Dr Phel talar ur flinten
Gång på gång dras jag nuförtiden in i olika diskussioner om relationer och barnalstring. Kanske säger en del, vad vet jag? Det jag vet är att jag finner dessa ämnen intressanta och de berör oss alla i olika grader beroende på situation.
Ibland brukar jag dra på min illasittande flint och bli mitt gamla alter ego doktor Phel. Mannen som har svar på alla frågor, bara han kan ta orden ur munnen på den som frågar och ställa frågan själv. Lite allvarligt skämtat.
Som alla snacksaliga typer så är jag, Dr Phel, en jävel att lösa andras problem, men sällan mina egna. Det enda större problemet som föreligger mig är väl snarare bristen av dito. I varje fall som det verkar se ut nu. Åtminstone vad det gäller sådana här problem (?). Bäst att knacka i träbänken.
Hursomhelst, jag tycker det är rätt skönt. Men jag har märkt att främst tjejer inte så sällan blir stressade av detta. Kille ska man ha, allt som oftast ju tryggare och tråkigare desto bättre. Ibland blir det nästan lite av samma sak som en möbel, en jacka, eller något liknade. Efter ett tag ersätts hyllan eller vinterjackan, den piffiga med luddig kant på kappochongen, med något nytt. Detta sagt med en medveten risk att uppfattas som bitter.
Ofta är detta till viss del underställt tjejers jakt på ”mannen”. Han som är far till deras barn – åtminstone då, ett tag. Sedan får man se om det blir en realitet också. Något som "männen" i grund och botten egentligen inte bestämmer, kanske är de till en viss del delaktiga i beslutet. Men själva beslutsbördan och dess tyngd ligger på den andra sidan bordet, hur man än vill vrida på det.
Sen finns en lite mer förekommande 30-plus variant: Nyseparerad kvinna utan barn som träffar ny, blir på smällen, och det ena ger det andra...
Summa summarum: människor möts och (nytt) liv uppstår.
Som någon klok en gång uttryckte det: Män vill vara den förste älskaren, kvinnor den sista älskarinnan. Det ligger nog något i det - även i vår djungel.
Var och en salig på sin egen fason...
