1944 - Remi Milk och hans Arado kommer till Sverige
Remi Milk (sittande) och hans spanare, Kallas. Flygplanet är en Arado Ar 95.
Apropå nödlandare...och lite ubåtar också. I slutet på 90-talet skrev jag en artikel om den estniske piloten Remi Milk och hans flykt till Sverige hösten 1944, detta efter att han en kväll hade föreläst om sitt flygarliv hos SFF Region Småland.
Flygplanet som Remi anlände till Sverige med var en Arado Ar 95 A-5 som bar igenkänningstecken 6R+LL.
Ovan syns ett halvtaskigt försök till färgprofil av flygplanet gjort av bloggisten. Bilder i detta inlägg kommer, om inget annat anges, via BoW. Remi Milk gick bort den 5 juli i år och hans arkiv har nyligen överlämnats till det estniska krigsmuséet. Han och hans fru Helga var bosatt i Trosa i många år.
1938 började den 18-årige Remi Milk i det estniska flygvapnet och fick börja skola på Avro 504. När Sovjetunionen på sommaren 1940 ockuperade Estland var ett halvdussin Henschel Hs 126 det bästa som esterna hade att sätta emot. Dessa hade man på nåder tidigare lyckats köpa från Tyskland efter det att engelsmännen behållit ett tjugotal Spitfire och Lysander som beställts och betalats!
Estniska flygvapnet inlemmades i Röda arméns flygstyrkor som 22. Baltiska Flygkåren och man fick sparsamt fortsätta flyga, men bara när sovjetiskt jaktflyg övervakade verksamheten så att inga flykförsök gjordes (Finland låg frestande nära.). Stalins terror var påtaglig bland personalen, arresteringar och försvinnanden var vanligt förekommande.
Efter det tyska angreppet på Sovjetunionen den 22 juni 1941 beordrades evakuering av manskapet österut. Istället för att lyda stack man till skogs och levde partisanliv, blev så kallade skogsbröder. Ryssarna satte ett pris, 300 rubel, för en död eller levande estnisk pilot (vilket var alldeles på tok för billigt enligt Remi). Vid flera tillfällen var man involverade i eldstrider med betydligt bättre beväpnade ryssar. Man drog sig söderut för att få kontakt med annalkande tyska trupper, vilket skedde efter cirka en månad.
Sonderstaffel Buschmann
Tidigt 1942 bildades på initiativ av en tyskspråkig est vid namn Gerhard Buschmann, ett hjälpflygförband med fyra estnisktbyggda sportflygplan av typen PTO-4, en Miles Magister, en Dragon Rapide, en RWD-8 och en Stampe SV-5. Förbandets huvudsakliga sysslor var havsövervakning och isspaning. Enheten döptes till Sonderstaffel Buschmann, baserades på flygfältet Ülemiste (idag Tallins internationella flygplats) och det naturliga operationsområdet blev Finska viken. Tyska marinen oroade sig för den ryska östersjöflottan som till stora delar låg kvar i sin huvudhamn Kronstadt. Det befarades nämligen att ryssarna planerade ett utbrytningsförsök för att nå det neutrala Sverige och en internering där, utfall försvaret av Leningrad skulle falla samman.
Ett par bilder på en PTO-4 och lite personal tillhörande Sonderstaffel Buschmann som jag funnit på webben.
Men det påtagligaste hotet stod det ryska ubåtsvapnet för. 1942 hade den ryska östersjöflottan 55 ubåtar varav 35 kunde klassas som insatsklara. I augusti samma år hade det estniska förbandet tillförts ett tjugotal sjöflygplan av typen Heinkel He 60 och dess verksamhet fick med tiden mer ordnade former. Fast först när Göring (Luftwaffe) hade utmanövrerat Himmler (SS) i en maktkamp om vem de flygande esterna skulle lyda under.
Buschmann hade fått nys om ett antal olevererade Arado Ar 95 A-5 som varit beställda av Chile före krigsutbrottet. Snart kunde man kvittera ut dessa i Königsberg och de kom att främst användas för ubåtsjakt, en verksamhet som Remi Milk blev väl förtrogen med.
En Arado Ar 95 tillhörande 3.Staffel i Seeaufklärungsgruppe 125. Förbandet sattes upp den 1 april 1941 i Holtenau. Mellan augusti och oktober detta år var man baserad i Helsingfors och senare Riga. SAGr. 125 flyttades därefter från Östersjön till Svarta havet och lär ha då slutat använda Arado Ar 95 (?).
