skulle väl aldrig funka", säger ni. Nej, säkerligen inte. Det var nämligen så att det var egentligen bara en hjälpmotor.
I konceptet var det nämligen så uttänkt att S-2:an skulle starta med hjälp av en vinch på ett fält nära en sjö. Det var alltså frågan om något som kanske närmast skulle kunna liknas vid en en motorseglaramfibie! Planet skulle hållas i luften med hjälp av termik och när det var dags för landning så företogs denna med fördel på vattnet. Med motorns hjälp kunde man sedan taxa upp på land.
Jag vet inte hur mycket flygplanbyggande man gjorde på S-2:an på Lilla Essingen, i slutet av 30-talet absorberades Sparmanns Flygverkstad in i Saab och S-2-projektet hamnade i Trollhättan. Några gentlemen i Halle-Hunnebergs flygklubb avsåg att färdigställa planet. Problemet var bara motorn - ingen lämplig kunde hittas.
På valborgsmässoafton 1949 fick grabbarna en lysande idé; Nu ska S-2:an i luften, motorlös. Man ställde upp ett bogserekipage, satte en bogservire efter en bil på Malöga-fältet i Trollhättan. Iväg drog bilen och planet lyfte och...pang! Vänstervingen vek ner sig på grund av klena bultar och kraschen - och bilden nedan - var ett faktum. Piloten blev lite mörbultad, men han fortsatte att flyga i många år till. Dessutom att bygga flygplan.
Senare på kvällen blev S-2:an "brandövningsobjekt", det var ändå Valborg. Läs vidare i En annan Sparmann - 2.
Merparten av konstruktionsarbetet lär ha gjorts av en tysk medarbetare hos Sparmanns verkstäder på Lilla Essingen - hans namn var Walter Stender. Året var 1933 och tillänkt motor var en Köller på 18 hästar.
"Men med en så pass klen motor skulle väl aldrig funka", säger ni. Nej, säkerligen inte. Det var nämligen så att det var egentligen bara en hjälpmotor.
I konceptet var det nämligen så uttänkt att S-2:an skulle starta med hjälp av en vinch på ett fält nära en sjö. Det var alltså frågan om något som kanske närmast skulle kunna liknas vid en en motorseglaramfibie! Planet skulle hållas i luften med hjälp av termik och när det var dags för landning så företogs denna med fördel på vattnet. Med motorns hjälp kunde man sedan taxa upp på land.
Jag vet inte hur mycket flygplanbyggande man gjorde på S-2:an på Lilla Essingen, i slutet av 30-talet absorberades Sparmanns Flygverkstad in i Saab och S-2-projektet hamnade i Trollhättan. Några gentlemen i Halle-Hunnebergs flygklubb avsåg att färdigställa planet. Problemet var bara motorn - ingen lämplig kunde hittas.
På valborgsmässoafton 1949 fick grabbarna en lysande idé; Nu ska S-2:an i luften, motorlös. Man ställde upp ett bogserekipage, satte en bogservire efter en bil på Malöga-fältet i Trollhättan. Iväg drog bilen och planet lyfte och...pang! Vänstervingen vek ner sig på grund av klena bultar och kraschen - och bilden nedan - var ett faktum. Piloten blev lite mörbultad, men han fortsatte att flyga i många år till. Dessutom att bygga flygplan.
Senare på kvällen blev S-2:an "brandövningsobjekt", det var ändå Valborg. Läs vidare i En annan Sparmann - 2.
