Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

Ett sommarminne - e' mil från Lönneberga

Publicerad 2018-07-18 10:01:00 i Allmänt, Familjealbumet, Piper, musik,

När man börjar bli lite gammal så är det lätt att spårar ner i sentimentalitetens geggiga dike. Jo, det är ju nog allt så; det som hände då och där - i forntiden, 1900-talet - minns man. På den här sidan sekelskiftet är saker och ting inte. Lika. Klart. Lysande. Det är nog bara att konstatera.

Den här bilden tog jag för ganska exakt 29 år sedan en varm kväll vid flygklubben i Hultsfred. Det känns som att det är tre gamla vänner som står där, alla av fabrikat Piper Aircraft Corp. och modell PA-28. Idag har SE-GNS, SE-FYL och SE-GPS fått andra namn, de har sålts vidare ut i världen.

Man anar Bengan sittande på vingen på det närmaste flygplanet, SE-GPS. Hade kört dit honom i vår indiskt gula Saab 99 Combi Cupé av årsmodell 1975. Nu skulle han flyga hem GPS till Eksjö efter att meken Sam hade gjort tillsyn på flygplanet.

Får en känsla av att gamle Sam har denna dag lagt sin hand på alla maskinerna - det är därför de är så prydligt parkerade! Sam var ju före detta chef för bastroppen på Hultsfredsbasen och den militära bakgrunden gjorde sig då och då påmind. Som att ställa flygplanen "på linjen"...

Så fort jag sett Bengt fått igång motorn på GPS la jag i växeln, lämnade fältet och gasade på i sommarkvällen västerut med den lätt bedagade Combi Cupén.

Hade preparerat ett kassettband där det mesta var plockat från ett Greatest Hits-album med Dionne Warwick från 60-talet. Hade inte kommit förbi Silverdalen innan jag upptäckte att detta var ju låtarna som jag växt upp med, hört på radion när jag var liten. Det var vuxenpopen; Det var stil, det var elegans! Varenda lördagsmorgon och -förmiddag via radion - det var låtar av Burt Bacharach och Hal David! Innan Mariannelund var jag tvungen att svänga av och parkera en stund och lyssna på Do You Know The Way To San José . Frågan var om jag ens skulle hitta till Eksjö?

Samtidigt luffade GPS förbi på cirka femtonhundra fots höjd med löjligt lågt effektuttag á la farsan Bengt. Nitarna på vingarnas undersida gav mer intryck i den lågt stående kvällssolen än motorljudet. Som om jag inte redan hade problem med just intrycken...

Tiden stod nämligen, där och då, still. Jag var ensam på en väg i Småland, när detta landskap är som vackrast på sommaren; med fantastisk musik, med en PA-28 - ja, en PA-28! - en av flyghistoriens mest (antagligen) underskattade flygplanstyper - murrande lite smått förbi mig på närmast halvretlig höjd.

Från ingenstans började jag gråta. Det hade aldrig hänt mig innan att en dylik kombination av intryck - när jag står ensam på en så pass "ogiven" plats som mellan Silverdalen och Mariannelund - kunde få mig att känna så. Och jag satt inte ens i flygplanet. Nej, snarare alltså på en minimal parkeringsficka mitt i skogen; e' mil från Lönneberga.

Under några minuter står jag där. Musiken blandas med höfläktarna som hörs i den rätt vindstilla sommarkvällen. Ljudet av höfläktar - minns ni det?

Vaknar till. Fortsätter västerut. Försöker lägga i femman fast det är bara fyrväxlat - minns ni det?

Kommer fram till Ränneslätt efter 30-40 minuter och GPS är redan i hangaren. Portarna är öppna, lamporna lyser inbjudande på det indragna flygplanet. Pappa skrattar, som alltid. Han visste hur han denna kväll skulle styra sina intryck; flyga sakta mot solen när den går ner över det landskap han kan och känner, utan och innan.
Lycka.

Och nu, nu hördes bara höfläktarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lazerjesus

Les Aventures de lazer du Jesus

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela