Metfield - den bortglömda (skandinaviska) flygbasen
Under slutet av andra världskriget var flygbasen Metfield i England mycket viktig för svenskt och skandinaviskt vidkommande. Det var härifrån som man utgick i Operation Sonnie (från och med november 1944), i Operation Where And When, i Operation Ball och i Project Speedy.
Följande bild kommer från wikipedia och är tagen efter kriget, i januari 1947.
I mångt och mycket var det norrmannen Bernt Balchen som höll i trådarna. Här sitter han längst till vänster i en bild tagen i Stockholm 1944, bredvid sitter chefen för svenska flygvapnet, Bengt Nordenskiöld och därefter (gissningsvis) den amerikanske flygattachéen Felix Hardison. Längst till höger sitter Carl Florman, VD för ABA.
Förbandet användes bland annat till att förflytta norsk så kallad polistrupp in i Finnmarken och en av de som fanns på plats i Luleå var den norsk-amerikanske flyglegendaren Bernt Balchen. Formellt förde amerikanen Charles G Hollyman befälet och man hade tio stycken C-47 till sitt förfogande - en av dessa kom att döpas Vandra min väg och namnet kom också målas på nosen.
Det första planet hade flugit från Metfield i England till Bromma den 22 december 1944. Därefter samlades förbandet upp under den kommande veckan på F 1 i Västerås. Den 29 december anlände det tionde planet och påföljande dag ombaserade man till F 21 i Luleå, här kom man vara kvar fram till den 8 augusti 1945.
Därefter från blogginlägget Hej Petter Röd Erik:
Den 8 mars [1945] var 44-72086 med största sannolikhet en av de tolv P-51D som flögs över till den amerikanska basen Metfield i Suffolk. Härifrån skulle fabriksnya Mustanger levereras till Sverige, ett förfarande som gavs namnet "Projekt Speedy" och ombesörjdes av 1409th Army Air Force Base Unit. Här passar det att påpeka att ett och samma förband var sysselsatt med att ge support för kurirflygningar till och från Sverige med främst C-87 Liberator, en verksamhet som skulle föreställa hemlig och skedde under namnet Operation Sonnie.
Metfield; idag finns inte så värst mycket kvar av den gamla flygbasen - se till exempel på bilderna här.
Nedan är en bild på det som en gång var breifinglokalen på Metfield-basen. Den är tagen av Richard Flagg som även tagit de flesta av de färgbilder som finns i detta inlägg.
Men vi ska försöka det från början: Basen hade byggts 1943 och kom att kallas USAAF Station 366. Först huserades jaktflyg men senare - när basen byggts ut ytterligare - hamnade förband med B-24 Liberator här.
I augusti 1944 byttes rollen för basen igen och nu flyttade ett nytt, tämligen kufiskt, förband in: 1409th Army Air Force Base Unit. Flygningarna med Liberators fortsatte, men nu med främst ombyggda Consolidated B-24D Liberator, rätt lika transportversionen C-87 Liberator Express.
Denna verksamhet ingick i Operation Carpetbagger - att nattetid leverera agenter och förnödenheter med mera till de av tyskarna ockuperade Europa. Men som sagt en annan uppgift; att upprätthålla förbindelser med Sverige, något som alltså gick under namnet Operation Sonnie (Läs Balchens egna berättelse här och fortsätt gärna därefter med denna.).
Flygningarna hade startat tidigare på året med utgångspunkten Leuchars i Skottland, en flygbas som även BOAC/norska exilregeringen använde för sina kurirflygningar till Sverige. Här var även en den norska 333 skvadronen i Royal Air Force baserad med sina de Havilland Mosquito. Även svenska ABA flög kurirtrafik med DC-3 hit.
Från en amerikansk websajt som handlar om ATC (Air Transport Command) under andra världskriget:
A postwar ATC route from Paris to the three Scandinavian capitals had some precedent in a number of special wartime missions. The first, the SONNIE project, began early in 1944, nominally to transport from Sweden to Great Britain some 2,000 Norwegian aircrew trainees and such American aircrew internees as the Swedish government might release. Within fifteen months, aircraft attached to the project removed over 4,300 passengers from Sweden, furnished the only dependable means of communication with the American legation in Stockholm, and brought to American aircrews in Sweden the supplies and equipment which enabled them to repair and prepare for flight to the United Kingdom nearly two-thirds of the American combat planes which had force-landed in that country. This project helped to pave the way for ATC's postwar service into the Scandinavian countries and for the ultimate entry of American civil aviation into that region.