Finska viken var visserligen full med skeppsvrak som läckte olja, en del markerade med bojar, men de ryska ubåtarna syntes ändå. De hade en liten egenhet som gjorde att lagringen i propelleraxeln med jämna mellanrum släppte iväg en oljeklick och därmed lämnade ubåten en prickig svans efter sig. Snart hade man lärt sig att räkna ut ungefär hur långt fram ubåten borde vara efter sista fläcken och där satte man in sitt sjunkbombsanfall (Ar 95 bar sammanlagt fyra stycken 50 kg sjunkbomber). Om det visades klara tecken på "omskakad" ubåt så släpptes en gul färgampull i vattnet, denna vägledde sedan de närmaste tyska eller finska flottenheterna. Finska viken var också full med olika minfält med tusentals laddningar. Den yttre spärren, Nashorn, mellan Helsingfors och Tallin, lades ut sommaren 1942 och bestod då av cirka 2000 minor. 1944 var antalet uppe i över 10 000!
Den i slutet på 90-talet återfunna sänkta ryska ubåten S 7:s tillfångatagna kapten, Sergej Lisin, gav värdefulla upplysningar om vägarna ut genom Finska viken för att nå olika operationsområden, som till exempel den svenska malmtraden till Tyskland (S 7 sänktes av den finska ubåten Vesihiisi utanför Roslagen den 21 oktober 1942). Totalt lyckades ett tiotal sovjetiska ubåtar ta sig ut från Kronstadt och sammanlagt lyckades dessa sänka 23 svenska och tyska fartyg fram till 1943. Då kompletterades Nashorn med ett 60 km långt och 60 meter djupt ubåtsnät samt ytterligare några tusen minor. Efter det lyckades ingen ubåt ta sig igenom.
Det estniska förbandet växte. Tidigt 1943 opererade man cirka 50 flygplan och på mönstringslistan stod cirka 200 namn. Sonderstaffel Buschmann omorganiserades i Luftwaffe som Aufklärungsgruppe (AufGr) 127, där 1. Staffel flög Arado Ar 95 A-5 och 2. och 3. Staffel flög attackuppdrag med gamla överblivna Heinkel He 50.
Tillsammans med letterna hade man även en flygskola på fältet Grobin i Liepaja, där använde man sig av en brokig skara typer: Bücker Bü 131 Jungmann, Gotha 145 och Arado Ar 66. Här tjänsgjorde Remi Milk periodvis som flyglärare.
I oktober 1943 genomfördes en ny omorganisation. 1./AufGr. 127 blev See-AufklärungsGruppe 127 (SAGr. 127) och 2. och 3. Staffel blev 1. och 2. Staffel i NachtschlachtGruppe 11 (NSGr. 11) utrustad med typerna Heinkel He 50 och Ar 66. Några månader senare sattes även 3./NASGr. 11 upp, dess personal var till större delen nyutbildad i Liepaja. Denna staffel kom att utrustas med ett 20-tal beslagtagna danska Fokker CV-E. NSGr. 11 kom att baseras i Poltsamaa utanför Tallin och genomförde raider på ryskt "natthäxemanér" i skydd av mörkret ut med fronten. Denna låg sommaren 1944 ut med Narvafloden.
Den Fokker CV-E (ovan) och Heinkel He 50 E som den 1 oktober 1944 landade vid Alva på Gotland med sammanlagt sex flyktingar. Båda flygplanen tillhörde NSGr. 11. Läs mer om om dessa på tjelvar.se.
SAGr. 127 hade hösten 1944 tretton Ar 95 kvar. Dessutom fanns även åtta Henschel Hs 126 för frontnära spaningsuppdrag över land. Luftwaffes jaktflyg i området var i det närmaste obefintligt, så man fick försöka klara sig bäst man kunde om rysk jakt dök upp.
Flykten till Sverige
I september 1944 stod ryssarna och bankade på porten till Tallin och tyskarna bestämde sig för att utrymma Estland. SAGr. 127 beordrades den 20 september att kommande dag ombasera till Tyskland via mellanlandning i Riga. Arado-planen var baserade vid en sjö (Ülemiste järv) precis invid Ülemiste och när morgonen de 21:e grydde klargjordes 3./SAGr. 127 för start. På väg ut till sitt flygplan föreslog Milk sin spanare att de istället skulle satsa på Sverige. Spanaren, löjtnanten Kallas, var inte svårövertalad utan ställde upp direkt på förslaget.
Kallas och Milk framför sin Arado Ar 95 efter flykten till Sverige.
Man hade startat motorn och skulle just köra ut för start då förbandschefen, kapten Aneliin, kom springande - han viftade att man skulle kupera. Han hade ett för dåligt batteri i sin Arado så alla startförsök hade varit förgäves. Man monterade ur batteriet ur Milks flygplan...och snart kunde han se sin chef flyga i väg på sydlig kurs.
