Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

Den 15 maj 1939 anlände en Monocoupe 90A målad med den svenska registreringen SE-AGM till Gander Airport på Newfoundland. Flygplanet kom närmast från Bangor, Maine, USA - där ovanstående bild togs vid starten - och piloten var en svensk-amerikan, Charlie Backman. Enligt de uppgifter som fanns var Backman med i en flygtävling över Atlanten. Nästa dag startade han från Gander med destination Sverige...

Men vem var denne daredevil? Carl Backman var 37 år och var från Rättvik, känd även som Rättviks-Kalle, Backa-Kalle, eller Charlie Backman. 1920 flyttade han till USA och kom fyra år senare utbilda sig till pilot i St Louis. En av hans flyglärare lär ha varit en viss Lindbergh. Backman blev trafikflygare och kom även syssla med höghöjdsflygningar för insamlande av metrologiska data, då anställd hos University of Tenseesee. Ett annat jobb var taxipilot hos Curtiss.

1936 besökte Rättviks-Kalle hemlandet och lovade då, att vid nästa besök skulle han komma flygande till Dalarna. Folk undrade säkert om han skojade eller menade allvar.

Men om man väljer att se det som allvarligt menat - vad var detta för tid? Hur tänkte man? I slutet av 30-talet hade även mindre flygplan blivit allt bättre och säkrare. Motorerna blev mer tillförlitliga. Charles Lindberghs Atlantflygning 1927 inspirerade många och rekord- och långflygningar blev stora nyheter åren efter.

Att flyga över Atlanten var den utmaning som många antog och inte alla var lyckosamma. Många försvann på vägen. Hösten 1936 startade Kurt Björkvall från New York för att flyga till Bromma med en Bellanca CH 400W Pacemaker. Hans äventyr slutade med en nödlandning i vattnet tio mil från irändska kusten. Som tur var blev Björkvall upplockad av den franska fiskebåten Ibrim. Efter det kom Department of Commerce i USA att förbjuda flygningar med amerikansktillverkade flygplan över Atlanten utan deras medgivande. Det skulle fånga upp våghalsarna...

Vid återkomsten till USA fick Rättvik-Kalle jobb hos United Airlines med utgångspunkt Lambert - St Louis Airfield. På samma flygfält fanns Clare W. Bunch, direktör och pilot vid Monocoupe Aircraft Corp. Bunch övertygad om att även mindre flygplan med rätt utrustning var tillförlitliga nog för att flyga över Atlanten. Monocoupe hade gjort sig känd inom racing och bland annat den tidigare nämnde Lindbergh ägde en. 
Den två år gamla Monocoupe 90A med amerikansk registrering NX19421 var enligt uppgift köpt av Gunnar Prosell i Leksand. Prosell och Backman brevväxlade ivrigt och var tidigt invigd i planeringen av flygningen till Sverige.

Men hur skulle de runda förbudet mot Atlantflygningar? Det blev en ovanlig lösning, om än olaglig. Leksands flygklubb hade under 1938 använt en Aeronca C-3 med den svenska registreringen SE-AGM. Den hade gått åt i ett haveri på sjö i Leksand på sensommaren.

Rättviks-Kalle visste vad som hänt med Aeroncan och frågade om han kunde låna dess registrering. Utan svensk registrering hade han inte kunnat lämna USA med Monocoupen. Leksands flygklubb såg inget hinder i det, bara flygningen blev av. Sagt och gjort: SE-AGM målades med stora tydliga bokstäver på Monocoupen, fast gällande registrering var NX19421.

Flygplanet var överlastat med råge. Ytterligare en bränsletank hade monterats in i kabinen och den totala volymen ombord var 184 US gallons, det vill säga nästan 700 liter. Det skulle hålla Backman i luften i över ett dygn. Uppskattad räckvidd var 3800 miles (och behovet 2300 miles). Angiven cruise var 110 mph. Förarplatsen var inklämd värre tack vare tanken, knappt en halvmeter bred. Det fanns ingen radio ombord...

Carl Backman står längst till vänster tillsammans med två för mig okända herrar. Bilden är troligen tagen i St Louis innan start.

Söndagen den 14 maj 1939 flög Backman St Louis - Bangor på 11 timmar och 40 minuter. Här övernattade han och fortsatte dagen därpå till den nybyggda flygplatsen Gander på Newfoundland. Planet var faktiskt det första som kom utanför Newfoundland som landade på flygplatsen. Backman berättade för personalen att han var med i ett flygrace över Atlanten till Sverige där det fanns ytterligare två deltagare.

Han skickade två telegram, ett till St Louis och ett till Sverige. Det senare gick sannolikt till Gunnar Porsell, där Backman berättade att han tänkte mellanlanda i England och därefter fortsätta till Rommehed. Landningen skulle ganska säkert komma att ske i mörker och folket från Leksand anmodades att ordna med fältbelysning. Det fanns ingen belysning på Rommehed så man ordnade fram en större mängd fotogenlampor.

Lite efter klockan åtta på morgonen tisdagen den 16 maj startar Rättviks-Kalle från Gander med en färdkost bestående av några smörgåsar och en termos med te. Det är den första flygningen från Gander med uppsåtet att korsa Atlanten. Planen var att sikta mot Rocknalls fyr på Skottlands nordligaste kust. Tillät inte vädret detta skulle han gå söderut, mot Irland.

I vissa källor sägs det att flygtävlingen över Atlanten var något som Backman hittade på. Det finns uppgifter som tyder på att det faktiskt fanns ett race utlyst med flera deltagare.