The consent of both the British and the Swedish governments was required. Sweden was concerned, of course, with the protection of its status as a neutral power. The British, with good reason, feared that an American operation into Sweden might develop into a dangerous postwar rival of British aviation interests. In consequence they tried to prevent its inauguration. Unsuccessful in this, they failed, likewise, in their efforts to bring the service to an early end. To save Sweden's position as a neutral, SONNIE was put on a nominally civilian basis. Its unarmed Liberators were divested of military markings; both their crews and the ground echelon which the ATC placed at Stockholm wore civilian clothes. In form they were working for a civilian organization termed the American Air Transport Service. Though the SONNIE aircraft were unarmed, they operated over enemy-held Norway. Based from March until November 1944 on the RAF station at Leuchars, near Aberdeen, Scotland, and thereafter at Metfield in Suffolk, they normally made a long detour northward before crossing Norwegian territory.
Att notera är även rivaliteten mellan engelsmän och amerikanare som påtalas i citatet. Flytten till den amerikanska basen Metfield kan kanske ses ur denna synvinkel? Samarbetet mellan de olika underrättelsetjänsterna gick inte heller helt smärtfritt, men engelsmännen var tvungna att acceptera OSS och dess intåg på arenan. Hursom, Balchens Liberators ankom vid det här laget Bromma väldigt ofta.
Det sägs att Metfield var en av de mest isolerade baserna i Suffolk, vilket säkert knappast var en nackdel när "Sonnie-trafken" flyttade dit. Men innan dess hade en av verksamhetens Liberators förlorats i ett haveri utanför Alingsås i oktober - läs mer här och här.
Jan Waernberg skriver på sidan 22 i Flygoperation Balchen:
Balchens flotta på fem transportflygplan utökades under hösten 1944 då man tillfördes ytterligare tre B-24D och B-24H som byggts om på Bovingdon. Under våren 1945 kom man även att operera med fyra Douglas DC-4 (C-54) och tretton B-24D och H. För ABA, som planerade för den efterkrigstida nordamerikatrafiken blev detta ett gyllene tillfälle att studera DC-4 ingående.
Den amerikanska trafiken till Sverige kom från hösten 1944 till sommaren 1945 att snarare öka än minska, och anledningarna var flera. Dels hade behovet att transportera vapen och förnödenheter till Skandinavien vuxit beroende på den allierad hjälpen till de danska och norska polistrupperna, dels hade kravet på levereranser av vapen som skullle ingå i de danska och norska efterkrigsarméerna ökat. Samtidigt hade det fattats beslut om att sätta in de första norska polistrupperna i Nordnorge. Under april månad 1945 opererade AATS med tio B-24, åtta C-87, en CB-87 samt tre C-54. Samt inte minst, och som ett särskilt företag under Bernt Balchens ledning, tio C-47 Dakota. Således en flygstyrka på 32 flygplan! Totalt kom ATC att sätta in 36 flygplan på flygningar till och inom Sverige.
Upp till fem Liberators kunde periodvis finnas på Bromma flygplats, ofta parkerade på taxibanan. I samband med det värsta snöovädret på åtta år så kvaddades två stycken på kvällen den 21 februari 1945 när de taxade ut till start: Noshjulskollaps på grund av att snö packades upp i hjulhuset. Besättningen och de norska passagerarna fick skottas fram. Dessa Libererators (NC18643 och NC38942) reperarerades inte utan skrotades på Bromma senare samma år.
Verksamheten på Bromma var så pass omfattande att det här fanns en amerikansk styrka med en egen Base Commander från slutet av oktober 1944. Befälhavaren hette Maurice A. Marrs och har varit omnämnd i inlägget Mr Mitchell vi amerikanska ambassaden?. Se även här för bilder etc från en amerikan som var med och flög Liberator på Metfield-Bromma-rutten.