Läget kändes tröstlöst men så kom man att tänka på att några obrukbara Ar 95 hade tidigare sänkts i sjön. Efter en stund var ett batteri från en av dessa på plats i Milks plan och man försökte starta på nytt. Men denna gång var inte BMW-motorn med på noterna och snart var den nedsurad av ständiga startförsök. Ryskt flyg härskade i luftrummet ovan och gjorde sig hela tiden påmint med "strafing rounds" över Ulemiste.
I en paus bland de ryska raiderna lyckades man kalla till sig folk som betjänade en luftvärnskanon och med deras hjälp vrida propellern baklänges några varv så ett sista startförsök kunde göras - sedan skulle krämen i batteriet med största sannolikhet vara slut. Milk bad en tyst bön, och motorn gick igång i ett tjockt rökmoln.
Klockan var nära fyra på eftermiddagen när till slut lyckades komma i luften och flög västerut på lägsta höjd. I och med att man passerade kustlinjen räckte inte kartorna längre, nu var det mot Sverige som gällde. Man mötte ett ryskt attacksvep på väg in mot Tallin från väster, men de upptäckte inte Aradon så flygningen gick vidare över mängder med småbåtar på väg mot samma mål i väster.
En välriktad salva framför nosen från luftvärnet i Sandhamn fick esterna att skjuta av allt av signalraketer man hade, man ville visa att man inte på något sätt kom smygande. Milk och Kallas landade därefter klockan 17.20 vid Grönskär. Enligt Milks mening var det den sämsta landning med ett sjöflygplan han någonsin gjort då vågorna gick tvärs vinden och spelade honom ett spratt.
Svensk militär mötte dem i ett par småbåtar och esterna överlämnade sina vapen. Flyktingarna kände sig välkomna och deras flygplan togs till närbelägna Korsö. Då det var torsdag bjöds de på ärtsoppa och pannkankor i det högsta svenska befälets kontor. Milk hade fått med sig en flaska konjak och en flaska vodka som han bjöd svenskarna på. Esterna kunde inte denna kväll bli insläppta på mässen, men blev det istället på fredagen när det stod klart att de nästföljande dag skulle lämna Korsö för ytterligare förhör av flygvapenpersonal på Lidingö.
Kapten Aneliins Arado Ar 95, 6R+BL, blev i början av 1945 SE-AOD. Skrotades 1947. Notera spinnern, den bär de estniska färgerna.
Det var fler i de estniska flygförbanden som under dessa dagar flydde till Sverige på liknande sätt. Från SAGr. 127 hade tidigare samma torsdag en annan Arado Ar 95 landat vid Vaxholm. Pilot var chefen för 3. staffel...alltså kapten Aneliin, han som "rekvirerade" batteriet! Tidigt på fredagen landade ytterligare en Arado Ar 95 vid Ingarö. Från systerförbandet NSGr. 11 landade en Heinkel He 50 och en Fokker CV-E vid Alva på Gotland den 1 oktober, följt av ytterligare en Fokker CV-E som landade vid Upplandafältet utanför Vetlanda den 13 oktober. Sammanlagt rör det sig om nitton ester som flydde till Sverige i flygplan under hösten 1944.
Den 13 oktober 1944 landade denna före detta danska Fokker CV-E med baltiska flyktingar i Vetlanda.
Den Arado Ar 95 A-5, 6R+LL (Werk nr. 2346), som Remi Milk kom till Sverige med, blev senare civilregistrerad SE-ANT. Den hade länge kvar de estniska färgerna på spinnern som var förbandets speciella igenkänningstecken (På Luftwaffeuniformen bar man ett märke i form av en vapensköld med de estiska färgerna på höger arm.). Det hade först interimregistrerats av AB Industridiesel, Stockholm, redan i februari 1945. Officellt införd på civilregistret den 10 september 1946 med Svensk Flygtjänst AB som ägare. I maj 1951 noterades Rikard Köhnke, Mälarhöjden, som ägare. SE-ANT slutade sina dagar i ett haveri vid Lindarängen den 30 juli 1951.
Flygplanet användes mestadels för målflygning för marinen, men även för andra transporter, till exempel tidningar ut till skärgården. Enligt Remi Milk även för fisktransporter. Han sökte nämligen att få arbete som dess pilot och tre gånger försökte han få sina "pilotskills" godkända av de svenska myndigheterna, lika många gånger fick han avslag. Det var inte passande att ha flugit för fel sida under kriget i ett Sverige som åren direkt efter kriget försökte charma sin sin store granne i öster, Sovjetunionen.
Sanningen är dock lindrigt sagt komplex och detta är ett ämne som jag hoppas kunna återkomma till. Historien om Remi Milk tror jag kan ses som ett bra avstamp.
