Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

Ferryesset Englund t/a Goesta's Aviation

Publicerad 2008-10-12 15:15:00 i Beech, Propulärkultur,



I början  och mitten av 1960-talet var det ännu något av ett äventyr att hämta mindre plan i USA och flyga dem över Atlanten till Europa.

Detta är de inledande orden i en artikel signerad Ulf Wiberg (omnämnd i inlägget Oves bågar - 3) som under rubriken USA-ferry 1984 publicerades i Flyghorisont. Jag har läst den ett otal gånger och fascinerats av - som han säger - "den lilla socitet" som på den tiden på återkommande basis ferryflög fabriksnya flygplan över Atlanten. Namn som Walt Moody, Jack Wellmann, Timo Elovaara och Sten Englund nämns - detta var långt innan ferryess som Maggie Woltz och Sven-Erik Jönsson dök upp...

Bilden togs den 18 mars 1966 på Norrköping/Kungsängen och är snodd från från KSAK-Nytt. Två Beech Baron och en Queen Air har precis ankommit från Wichita och piloterna är från vänster Pentti Heimolainen, Timo Elovaara, Ulf Wiberg, Carl-Henrik Cedraeus och Jack Wellmann. Englund var då försvunnen sedan ett halvår.

Just Sten Englund har jag länge tänkt att skriva något om, frågan är om det finns så pass mycket matrial att det kan bli en artikel? Men man kan ju börja med ett blogginlägg.


Dalmasen Sten Englund var nestorn i sällskapet. Hade emigrerat till USA efter ett dödshaveri i Sverige. Han flög för det mesta små, enmotoriga plan som ingen annan vågade ta över. Beech Musketeer m fl. Sten hade en rad egna teorier vid sina ferryflygningar. På dagen flög han alltid strax över vågtopparna!

- Då riskerar du aldrig motvind hur stark vinden än är, menade han.

- Jomen då har du mycket sämre fyrräckvidder, menade vi yngre och grönare! - Vad fan ska du med fyrar till när Atlanten avslutas med en kontinent 1400 mil lång som börjar i Nordnorge och slutar i Kapstaden, skrattade Sten!

Ibland hamnade han på Island när han riktat in sig på Shannon. En gång slutade resan på en sandstrand i södra Frankrike. Sten Englund försvann kort därefter spårlöst runt Nantuckets fyrskepp efter start från Coran Airport i en Beech Debonair. Han återfanns aldrig, men hans minne lever, liksom hans solvargsgrin när det började kärva till sig! För Sten var inga resultat särskilt drastiska. Han var ju född rumpmas.

Så långt Ulf Wiberg.


Sten-Gösta Söderblom-Englund hade blivit pilot då han genomgick flygvapnets Reservflygskola III i Örebro och Eslöv. Efter examen den 19 oktober 1940 placerades han vid F 10, då förlagt på Bulltofta. Han var gift med Inga och fick tre barn; Göran, Mikael och Helena.

1956 kom flyttande han till USA och försörjde sig bland annat som flygmekaniker på olika ställen. Någon berättade om att han jobbade en hel del som chaffis åt storviltjägare...när dessa bedrev jakt från Super Cub.

1962 bildade han firman Goesta's Aviation, det var nu som ferryflygandet av nya flygplan över Atlanten till Europa kom igång på allvar....och Englund hängde på. Det verkar som verksamheten för Goesta's Aviation utgick från Coram Airport på Long Island.

Han kom att göra leveransflygningar åt främst kanske Beech-agenten Travelair Scandinavia AB i Norrköping, men även åt konkurrenten Nyge som var Piper-dealer. Den första Piper Cherokee som kom till Europa på egna vingar var PA-28-180B SE-EIX (28-1684), vilken anlände till Nyge i Nyköping den 19 maj 1964 med just Sten Englund bakom spakarna.

En en artikel i Expressen hösten 1965 skriver Lennart Arnstad:

- Han hade nog med bensin för att ta sig upp till St. Pierre non stop, säger Sven Englund. Och Sten-Gösta skulle inte ta några risker. Han är mycekt erfaren med över 50 sådana här flygningar bakom sig. Redan när han kom  till USA hade han 2000 flygtimmar i flygvapnet. Han har aldrig haft några olyckstillbud tidigare.

Om planet - som var helt nytillverkat  enligt Beechcraftfabriken i Kansas - störtat i havet har alla spår försvunnit vid det här laget, uppger kustbevakningen.

Englund hade hämtat planet vid fabriken i Kansas den 25 augusti och flugit det till New York. Det är allt man vet vid Beechcraft.

Sten-Gösta och Göran Englund hade flyttat in i en husvagn på Long Island för att ha nära till det fält där fadern tränat sin son i flygning hela sommaren och där han lovat  att betala hans utbildning till certifikatet.


Sven Englund var bror till Sten, som också bodde i New York. Det flygplan som Sten höll på att ferryflyga till Sverige var en Beechcraft 35-C33 Debonair, SE-EKP (c/n CD-940). Han hade startat från det numera nedlagda flygfältet Coram utanför New York den 3 september...

Den 1 oktober 1965 går Travelair Scandinavia ut med följande i en pressrelease:

Routen för transatlantflygningar rättar sig helt efter väderlekssituationen och piloten får ensam avgöra vilken route han skall välja. Dvs Englund kan ha startat i nästan rakt nordlig riktning för att flyga via Grönland, eller österut via England, söderut via Azorerna eller Bermudas. Detta innebär att Englund kan befinna sig inom ett område täckande nära 180 grader och på vilket avstånd som helst från utgångspunkten Long Island (det troligaste är dock att han befinner sig på någon route till St. Pierre).

Sten Englund är känd för att vara en ytterst skicklig transatlantflygare, en mycket modig man. Normalt ovanliga saker att t ex på en flygning inte låta höra av sig på en längre tid, även veckor, eller vara i Spanien när man väntar honom att vara på väg till Grönland, etc, är (emellertid) enligt vår erfarenhet inte ovanligt för Englund.

Ovanstående fakta lämnar f n alla möjligheter öppna...


Jack Wellmann berättade för mig i telefon för många år sedan, att han och några till från firman, lånade en Beech Baron vid fabriken och flög upp till västra Kanada för att leta efter den försvunne. Men inte ett spår fann man, lite som att leta efter den berömda nålen.

Och allt detta sagt apropå Debonair...

Kommentarer

Postat av: Mårten

Publicerad 2008-10-12 18:24:03

Mycket intressant, har läst å hört för länge sen om mysteriet med den försvunna flygaren Englund, tack för en välbehövlig uppfräschning av minnet!

Postat av: F

Publicerad 2008-10-12 19:39:19

Tackar, Mårten.



Och det har genom åren funnits fler dalmasar som försvunnit på väg över Atlanten. Drar mig även till minnes Carl Backman som i maj 1939 startade från Gander i en Monocupé 90A (reg NX19421/"SE-AGM")...och aldrig hörts av sedan.

Postat av: John-Olof Holmström

Publicerad 2011-01-03 18:44:11

Satt en kväll på en krog borta i Wichita tillsammans med Jack Wellman, Bengt Karlsson samt några till, som jag inte kommer ihåg. Jack Wellman berättade då om Engströms sista ferryflight och att Jack hade varit med och sökt efter honom. Som han sa: "mest som en artighetsrtighetsgest". Han ansåg det meningslösa att leta i Atlanten.

Jag har ofta tänkt på denne Englund under mina 33 transatlantiska ferryflygningar. Man har ju tid till eftertanke under sådana flygningar.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lazerjesus

Les Aventures de lazer du Jesus

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela