Romeo Brown
Under ett snack tidigare ikväll kom vi osökt in på Romeo Brown, en engelsk serie från 50-talet vars huvudperson är en charmig men lite klumpig privatdetektiv. Fallen han löser är ofta en knapp hårsmån ifrån facket för bortsprungna katter och hundar. Rent skralt kan man säga att serien är en så kallad strip-strip. Alltså, den går egentligen ut på att de fagra kvinnor som dyker upp i serien ska, på kortast antal rutor, få av sig mesta möjliga antal plagg. Dock ytterst 50-tals pinuposkyldigt och charmigt.
Det var manusfattaren Peter O'Donell och tecknaren Alfred Mazure som startade serien 1954 i engelska Daily Mirror. Tre år senare ersattes Mazure av Jim Holdaway som tidigare, mer eller mindre uteslutande, hade tecknat western. Det sägs att Holdaway till en början var skeptisk till att teckna Romeo Brown. Anledningen härtill var att han ansåg sig inte kunna teckna kvinnor. Nåväl, detta fick han i alla fall lära sig nu om inte förr.
1963 ansåg Holdaway sig tillräckligt bra på att teckna kvinnor och "läroperioden" var slut. Då lades Romeo ner i förmån för hans och O'Donell's nya projekt: Modesty Blaise.
Romeo Brown är en godhjärtad, lite stirrig och lätt vilsen kille. Ingen superhjälte direkt. Jag avundas honom, inte bara för alla småtokiga miljonärsdöttrar som vill rymma med honom (utan att han själv vet varför-, eller ens att de vill det), men minst lika mycket för den Jaguar XK150 han kör. Killen måste ha god karma. Jag har kanske åtminstone fått lite bättre computer karma idag - en USB-mus did the trick.
