Swedic 798
...har även den en intressant och lite udda historik. Jag nämnde kärran tidigare i inlägget om DC-3:an på Skokloster, Swedic 792.
TP 79 nummer 79008 på Bromma i augusti 1976.Bild: Roffe L.
79008 inköptes som ersättare till 79005 som havererade på Skavsta hösten 1974. Egentligen fanns det inga medel avsatta för inköp av flygplan, så enligt legenden klassades denna DC-3 som reservdelar. Också enligt legenden hade någon sett en annons att i Västtyskland stod en DC-3 till salu - eventuellt var det via VEBEG, det vill säga Bundeswehrs överskottsförsäljning.
Nej, VEBEG hade antagligen sålt den till en amerikansk firma som då - sommaren 1975 - utannonserade den före detta Luftwaffe-DC-3:an "på plats" i München...eller så hade den hela tiden ägts av jänkarna, som på 50- och 60-talet ställde upp med flygplan till åtskilliga vänligt sinnande länder. Hur det än var... - kärrans historik fram till mitten av 70-talet i korthet:
Tillverkad i Oklahoma City med c/n 16405/33153.
45.04.28 levererad som en C-47B-30-DK till US Army Air Force med nummer 44-76821. Ej använd, vidare till RAF.
45.05.05 övertagen av engelsmännen inom ramen för lend-lease på Bermuda och given RAF serial KN547 (av engelsmännen kallades typen Dakota Mk.IV).
45.05.21 överförd till RAF i sydostasien (No. 300 Group). Först tilldelad No. 238 Sqn. som opererade huvudsakligen i Burma. Vidare använd efter krigsslutet i Japan och fjärran östern. Cirka 1946 överförd till No. 48 Sqn. och använd i terroristbekämpning på Malackahalvön.
49.01.29 hos No. 52 Sqn. Förbandet utgångsbaserat Changi, Singapore.
50.10.13 hos No. 110 Sqn. Bas Changi, Singapore.
52.02.28 hemskickad till UK och avställd hos 8 MU, RAF Little Rissington.
54.09.10 återlämnad till MAAG (Military Advisor & Assistance Group), det vill säga amerikanarna (ambassadflygplan?).
55.02.21 tagen i bruk av 7330th PTG i USAF med serial 44-76821.
56.xx.xx överförd till det nybildade västtyska Bundesluftwaffe, en av 20 stycken DC-3 (De flesta före detta RAF Dakotas).
57.04.xx hos 1./LTG 61 med koden GA+110 vid Erding AFB. Två år senare omkodad till AS+590 och använd av Flugzeugführerschule (FFS) S och 1961 AB+590, då överförd till FFS-B baserad Fürstenfeldbruck.
64.02.xx bytte FFS-B namn till WS 50 (Waffenschule 50), ny kod BD+590 och bas fortsatt Fürstenfeldbruck.
67.11.13 var nog med alla omkodningar och en ny - den sista - "spikades": 14+06.
70.xx.xx användes planet av förbandet 4./FmLVsuRgt 61 (fjärde staffeln i Fernmelde-, Lehr und Versuchsregiment), som bland annat gjorde kaliberingsflygningar och andra "test", till exempel "tjuvlyssning" på vad som hände på andra sidan järnridån.
Systerkärra till 14+06, en annan C-47D ur 4./FmLVsuRgt 61, 14+04.
När exakt 14+06 ställdes av vet jag inte. I augusti 1975 åkte fyra man från transportdivisionen på F 13M Malmen ner till München och flög hem reservdelarna, ihopsatta. Det var ett helt flygplan som tullades in på Sturup och enligt legenden så frågade tullaren efter reservdelarna. "De har vi satt ihop", fick han till svar.
"Reservdelarna" kom i tjänst hos transportdivisionen på Malmen några veckor senare med flygvapnets registreringsnummer 79008 (typ TP 79), som vanligt målat med små siffror framför stabben. Först åkte 79008 omkring med taktiskt nummer "79" på fenan men detta ändrades ganska snart till "78".
Bland flygvapnets DC-3:or är 79008 främst ihågkommen som den enda som var målad - de övriga vara alla plåtrena, blanka och fina. Man lät den forna tyska kamoflagemålningen sitta kvar under hela tiden i Sverige. Detta tillsammans med en massa day-glow-tejp gjorde att kärran verkligen såg speciell ut. Själv kommer jag klart ihåg henne från flygdagen på Malmen i augusti 1976, jag var åtta år då.
Sommaren 1980 infördes ett nytt kodsystem för flygvapnets transportflygplan. Man slog ihop typbeteckningen med det sista individnumret och satte denna kombination på fenan. En av anledningarna till ändringen var det skulle förenkla förfarandet främst när man gjorde flygningar utomlands. Så 79008 fick taktiskt nummer "798" på fenan och kom därefter lystra till anropet Swedic 798.
Bromma igen, 1980 var året, "Swedic 798" var namnet... Bild: Roffe L.
