Ode to Oaklake
Sitter på kammarn och tänker på Eksjö, "du gamla trästad". Säga vad man vill, den är speciell. Den har något som inte många småstäder har. Det finns en slags bredare apeal, men denna utnyttjas inte. Eller så finns det någon hemlig förbannelse som gör att det helt enkelt bara inte går att låta stan komma bort från denna ständiga stämpel som sött dött dockskåp som den är behäftat med. För liv, det är en fråga om puls.
Det kändes under 2003 och 2004 att det höll på att gå mot ett mer sött - men levande - dockskåp. Men sedan i höstas är svackan märkbar. En stor anledning är som jag ser det är att 'köket' gick i KK. 'Köket' gav puls, det tjänade som katalysator för hela den norra stadsdelen, och därmed hela stan. Med sin stil kunde 'köket' lika gärna legat i en stad med åtskilliga 10 000 fler invånare än Eksjö. Hit hittade de som gick på animationslinjen likaväl som de som tog den självgående gödselspridaren in från Värne. Och jag tror att båda sorterna trivdes mycket bra. Åtminstone till för cirka ett år sedan.
Då hittade den inbyggda kortslutningsförmågan i Eksjö kommun fram och gav 'köket' en varning istället för att lyfta fram stället, se chansen som hade dykt upp i och med dess etablering. Det är en otrolig intressant sak att se hur kommunens politiker slår sig själva på bröstet och försöker puscha med ideliga tillmälen som "nu ska vi satsa på nya positiva Eksjö" när deras förvaltning i just denna fråga sätter ut benet och får allt på platt fall. Men det är en fråga om puls.
För det är när pulsen finns som idéerna kommer, därmed förtagandet och därmed etableringarna. I Eksjö har barnfamiljerna blivit det man satsar på. Ur synvinkeln att de ska bo och trivas här men även att de ska turista här. Inget fel i det. Men det har lett till ett slags tunnelseende. De andra, som skapar pulsen - det är allt som oftast inte bara barnfamiljerna - glöms bort. Det är de som sätter krydda på stan, fart och fläkt, livsbejakar och ger...puls. Eksjö skulle kunna behålla långt fler av dessa om förutsättningarna var bättre. Men trångsynthet och därmed den evinnerliga och ständiga kortslutningsförmågan är i vägen.
Jag umgås med planer på att flytta. Jag behöver puls. Samtidigt har jag en hel del saker som jag känner är "mina barn" här, saker som jag känner att jag inte kan lämna hur som helst. Det känns som att man sitter i en rävsax.
Det kändes under 2003 och 2004 att det höll på att gå mot ett mer sött - men levande - dockskåp. Men sedan i höstas är svackan märkbar. En stor anledning är som jag ser det är att 'köket' gick i KK. 'Köket' gav puls, det tjänade som katalysator för hela den norra stadsdelen, och därmed hela stan. Med sin stil kunde 'köket' lika gärna legat i en stad med åtskilliga 10 000 fler invånare än Eksjö. Hit hittade de som gick på animationslinjen likaväl som de som tog den självgående gödselspridaren in från Värne. Och jag tror att båda sorterna trivdes mycket bra. Åtminstone till för cirka ett år sedan.
Då hittade den inbyggda kortslutningsförmågan i Eksjö kommun fram och gav 'köket' en varning istället för att lyfta fram stället, se chansen som hade dykt upp i och med dess etablering. Det är en otrolig intressant sak att se hur kommunens politiker slår sig själva på bröstet och försöker puscha med ideliga tillmälen som "nu ska vi satsa på nya positiva Eksjö" när deras förvaltning i just denna fråga sätter ut benet och får allt på platt fall. Men det är en fråga om puls.
För det är när pulsen finns som idéerna kommer, därmed förtagandet och därmed etableringarna. I Eksjö har barnfamiljerna blivit det man satsar på. Ur synvinkeln att de ska bo och trivas här men även att de ska turista här. Inget fel i det. Men det har lett till ett slags tunnelseende. De andra, som skapar pulsen - det är allt som oftast inte bara barnfamiljerna - glöms bort. Det är de som sätter krydda på stan, fart och fläkt, livsbejakar och ger...puls. Eksjö skulle kunna behålla långt fler av dessa om förutsättningarna var bättre. Men trångsynthet och därmed den evinnerliga och ständiga kortslutningsförmågan är i vägen.
Jag umgås med planer på att flytta. Jag behöver puls. Samtidigt har jag en hel del saker som jag känner är "mina barn" här, saker som jag känner att jag inte kan lämna hur som helst. Det känns som att man sitter i en rävsax.
