Polarisubåt hitom Vinga fyr
I dagarna för 64 år sedan; den första atomdrivna strategiska ubåten USS George Washington (SSBN 598) påbörjade sin första skarpa "Patrol 1". Då var det mycket hemligt, och än idag är det nog rätt mycket okänt: Att amerikanska atomubåtar med Polarisrobotar behövde komma in på svenskt vatten i Skagerrak. Detta för att robotarna skulle kunna nå Moskva...
Vid den kommande Patrol 2 kom USS George Washington rätt säkert till svenska vatten. Saxar följande från en text skriven av Nils Bruzelius:
Den grundläggande målsättningen för Polarisrobotarna var att Moskva skulle kunna nås från en avfyringsplats till sjöss. För att uppnå detta krävdes en räckvidd om minst 900 NM. Det enda tänkbara havsområde som ligger närmare Moskva än 900 NM är Skagerrak. Avståndet från Vinga till Kreml är 876 NM.
Den grundläggande målsättningen för Polarisrobotarna var att Moskva skulle kunna nås från en avfyringsplats till sjöss. För att uppnå detta krävdes en räckvidd om minst 900 NM. Det enda tänkbara havsområde som ligger närmare Moskva än 900 NM är Skagerrak. Avståndet från Vinga till Kreml är 876 NM.
Att med denna nya typ av stora atomubåtar gå in i Östersjön var uteslutet. De hade tämligen omgående upptäckts och bekämpats - de var högprioriterade mål.
Det här är nyckeln till den amerikanska säkerhetsgarantin gentemot Sverige från 1960, som också medförde att man i Sverige inte längre ansåg att egna kärnvapen behövdes. Man låg bokstavligen under det amerikanska kärnvapenparaplyet.
Säkerhetsgarantin var en del av U.S. Policy Towards Scandinavia, där NATO-medlemmarna Norge och Danmark också fick ett kraftigt utökat militärt stöd. Den norska marinen förstärktes med 56 fartyg och den danska dito fick även den nya fartyg.
Den danska korvetten Triton.
Ubåtsjaktsresurserna byggdes upp för att kunna bekämpa sovjetiska ubåtar som jagade de nya amerikanska atomubåtarna. Så även i Sverige. Till exempel kan man se etableringen av Marinens 2.helikopterdivision i Göteborg i slutet på 50-talet ur detta perspektiv - se inlägget Bananhelikopter över New York och svenska vatten.
2nd Patrol genomförde USS George Washington mellan den 14 februari och 25 april 1961.
Har i flera blogginlägg på ett eller annat vis utgått från det amerikanska intresset för Västerhavet under åren runt 1960. Bland annat skrev jag så här i inlägget Målgång - 5:
Om man ska sätta detta i lite perspektiv kan man nämna att området Danmark, Skagerrak och södra Norge - och i viss mån även Sverige - hade en särskild prioritet för NATO under dessa år. Med hjälp av amerikanska pengar byggdes flygbaser samt marinen förstärktes och moderniserades i de bägge NATO-länderna. Den uppenbara anledningen var att i krig att kunna stå emot en stöt från Warszawapakten för att nå Nordsjön och sedan vidare ut i Atlanten.
Den mindre uppenbara var att skydda de första amerikanska ubåtarna med ballistiska robotar, som behövde komma så långt österut i Skagerrak som möjligt för att nå Moskva med sina Polaris. Att kunna bekämpa sovjetiska ubåtsjaktflygplan med sin eskort på väg mot detta område var av högsta vikt - för detta ändamål behövde det övas och därmed även dras mål...
Det här är nog också en viktig anledning till att Sverige redan i mars 1959 fick de första exemplaren av den amerikanska jaktroboten Sidewinder. Skrivit om detta i Fox Two Svedala - Sidewinder kommer till Sverige.
Kolla även in inlägget Flygstyrka Ivar Svart. Det skedde en samordning mellan Sverige och NATO-länderna även vad det gällde försvaret av det viktiga luftrummet över Skagerrack.
1960 gav den svenska regeringen sitt godkännande när den amerikanska ambassaden bad om att få kalibrera navigeringssystemet LORAN-C. Flygplan som kunde genomföra kalibrering skulle tillfällligt basera på Bromma och Torslanda. Kanske var den amerikanska ambassadens Brommabaserade Convair T-29B ett sådant flygplan. Annars lär det han handlat om flygplan och personal tillhörande US Coast Gurad. Det var den amerikanska försvarsgren som sedan 1958 hanterat systemet.
LORAN (LOng Range Navigation) var fundamentalt viktigt för NATO:s sjö- och flygstridskrafter. På 70-talet kom det även tillgängliggöras mer och mer för civila ändamål. Med åren har det ersatts av GPS.
En Convair C-131D tillhörande US Air Force Europe på Torslanda tidigt 60-tal. USAFE:s märke på fenan, ovanför id-numret som i sin helhet ska utläsas 55-0294.
I januari 1962 etablerades BALTAP, ett dedikerat NATO-kommando för att ta hand om försvaret av Östersjöutloppen. Staben placerades på Karup på Jylland och Commander Allied Forces Baltic Approaches (COMBALTAP) var alltid dansk.
1964 infördes den förbättrade Polaris A-3 på de amerikanska ubåtarna klassade som SSBN. Flera barnsjukdomar hade nu botats och räckvidden förbättrats. Behovet av att krypa in på svenska västkusten var därefter kanske inte lika påtagligt. Kanske..?
Apropå det jag försökt få fram i detta inlägg rekomenderas läsning av Skipper: Under ytan - Del 5 - Västkusten 1966.
Apropå det jag försökt få fram i detta inlägg rekomenderas läsning av Skipper: Under ytan - Del 5 - Västkusten 1966.
HKP 2 nummer 02034 tillhörande Marinens 2.helikopterdivision fotograferad av Terje Fredh i hamnen i Lysekil i samband med ubåtsjakten hösten 1966. Bakom helikoptern syns minsveparen HMS Skaftö. Det visade sig att de främmande ubåtarna hade varit långt inne i Gullmarsfjorden, till och med innanför hamnpirarna till den militära depå som fanns där (ÖGull). Så långt in i fjorden tror jag dock inte man ville gå med en rätt stor SSBN...
Dessutom rekomenderas denna uttömmande artikel; Gräventreprenören i Munkedal som gräver fram sanningar om kalla kriget. Ett citat:
Snacket gick i Munkedalen om de utländska ubåtar som ankrade ute i fjordarna. Mellan skål och vägg för utåt höll man tyst på samma sätt som beträffande militära hemligheter inne i bergen. Man var rädd om jobbet eller så kände man någon som arbetade där.
Man såg både svenska och utländska helikoptrar landa på gärden nära ingången till försvarskomplexet Greger. Någon i trakten råkade i en bergsrumsaula se personal som av allt att döma kom från Nato, både från Norden och engelsktalande.
Detta är den där pusselbiten som ofta saknas för att ge en klarare bild om man ska förstå efterkrigstidens svenska utrikes- och försvarspolitik. Det här har inte varit något som har kommit Folke Folkhem till del, och Sveriges befolkning har nog haft svårt att förhålla sig till detta. Anledning: Från och med mitten av 60-talet blev den svenska neutraliteten upphöjd till något större, en del av den nationella identiteten.