Kul att notera på denna bilden är att DC-3:an med tiden fick "svenska" motorer, alltså STWC-3:or. Det anar man om man jämför med översta bilden. Metallblanka cowlings och svarta propellrar, detta skvallrar om att det skett ett (två) motorbyte...
Under hösten 1982 kom 79008 att göra sin sista flygning i flygvapnet. För att vara en DC-3 var hon rena barnet, total gångtid var lite över 10 700 timmar. 79008 togs ur tjänst ungefär samtidigt som 79006 (som numera är Flygande Veteraners "Daisy", SE-CFP) och 79007 (den hade mest timmar - en bit över 30 000 - och hamnade på flygvapenmuseum).
Vissa uppgifter säger att 79008 var från början såld till Transport Aérien Zaïrois, som även köpte de övriga av flygvapnets sex TP 79: 79002 (på Skokloster, se nedan), 79003 (som blev 9Q-CYD) och 79004 (som blev 9Q-CYE). Men Swedic 798 skulle inte hamna i Kongo...
Planet levererades istället till Kanada i december 1982 - här finns en bild från dess start från Norrköping/Kungsängen. För flygningen över Atlanten interimregistrerades DC-3:an som SE-IKL. Hon var en av ett halvdussintal flygplan som fanns med i ett paket från svensk sida för att i en bytesaffär få en Spitfire Mk.XIX (S 31) till flygvapenmuseum. Visserligen var den nu ägd av en amerikan, David Tallichet, men DC-3:an kom att stå avställd till 1984 i Toronto i Kanada. I augusti 1984 kom hon upp på amerikanskt register som N5467Y, listad som ägare var Tallichets bolag Military Aircraft Restoration Corp..
Idag finns DC-3:an hos Tillamook Air Museum, Oregon, och bär sedan 1996 registreringen N56V. Flygplanet är luftvärdigt och ägs av Jack Erickson i Beverton, Oregon.
Före detta 79008 i den gamla luftskeppshangaren i Tillamook i USA.
En stilla tanke väcks: Synd att Kontakt Tema TP 79 aldrig blev utgiven. Så varför inte en Flyghistorisk revy om DC-3? Det har ju skrivits bra böcker på svenska om Mustang och Texan...
Hade KFF och flygplanbyrån fått bestämma 1954 hade flygvapnet inte köpt 16 nya Pembroke, man hade använt pengarna till att köpa bättre begagnade DC-3:or. Men den under detta år avgående CFV ville annorlunda - och så blev det. Fast man ska inte heller bortse ifrån ett ganska uppenbart faktum: för att få köpa Hawker Hunter var man också nödd och tvungen att köpa Percival Pembroke - en fråga om handelspolitik alltså. Dock undrar man till hur många DC-3 Pembroke-anslaget hade räckt? Gissningsvis ett 40-tal?
TP 79 nummer 79008 på Bromma i augusti 1976.Bild: Roffe L.
79008 inköptes som ersättare till 79005 som havererade på Skavsta hösten 1974. Egentligen fanns det inga medel avsatta för inköp av flygplan, så enligt legenden klassades denna DC-3 som reservdelar. Också enligt legenden hade någon sett en annons att i Västtyskland stod en DC-3 till salu - eventuellt var det via VEBEG, det vill säga Bundeswehrs överskottsförsäljning.
Nej, VEBEG hade antagligen sålt den till en amerikansk firma som då - sommaren 1975 - utannonserade den före detta Luftwaffe-DC-3:an "på plats" i München...eller så hade den hela tiden ägts av jänkarna, som på 50- och 60-talet ställde upp med flygplan till åtskilliga vänligt sinnande länder. Hur det än var... - kärrans historik fram till mitten av 70-talet i korthet:
Tillverkad i Oklahoma City med c/n 16405/33153.
45.04.28 levererad som en C-47B-30-DK till US Army Air Force med nummer 44-76821. Ej använd, vidare till RAF.
45.05.05 övertagen av engelsmännen inom ramen för lend-lease på Bermuda och given RAF serial KN547 (av engelsmännen kallades typen Dakota Mk.IV).
45.05.21 överförd till RAF i sydostasien (No. 300 Group). Först tilldelad No. 238 Sqn. som opererade huvudsakligen i Burma. Vidare använd efter krigsslutet i Japan och fjärran östern. Cirka 1946 överförd till No. 48 Sqn. och använd i terroristbekämpning på Malackahalvön.
49.01.29 hos No. 52 Sqn. Förbandet utgångsbaserat Changi, Singapore.
50.10.13 hos No. 110 Sqn. Bas Changi, Singapore.
52.02.28 hemskickad till UK och avställd hos 8 MU, RAF Little Rissington.
54.09.10 återlämnad till MAAG (Military Advisor & Assistance Group), det vill säga amerikanarna (ambassadflygplan?).
55.02.21 tagen i bruk av 7330th PTG i USAF med serial 44-76821.
56.xx.xx överförd till det nybildade västtyska Bundesluftwaffe, en av 20 stycken DC-3 (De flesta före detta RAF Dakotas).