Följande berättar Leif Hellström i kapitlet Levereranserna i sin bok J 26 Mustang:
Innan de sista detaljerna i kontraktet ännu inte var helt klara började USAAF göra förberedelser inför leveransen av Mustangerna till Sverige. Redan den 8 mars 1945 utfärdades en instruktion som bland annat klargjorde att "...detta är en helt militär opereration eftersom flygplanen kommer att ha militär märkning, besättningarna reser i miltär uniform och inga pass eller visa är nödvändiga...". Ett par dagar senare beslutades att ett antal piloter skulle flyga över de 12 första flygplanen från Warton till Metfield, varifrån de senare skulle starta mot Sverige. Här följer ett utdrag ur en rapport för mars-april från 1409th AAFBU (Army Air Force Base Unit) vid Metfield:
"Två nya projekt tog form under mars. Ett av dessa, döpt till "Projekt Speedy", involverade överflygningen av P-51:or till Stockholm för levererans till svenska staten. 12 av dessa hade anlänt till fältet vid månadens slut, tillsammans med en B-17 som skulle komma agera ledarflygplan under färden. Piloter och besättningar, ihopdragna från diverse 8th Air Force-baser, anmälde sig och tilldelades flygplanen..."
"...den 8 mars mottogs besked, per telefon från London, att denna bas blev ansvarig för leveransen av 48 (sic) av dessa jaktflygplan till svenska staten... Den 15 mars utsattes Metfield för en 'gräsklippning' som inte kommer att glömmas i första taget när den första omgången på 12 P-51:or anlände.
Nyss anländna från Metfield och fotograferade på plattan på Bromma i april 1945 - nya Mustanger till svenska flygvapnet.
Den svenska regeringen gav sitt godkännade av Mustang-affären den 14 mars och kontraktet tecknades i London den 9 mars. Anledningen till Projekt Speedy, alltså det snabba genomförandet av inköp och levererans av 46 nya P-51D (ytterligare fyra Mustanger hade tidigare nödlandat i skapligt skick i Sverige och överfördes också till flygvapnet), var främst styrt av Operation Rädda Danmark. Det fanns våren 1945 farhågor om att tyskarna inte skulle kapitulera i Danmark och Norge även om man gjort så i hemlandet. Tillsammans med dansk polistrupp skulle man i så fall landstiga på Själland och på Bornholm. Fast, den verkliga anledningen var nog snarare att man inte ville se att ryssarna skulle befria Danmark. Om ett sådant scenario kunde vara förestående - ja, då gällde det att hinna före...
De första tolv Mustangerna startade från Metfield den 10 april, tillsammans med följeflygplanet av typ Boeing B-17 Flygande Fästning. Två av Mustangerna vände tillbaka till England över Nordsjön då det ena av dem fått motorproblem (de kom att levereras senare). Vid femtiden på eftermiddagen anlände förbandet till Stockholm/Bromma. Medan B-17 landade så var det Brommas tur att bli utsatt för en "gräsklippning" med Mustanger...
Den 13 april ankom 18 stycken Mustanger från Metfield till Bromma. Dagen efter kom nästa omgång med 15 stycken Mustanger och de tre sista landade den 25 april. Varje gång åtföljdes Mustangerna (som i svensk tjänst kom att få beteckningen J 26) av en B-17. Läs gärna denna intressanta berättelse för mer ingående information om Project Speedy.
Ganska omgående när kriget slutade lämnade amerikanarna Metfield, faktum är att det enligt uppgift så skedde redan i maj 1945. Basen överlämnades till engelska flygminsteriet och kom att stå tom och övergiven i cirka 20 år. Under 1964-65 såldes flygbasen och blev åter jordbruksmark, ett inte helt ovanligt öde för en av dessa hundratals flygbaser från andra världskriget i England.
Som ni kan se på bilderna är det idag inte mycket som minner om vad som hände här, för lite över 70 år sedan. Men - och det är poängen med detta inlägget - Metfield som flygbas har en rätt betydande plats i skandinavisk historia. Något som idag är rätt bortglömt just i Skandinavien...om det någonsin var någon som kom ihåg..?
