Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

Jaha, imorgon bär det iväg till Stockholm några dagar. Hade kroppen fått bestämma hade denna resa cancellerats. Men jag är tvungen. Det är styrelsemöte i helgen med informell start redan på fredagkväll. Med tanke på saker och ting samt en viss museichefs hanterande av något som tillhör ett nationellt kulturarv lär det bli en hel del som ska stötas och blötas. Ur det perspektivet hade det känts bättre att ha varit frisk, kry och mer på allerten. Men man får hoppas på det bästa. Känner jag inte att jag får medhåll kommer det inte vara svårt att nämna för valberedningen att min plats är ledig nästa år. Jag anser nämligen i fall föreningen inte sätter ner foten och ryter till på allvar gör vi inte vårat jobb.

Hoppas åtminstone att det blir tillfälle för en trevlig middag med lite extra tillbehör imorgonkväll. Det är ju i princip enda kvällen jag är "ledig".

Jag tar på fredag eftermiddag med mig en kille som råkar vara med i ovan nämnda valberedning för att göra ett besök i den verkstad där det håller byggas upp en Spitfire. Detta med utgångspunkt från ett plan som hittats kraschat på en norsk fjälltopp. Haveriet skedde i februari 1944 och denna Spitfire var en av sju fotospaningsplan som engelsmännen hade skänkt till Sovjetunionen.

Om vi har sju plan att välja emellan, då kan det inte vara helt osannolikt att det rör sig om just denna kärra på bilden. Trist för den japanske färgprofiltecknaren, vars alster jag brukade i inlägget Sollentuna-Spitten, att han har fel på färgen. Den är inte svart, den är blå - PR Blue för att vara mer exakt. Samma färg fanns på de svenska Spittarna.

 Alltid gillat den färgen - Photo Reconnaissance Blue.