Två lästips
...där man tar upp "livlinan".
Den senaste tiden har två högintressanta texter rörande Sveriges sammarbete med NATO under Kalla kriget publicerats. Häromveckan skrev förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson en artikel på newsmill under rubriken Erlander och Palme var realpolitiker.
Vi som därefter utnämndes till amiraler och generaler fick inte längre någon orientering om livlinans existens. När jag efterträdde Lennart Ljung 1986 blev jag endast orienterad om underrättelsesamarbetet med olika NATO-länder. Sannolikt har Olof Palme som nybliven statsminister 1982 sett till att de "invigdas" skara skulle reduceras. Efter hand som åren gått hade dessa ju efter hand avlösts med nya befattningshavare, så även om man från början var få som var invigda i hemligheterna var det nu många som kände till det. Risken för en läcka om livlinans existens hade ökat...
Bengt Gustafsson forsätter att klart förklara grunderna till varför de socialdemokratiska regeringarna sökt sammarbetet med väst. Bland annat skriver han:
Vi finner sålunda att oavsett vilket av de ovan nämnda alternativen som inträffat - ett sovjetiskt anfall eller NATO:s överflygning - så skulle Sverige ganska omgående blivit inblandat. Vi skulle tidigt tvingats välja sida. Vilken skrevs aldrig ut i klartext, men de flesta svenskar - och utlänningar - uppfattade det nog så riktigt: demokratierna i väst! Det kan till och med påstås att det var avsikten att avskräcka Sovjet med att det fanns en risk att vi sällade oss till Nato. I februari 1949 säger Erlander:
"Låt oss hjälpas åt att förvandla Skandinavien till ett så starkt fäste, att ett angrepp på oss betyder, att vårt territorium spelas över som basområde för en annan, icke angripande stormaktsgrupp."
Någon neutralitetsperiod var inte att se fram emot! Mer än någon eller några dagar.
För ett par dagar sedan la Anders Jallai ut ett inlägg med rubriken Amerikansk Sosus-anläggning vid Understen avslöjas i Landsförädaren! Jag citerar ett stycke:
Sosus-anläggningen ligger där, eller åtminstone låg där då jag skrev boken för två år sedan. Den placerades i havet nära Understens fyrplats av vår kände ubåtsexpert Emil Svensson ombord på HMS Visborg. Jag lyckades finna loggböckerna till de fartyg som gjorde arbetet och som bevisar det exakta datumet då anläggningen sjösattes i Ålands hav. Detta har för övrigt diskuterats bland landets experter sedan cirka ett år tillbaka. Så här skriver SvD journalisten Mikael Holmström om Sosus-anläggningen i sin bok ”Den dolda alliansen” som utkom i mars 2011, bara en månad före min bok:
Källan är förre försvarsministern Anders Thunborg, enligt Holmström. Då undrar jag: varför ljög Anders Thunborg om datumet för Sosus-anläggningen? Enligt Emil Svensson var det en stor sak, vilket beslutades direkt av försvarsministern och regeringen. Det rätta datumet ska vara 9 september 1986. Ett halvår efter Palmemordet. Alltså inte under Palmes styre som Thunborg ville påskina. Har det någon betydelse, frågar du dig kanske? Självklart! Ett samarbete av den här kalibern med Nato, fullt i klass med den hemliga signalspaningen med DC-3:an 1952, har en jävla betydelse. Speciellt för Nato! Jag tror att Palme vägrade lägga ut anläggningen åt amerikanarna. Han ville klippa av livlinan till väst och få bort Nato:s kärnvapenubåtar från Östersjön. Han befarade ett kommande Armageddon i vårt närområde. Sosus-anläggningen var enligt mina källor en så pass stor provokation mot Sovjet att det hade inneburit konsekvenser för Sverige och Palme personligen.SOSUS-linjen lades ut kring 1985.
Ett Motiv så gott som andra!
Palme vägrade dansa efter Washingtons pipa …
Att det komplicerade "system" som frontades av bilden av ett till synes neutralt Sverige, ett system som Palme hade själv varit med om att bygga upp, nu såg honom som en belastning verkar rätt uppenbart: Var han att lita på? Arbetet med att minimalisera livlinans omfattning, samtidigt som utrikespolitiska kontakter, utspel och initiativ österut blir mer frekventa...ja, dessa saker inträffar parallellt. Detta räckte kanske som "bevis" för somliga..?
Nu ska jag slå mig på bröstet och citera mig själv:
Jag tycker också att det är cyniskt ur ytterligare ett perspektiv. Att den svenska neutraliteten var nog bara till för de som satt i den trygga TV-soffan hemma hos Folke Folkhem. Men hur det verkligen förhållit sig vill många av oss inte se - blir det jobbigt så byter vi bara kanal och fortsätter vara "lyckligt ovetande neutrala". Är det verkligen så att en generation socialdemokrater måste försvinna ur valmanskåren innan vissa bitar av vår historia kan få en bestående belysning, den som nu istället bara omgående slocknar? Böcker släpps, TV-serier sänds, men den där riktiga debatten tas inte...
Bilden av landsfader Erlander och landsfader Palme är helig för somliga av oss, tron på att Sverige verkligen var neutralt var (är) närmast en religion. Det var den yttre delen av "systemet", skyddet. Eller, det går nog också bra att kalla det ett realpolitiskt medel för en annan verklighet, okänd för medborgarna i Sverige. Kanske kan förklaringen till statsministermordet 1986 sökas här? Jallai driver alltså den tesen och inte bara han upplever att det här ligger en hund begraven...
För mig handlar det också om rätten till vår historia. Saker och ting var inte som man trodde, det var långt från det man sa och det man i folkhemmets mörker gjorde. Klarar vi att eventuellt skriva om vår historia? Med tanke på hur lite som är nedtecknat så brådskar det, många pusselbitar ligger redan bokstavligen i graven.
Jag avslutar med ett sista citat, denna gång från Robert Dalsjös artikelserie i Svensk Tidskrift för något år sedan:
Att Sverige i händelse av ett angrepp skulle behöva och förväntade sig militär hjälp utifrån hade sagts öppet under 50-talet och första hälften av 60-talet, men hade sedan försvunnit ur offentligheten och glömts bort. I stället hade kommit en alltmer dogmatisk och moraliskt laddad version av neutralitetspolitiken, vilken upphöjdes till ett mål i sig och blev en del av den svenska nationella identiteten.
