En Lake i Atlanten
Den då 36-åriga trebarnsmamman Orvokki Kuortti tog sitt flygcertifikat 1968 på Helsingfors/Malm (Malmi på finska) och i december året därpå deltog hon i London to Sydney Air Race med sin nya Piper Arrow, OH-PJN. Med på denna resa var Raimo Komi, på den tiden styrman vid Finnair. Med samma flygplan vann Orvokki London - Victoria Air Race 1971, denna gång tillsammans med Eira Kuorinka. Därefter gjordes en rundtur i USA innan OH-PJN återvände till Finland över Atlanten. Idag finner man hennes PARO i utställningen på flygmuséet på Vantaa.
1972 kom hennes make, Pertti, att få Europa-agenturen för Lake LA-4-200 Buccaneer och ett par par år senare även blir försäljare av franska Wassmer.
Orvokki startade kl 19.05 Z den 13 maj 1977, vilket var en fredag, från Goose Bay på Kanadas ostkust för att flyga till nästa mellanlandningsplats; Reykjavik på Island. Denna flygning beräknades ta 13,5 timmar och ombord fanns bränsle för ytterligare två timmar. Det fanns tre extratankar baksitsen med 90 US gallons, från dessa kunde hon pumpa över till de ordinarie tankarna i vingarna.
Det hade blivit den 14 maj då bränslemätaren plötsligt började visa "noll". Först försökte Orvokki pumpa över bränsle som vanligt med hjälp av en elektrisk pump, men det gick inte. Istället började hon handpumpa över bensin till de ordinarie tankarna.
Det som hade inträffat var kort och gott alternatorbortfall. Detta hade medfört att spänningen blev låg i elsystemet och tankmätarna därför visade fel. I sin tur resulterade detta i att Orvokki snart pumpade in bensin i vingtankarna som blivit fulla, utan att hon visste om det - överskottsbränslet trycktes ut bakom flygplanet!
Orvokki upptäckte dock detta efter en stund och insåg omgående att hon inte skulle nå Island. Via nödradion sändes ett nödanrop vilket snappades upp av ett isländskt trafikflygplan som reläade meddelandet vidare. När motorn till slut stannade på grund av soppatorsk låg SE-GRS på 9000 fots höjd, flygplanet kom att landa i Atlanten cirka 20 mil väster om Reykjavik. Så här berättade hon för Flygrevyns Stig Yngve:
- Det hade varit väldigt blåsigt natten till den 14 maj. Men vinden hade börjat mojna. Jag försökte landa mot vinden. Jag flög med den fart som flyghandboken anger, alltså med 45 miles. I själva sättningsögonblicket var nog inte farten mer än drygt 30 miles, jag gjorde alltså en stall-landning. Landningen gick bra. Satte planet på toppen av en tre meter hög våg, studsade på den vågen och på ytterligare en hög våg innan jag "satt" ordentligt i den tredje. Och jag kunde genast konstatera att flygplanet hade klarat landningen utan skador. Själv var jag också helt oskadad men kände en del smärta i ryggen, sannolikt av den litet hårda studsen på första vågen.
Räddningsresurserna var nu på väg tack vare meddelandet skickat via trafikflygplanet. Men att Orvokki snabbt kunde hittas berodde på nödsändaren. Först på plats över haveristen var isländska luftfartsverkets kalibreringsflygplan och snart därefter två HC-130 Hercules som släppte ner räddningsflottar. Men Orvokki satt kvar i flygplanet som "höll tätt". Efter två timmar anlände en amerikansk räddninghelikopter av typen Sikorsky HH-3E "Jolly Green Giant" tillhörande US Air Force...
USAF Resque Helicopter HH-3E arrived on scene at 1040 Z. Two Frogmen jumped from the helicopter to assist the pilot of the LA-4-200 onto the helicopter. Pilot in Command of the HH-3E: Capt. Francis C. Kelly. Frogmen: Sergeant Tony McFarr, Airman 1st Class Bert Eymberts. Pilot of the LA-4-200: Orvokki Kuortti.
Orvokki var vid det här laget rejält sjösjuk, vilket är knappast förvånande. Hon plockades upp i helikoptern och fördes till sjukhus i Reykjavik. Som Stig Yngve skrev i artikeln i Flygrevyn 5/1977:
Vistelsen på sjukhuset blev kortvarig. Bortsett från det ryggonda, som ledde till röntgenundersökning, var det egentligen bara sviterna av sjösjukan som grumlade glädjen över den helt perfekta räddningen.
Dessa bilder är också hämtade ur nämnda artikel.
Buccaneern som Orvokki hade landat med i Atlanten blev reparerad av en isländsk verkstad och senare registrerad TF-GRS. 1984 kom maskinen säljas till Sverige och tog då upp den tidigare avsedda beteckningen SE-GRS. Efter att ha ett antal olika ägare i Sverige kom SE-GRS säljas till Norge 1997 och sex år senare tyvärr gå åt i ett haveri med dödlig utgång. Denna bild tog jag på Eskilstuna/Kjula den 30 mars 2000.
Orvokki släppte sitt flygcertifikat 1997. Hon hade då flugit med sin Piper Arrow till fem olika världsdelar, korsat Atlanten sjutton gånger med olika enmotoriga flygplan, varav nio gånger ensam. Dessutom flög Orvokki helikopter och hade lärarbehörighet för både helikopter samt flygplan. För några år sedan fyllde hon 80 år och Helsingin Sanomat uppmärksammade det med en artikel (obs! finsk läsövning).
