Flyget bärs upp av optimism: Att flyga är att leva
Strävan att flyga. Att förverkliga sina drömmar. Att uppleva, att bli positivt berörd. Allt det där som flyget - under sin utveckling genom historien - har skett för att man trott på det man gör: Att det går att genomföra. Man testar sig fram. Lär sig av eventuella misstag. Blir bättre. Ger sig inte. Hittar smartare lösningar.
Den optimistiska tanken är en av flygets viktigaste drivande faktorer: Det här kan vi lösa. Detta ska jag klara av. Utmaningen. Fröet av entusiasm har mycket viktigare betydelse än vad man kanske först tror. Och det smittar. Men de där miljöerna där flygfolket ansluts av fler människor och dessutom inspirerar varandra, var tar de vägen?
Har den så kallade flygskammen gjort att flygmiljön har tappat optimismen? Tappat syret? Kanske delvis. Det gäller därför att bevara de "heliga platserna" i stort och smått. Flygdagarna och Fly in'en...ja, även träffpunkterna vid den sunkiga stolen i hangaren och soffan i klubbstugan. Inte vända sig innåt av rädsla eller flygskam, som man inte känner. Inte kan kan ta på sig. Hitta optimismen igen. Hela vägen upp, från gräsrötterna och vidare. Slå vakt om de platser där flygfolket inte är inlåsta bakom en massa dörrar med kortläsare, utan tillgängliga.
Att flyga är inte fult. Tvärtom, det är någonting vackert. Helande. Att flyga är att leva. Och flyg bärs upp av optimism. Optimism och aerodynamik.
