Snack om nojja - nåja...
Vi gled in på ämnet åldersnojja.
Man kan aldrig veta hur det blir, men i mångt och mycket så tror jag att jag är skapligt trygg i mig själv, eller? Det kanske är så att andra som träffar mig får åldersnojja? och jag vägrar konstant göra det man ska ”för det gör man” etc.
Vi snackade om gymnasieåterträff, en förestående sådan.
Som störst identifierbar åldersnojja hade jag när jag var runt 25. Nu idag känns det rentav pinsamt att man tänkte som man gjorde, la ner tid, kraft och energi på detta. Men man visste inte. Vad var man? Var man ung? Var man vuxen? Var man..barn..fortfarande? Utåt så var man väl lite lagom och klädsamt kaxig, men man var rätt mesig egentligen. Och det visste man, innerst inne. Det kändes som att man var, på sätt och vis, en bluff. Man bara gick omkring väntade på att någon skulle genomskåda en.
Man trodde att man skulle se det: Där, just där .. där börjar det, det ”vuxna livet”. "Nu är jag konstaterat vuxen." Det var nog därför man hade ångest över detta, då. När det inte blir så konkret som man föreställt sig - att se vuxenstrecket när man passerar över det...varför då gå omkring och ojja sig över det? Det är inget man kan göra något åt ändå...
I överhuvudtaget kanske ämnesvalet tyder på något total motsatt. Men va fan..man fortsätter att leva på bluffen. En vacker dag så kommer de kanske på en? Nåja, den dagen och den eventuella sorgen...
Man kan aldrig veta hur det blir, men i mångt och mycket så tror jag att jag är skapligt trygg i mig själv, eller? Det kanske är så att andra som träffar mig får åldersnojja? och jag vägrar konstant göra det man ska ”för det gör man” etc.
Vi snackade om gymnasieåterträff, en förestående sådan.
Som störst identifierbar åldersnojja hade jag när jag var runt 25. Nu idag känns det rentav pinsamt att man tänkte som man gjorde, la ner tid, kraft och energi på detta. Men man visste inte. Vad var man? Var man ung? Var man vuxen? Var man..barn..fortfarande? Utåt så var man väl lite lagom och klädsamt kaxig, men man var rätt mesig egentligen. Och det visste man, innerst inne. Det kändes som att man var, på sätt och vis, en bluff. Man bara gick omkring väntade på att någon skulle genomskåda en.
Man trodde att man skulle se det: Där, just där .. där börjar det, det ”vuxna livet”. "Nu är jag konstaterat vuxen." Det var nog därför man hade ångest över detta, då. När det inte blir så konkret som man föreställt sig - att se vuxenstrecket när man passerar över det...varför då gå omkring och ojja sig över det? Det är inget man kan göra något åt ändå...
I överhuvudtaget kanske ämnesvalet tyder på något total motsatt. Men va fan..man fortsätter att leva på bluffen. En vacker dag så kommer de kanske på en? Nåja, den dagen och den eventuella sorgen...
