Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

Nåja, första biten gick rätt bra och vädret var finfint. Topparna som omringade oss på väg in i Nevada var runt 4000 meter höga och det är alltid lite nervöst även med två motorer. Men otroligt vackert runt Lake Tahoe. Halvvägs dit är det Top Gun school i militärområdet så jag fick min beskärda del av F-18 som brakade förbi. Strax efter Salt Lake City började eftermiddagsmolnen rulla in och när jag landade i en liten klipphåla som heter Evanston för att tanka så kom den första åskan. Det spöregnade när jag lyfte igen, men jag kunde se en tydlig passage mellan alla regnmoln österut, så vi chansade. Efter cirka två timmar uppe på platåerna i Wyoming i The Rockies, stötte jag på patrull i form av moln ner till marken i alla riktningar utom bakåt. Jag försökte smita under, över, emellan, men det gick helt enkelt inte.

I kontrast till resten av USA, så var det här väldigt ont om flygplatser. Efter att ha irrat runt ett tag insåg jag jag började få ont om alternativ. Ett fält som hette Medicine Bow såg ut att vara vår bästa chans om vi inte ville flyga bakåt i 45 minuter. Jag tog en lågsniff över fältet för att kolla läget - dåligt grusunderlag med stora grästovor insprängt. Men är det nåt man inte behöver vara överdrivet rädd för med Commandern så är det dåliga fält, så jag ångade in med ställ och klaffar ute. Hon landar som en stor bebis runt 70 knop, snällt och fint. Underlaget var lite tufft och man fick taxa försiktigt så man inte trillade ned i halvmeterstora hål. Jag vågar knappt tänka på vad det är för några djur som gör så stora hål...

Flygplatsen, om man nu kan kalla den en sån, hade ett fallfärdigt skjul och inget mer. En bonde med en pickup kom körandes och erbjöd sig köra mig ned till "stan", vilket jag gladeligen accepterade. Han sa att han inte sett nån landa där på evigheter, kanske år. Byhålans enda motell tillredde en hamburgare åt den utsvultne svensken. Folk är hemsk vänliga i dessa trakter.

Lättade det en aning österut? Banne mig om det inte såg så ut! Klockan var nu 17 på eftermiddagen och jag hade max 2,5 timmar till med dagsljus. Jag var precis på gränsen till låglandet som breder ut sig efter Colorado, så det hade smakat fågel att lyckas ta sig igenom nu på kvällen. Jag liftade upp till fältet igen och hoppade in. Det blåste rejält, ca 15 knop skulle jag säga, men rakt i banriktning. Vi lättade lätt som en plätt, trots våran höga höjd. Samma visa igen - pissväder som inte gick att ta sig igenom. Försökte ta mig till Casper och Laramie, men det var som förgjort. Med svansen mellan benen fick jag återvända till Medicine Bow, nu med ännu mindre soppa i tankarna...

Hela natten låg jag mer eller mindre sömnlös. Vinden hade mojnat och jag var orolig att jag nu inte skulle lyckas lätta från det korta fältet utan all motvind. Med en elevation på 6646 ft MSL och mindre än 1000 meter kass grusbana, så var det befogat. Morgonen efter var vädret sämre dessutom. Jag var rejält nervös när jag fällde ned 2/3 klaff, stod på bromsarna och gasade upp... Men återigen visade hon sina fantastiska kortfältsprestanda - vi var i luften strax efter halva banan...

Vi lyckas ta oss till Laramie och tanka men vädret blev bara sämre och sämre. Jag frågar tankkillen hur det ser ut bakom bergskedjan där och han sa att det är nedför hela vägen till låglandet - det här är sista bergskedjan. Vi lyfter och jag tar mig en titt, det ser rätt illa ut men värt en chansning. Marken börjar sjunka undan under oss och för första gången på två dagar kan jag smyga under 6000 ft. Snart står jag inför ett vägval - att köra över molnen utan kontakt med marken, eller dyka under dom där låga regnmolnen som slickar marken. Ovanför har jag aldrig varit särskilt bekväm med när jag inte är säker på att jag skulle kunna komma ut på andra ändan, så det fick bli under. Nåt jag snart skulle ångra...

I tre timmar flyger jag i det värsta piss jag flugit i nånsin. Molnbas runt 500-800 ft, konstant regn och kass sikt. Några automatstationer på vägen rapporterar 1,6 km sikt... Men det finns en väg jag kan följa och relativt gott om flygfält om så skulle behövas. Jag kör slalom mellan låga telemaster. På nåt vis tar vi oss igenom, trots att jag nästan ger upp ett dussin gånger. Slutligen kommer solen fram och jag kan stiga igen. Sista 3-timmarsetappen in mot Chicago är vädret kalas.

Cirka en timme från landning börjar vänster motor hacka. Under mig breder Iowa ut sig med sina platta vetefält och tusentals flygplatser, så jag behåller faktiskt lugnet. Hackandet försvinner, men kommer snart tillbaks värre. Jag testar allt och efter att jag skiftat magnet så beter hon sig som vanligt igen. Puh! Landar på Chicago Executive och min gamla dinosurie ser rejält malplacerad ut där jag parkar henne bredvid alla Gulfstreams och Learjets på Atlantic Aviation. En G550 kapten tittar medlidsamt på mig och jag kan inte uttyda om han ler hånfullt eller uppskattande.

Två dagar efter ska jag flyga sista biten till Detroit och fly-in'et. Vänstermotorn ger inte full kraft vid gaspådrag och vi drar åt vänster. Det är uppenbarligen nåt annat fel än bara magneten. Efter mycket om och men lyckas jag få tag på en mekaniker som

kan skruva kolvmotor och inte bara jet. Två cylindrar kassa och utan kompression...och det blir värre. Dagen efter ser dom att kolven är skadad och oljeringen har hackats i tusen bitar och kanske till och med åkt ned i sumpen...

Oljan är metallisk och silverskimrande. Sablar också. I flera dagar skickas bilder till Lycoming och experter konsulteras. Mekanikern tycker inte att kammen ser bra ut och vill döma ut motorn, vilket vore katastrof eftersom Lycoming GO-435 inte direkt växer på träd. Min mekaniker Morris tycker det är nonsens och säger att det är helt normalt slitage och Lycoming håller med. Efter mycket om och men verkar det nu som vi skiftar cylindrar och kolvar och sen får jag ta mig tillbaks till Kalifornien igen, utan uträttat ärende.

Men, men, det är så det är med gamla plan. Det blir säkert ett nytt äventyr på den hemresan, men det återstår att se.

Här nedan följer några bilder från resan.


Betalar man inte hos Morris, så blir man klampad.


Medicine Bow, Wyoming. Kort grusfält i Rocky Mountains som gav oss en sömnlös natt. Lägg märke till terminalen i bakgrunden.


Vi tog oss ända fram. Här frotterar hon sig med dom fina kärrorna på Chicago Executive.


Gamla bettan ser helt utmattad ut efter sina strapatser. Kanske behövde hon vila lite och bet av en kolvring för att få en paus?