57.04.xx hos 1./LTG 61 med koden GA+110 vid Erding AFB. Två år senare omkodad till AS+590 och använd av Flugzeugführerschule (FFS) S och 1961 AB+590, då överförd till FFS-B baserad Fürstenfeldbruck.
67.11.13 var nog med alla omkodningar och en ny - den sista - "spikades": 14+06.
70.xx.xx användes planet av förbandet 4./FmLVsuRgt 61 (fjärde staffeln i Fernmelde-, Lehr und Versuchsregiment), som bland annat gjorde kaliberingsflygningar och andra "test", till exempel "tjuvlyssning" på vad som hände på andra sidan järnridån.
Systerkärra till 14+06, en annan C-47D ur 4./FmLVsuRgt 61, 14+04.
När exakt 14+06 ställdes av vet jag inte. I augusti 1975 åkte fyra man från transportdivisionen på F 13M Malmen ner till München och flög hem reservdelarna, ihopsatta. Det var ett helt flygplan som tullades in på Sturup och enligt legenden så frågade tullaren efter reservdelarna. "De har vi satt ihop", fick han till svar.
"Reservdelarna" kom i tjänst hos transportdivisionen på Malmen några veckor senare med flygvapnets registreringsnummer 79008 (typ TP 79), som vanligt målat med små siffror framför stabben. Först åkte 79008 omkring med taktiskt nummer "79" på fenan men detta ändrades ganska snart till "78".
Bland flygvapnets DC-3:or är 79008 främst ihågkommen som den enda som var målad - de övriga vara alla plåtrena, blanka och fina. Man lät den forna tyska kamoflagemålningen sitta kvar under hela tiden i Sverige. Detta tillsammans med en massa day-glow-tejp gjorde att kärran verkligen såg speciell ut. Själv kommer jag klart ihåg henne från flygdagen på Malmen i augusti 1976, jag var åtta år då.
Sommaren 1980 infördes ett nytt kodsystem för flygvapnets transportflygplan. Man slog ihop typbeteckningen med det sista individnumret och satte denna kombination på fenan. En av anledningarna till ändringen var det skulle förenkla förfarandet främst när man gjorde flygningar utomlands. Så 79008 fick taktiskt nummer "798" på fenan och kom därefter lystra till anropet Swedic 798.
Bromma igen, 1980 var året, "Swedic 798" var namnet... Bild: Roffe L.
Kul att notera på denna bilden är att DC-3:an med tiden fick "svenska" motorer, alltså STWC-3:or. Det anar man om man jämför med översta bilden. Metallblanka cowlings och svarta propellrar, detta skvallrar om att det skett ett (två) motorbyte...
Under hösten 1982 kom 79008 att göra sin sista flygning i flygvapnet. För att vara en DC-3 var hon rena barnet, total gångtid var lite över 10 700 timmar. 79008 togs ur tjänst ungefär samtidigt som 79006 (som numera är Flygande Veteraners "Daisy", SE-CFP) och 79007 (den hade mest timmar - en bit över 30 000 - och hamnade på flygvapenmuseum).
Vissa uppgifter säger att 79008 var från början såld till Transport Aérien Zaïrois, som även köpte de övriga av flygvapnets sex TP 79: 79002 (på Skokloster, se nedan), 79003 (som blev 9Q-CYD) och 79004 (som blev 9Q-CYE). Men Swedic 798 skulle inte hamna i Kongo...
Planet levererades istället till Kanada i december 1982 - här finns en bild från dess start från Norrköping/Kungsängen. För flygningen över Atlanten interimregistrerades DC-3:an som SE-IKL. Hon var en av ett halvdussintal flygplan som fanns med i ett paket från svensk sida för att i en bytesaffär få en Spitfire Mk.XIX (S 31) till flygvapenmuseum. Visserligen var den nu ägd av en amerikan, David Tallichet, men DC-3:an kom att stå avställd till 1984 i Toronto i Kanada. I augusti 1984 kom hon upp på amerikanskt register som N5467Y, listad som ägare var Tallichets bolag Military Aircraft Restoration Corp..
Idag finns DC-3:an hos Tillamook Air Museum, Oregon, och bär sedan 1996 registreringen N56V. Flygplanet är luftvärdigt och ägs av Jack Erickson i Beverton, Oregon.
Före detta 79008 i den gamla luftskeppshangaren i Tillamook i USA.
En stilla tanke väcks: Synd att Kontakt Tema TP 79 aldrig blev utgiven. Så varför inte en Flyghistorisk revy om DC-3? Det har ju skrivits bra böcker på svenska om Mustang och Texan...
Hade KFF och flygplanbyrån fått bestämma 1954 hade flygvapnet inte köpt 16 nya Pembroke, man hade använt pengarna till att köpa bättre begagnade DC-3:or. Men den under detta år avgående CFV ville annorlunda - och så blev det. Fast man ska inte heller bortse ifrån ett ganska uppenbart faktum: för att få köpa Hawker Hunter var man också nödd och tvungen att köpa Percival Pembroke - en fråga om handelspolitik alltså. Dock undrar man till hur många DC-3 Pembroke-anslaget hade räckt? Gissningsvis ett 40-tal?
