Idag för 50 år sedan: MFI-plan anfaller Port Harcourt
Idag är det 50 år sedan som det första anfallet på en nigeriansk militärbas genomfördes med svensktillverkade små flygplan av typ MFI-9B utrustade med raketer. Det biafranska flygvapnet hade återuppstått! Anfallet skedde i och med ombasering från Gabon till det inringade Biafra.
Så här berättar Gunnar Haglund - som tillsammans med Carl Gustaf von Rosen, Martin Lang, August Okpe och Willy Bruce - flyger varsitt flygplan:
Vi flög nu på ostlig kurs. I samma ögonblick såg jag vindstruten på Port Harcourt flygfältet. CG och Martin hade nu ökat farten något och jag kom efter ungefär 30 meter. CG försvann ur synfältet, men Martin låg rakt framför mig och började dyka mot landningsbanan men sköt inte. I stället såg jag små vita rökpuffar slå upp från banänden på fältet, från en bunker, och förstod att en luftvärnskanon sköt mot Martin. Jag väntade och kände mig irriterad över att han inte svängde undan så att jag skulle kunna skjuta.
- Sväng för fan, Martin, du ligger mitt i mitt mål, sade jag över radion. Martin svängde undan direkt och jag avfyrade mina första två raketer. De for iväg med en otrolig fart, men låg för lågt och träffade marken framför den bunker varifrån man sköt oavbrutet. Nästa salva träffade alldeles intill luftvärnet och den tredje trängde rakt in i det. Jag var mycket nära nu och såg hur hela värnet lyften en aning vid explosionen. I nästa sekund låg jag i en brant vänstersväng, bort från banan och ut bland buskar vid sidan av fältet.
Några soldater med med vapen i händerna stod bland palmerna vid några baracker. De tittade upp mot planet. Jag blev rädd att de skulle skjuta mot mig, men då jag sänkte flygplansnosen, rakt mot dem, kastade de sig handlöst ned på marken. CG pratade i radion. Jag fick syn på ett av våra flygplan tätt över träden, sedan ännu ett.
- Nu tar vi trafikledartornet, sade CG.
Martin och jag kvitterade över radion. Vi kom denna gång in nästan i bredd och sköt ur en mycket fördelaktig vinkel. De raketer som missade trafikledartornet, skulle fortsätta rakt in i hangaren bakom. Jag hann tänka att det kanske kunde anses motbjudande att skjuta på ett trafikledartorn. Men de som eventuellt fanns i tornet, borde vid det här laget ha förstått vad det var frågan om och satt sig i säkerhet. Trafikledartornet var under alla omständigheter ett militärt mål. Inte en marknadsplats.
Jag träffade tornet med några raketer, medan de återstående fortsatte förbi och träffade hangarens ena vägg. Svängde sedan något för att skjuta mot två MiG-plan som jag upptäckt på hangarplattan. Men raketerna var slut och jag svängde undan. I ögonvrån såg jag Martins plan. Genom en snabb stigning i svängen lyckades jag med en knapp meter undvika att kollidera med honom - det var en reflexmässig manöver, både Martin och jag hade reagerat rätt. Martin höll igen i skjutandet, men då jag var ovanför honom fortsatte han att avfyra sina raketer. Hade han inte behärskat sig och hållit igen i rätt ögonblick kunde han ha träffat mig.
- Tack Martin, tänkte jag.
Sedan jag svängt undan, såg jag inte målet mer, bara rök efter explosioner. Det gällde nu att komma hem efter bästa förmåga. Vi gick ut på våra kurser och följde terrängen efter kartan. Efter en stund fann vi varandra och lade oss i samma formering som tidigare - CG, Martin och jag. Men av August och Willy såg vi ingenting.
Ur "Gerillapilot i Biafra" av Gunnar Haglund.
Se det tidigare inlägget 50 år sedan Operation Biafra Babies för mer. Nedan ser vi Martin Lang, Willy Bruce, Carl Gustaf von Rosen, August Opke och Gunnar Haglund framför sina MFI-9B i Gabon några dagar innan anfallet. Bild: Pierre Mens/Skånereportage.
