Exit EAA - 1
I slutet av augusti 2010 började jag arbeta som kanslist och teknisk sekreterare hos EAA Sverige. För första gången började jag nu jobba med flyg och då i den formen som jag också brinner för. Jag var sugen på något nytt att göra, så när erbjudandet dök upp var jag mycket intresserad.
Redan på ett tidigt stadium började ordförande att höra av sig till mig, vi hade rätt långa och förtroliga samtal. Jag fick klart för mig att det fanns en tanke på att flytta kansliet från Barkarby nu när detta flygfält precis lagts ner. Vartefter bilden runt denna tanke – och förhoppningen av en slags nystart för EAA Sverige – blev mer påtaglig, snackades det om den nya kansliplaceringen som Norrköping. Detta passade mig alldeles ypperligt för då kunde jag pendla från Linköping där min flickvän bor. Ordföranden var noga med att säga att han inte lovade något...men och andra sidan var det den nya tänkta kansliplaceringen i princip det enda han snackade om…
Nåväl, det kändes att detta kan nog bli något. Jag skrev på och efter en veckas ledighet förra sommaren började jag på Barkarby. Med största sannolikhet skulle det under hösten bli en flytt av arbetsplatsen, från den kyrkogård som Barkarby nu blivit. Så verkade läget. Under tiden bodde man hos kompisar och bilpendlade till Stockholm på måndagsmorgon och hem på torsdag kväll.
Att flytta ut från Stockholm med EAA kändes som ett steg i rätt riktning. Stockholm och den typ av flyg som hembyggarrörelsen nu företräder är inte vänner längre. Vad som hände med just Barkarby flygfält talar sitt tydliga språk. Varför spilla tid där, i 08-området? EAA Sverige är en riksförening och ska inte användas som slagträ i dessa sammanhang. 
Det kan noteras att föreningen har några skapligt tydliga geografiska knytpunkter. Tydligast är Stockholm, där Barkarby var navet, och Skåne där navet är Eslöv. Däremellan finns även Linköping och Norrköping, den så kallade fjärde storstadsregionen. Här har man kanske inte samma klara profil som i Skåne eller Stockholm, men det kanske skulle kanske vara till en fördel i den konflikt som verkar råda mellan dessa. Andra kriterier som var på tapeten var bland annat närheten till stambana, E4 och helst ett flygfält… även om det senare inte var absolut nödvändigt.
Dessutom finns det av naturliga skäl även en hel del kompetens i fjärde storstadsregionen. Med andra ord, det skulle också nog göra det enklare att rekrytera personal med rätt bakgrund och inställning. Fast det verkar som man inte vill tänka på detta i 08-området, åtminstone inte somliga. Varför är det så? Tja, jag tror att man har väldiga affektionsmässiga band till föreningen man byggt upp, man tror helt enkelt inte att några andra kan göra jobbet rätt? Eller finns det fler saker som jag inte vet om...?
Den sak som talade mest för Norrköping - då, förra hösten – var att man då hamnade i samma stad som Transportstyrelsen. Något som sågs som en fördel i och med den delegerade verksamheten som EAA har från just Transportstyrelsen.
Den dåvarande tekniske chefen (TC) jobbade hårt för att få bort sin arbetsplats från Barkarby. Han ville att föreningen skulle vara ”hela landets EAA” och det är ju en klart bra ambition. Visserligen kom han från just fjärde storstadsregionen, men för den skull var det inte alls tvunget för honom att flytta kansliet dit. Det kunde likväl bli Siljansnäs eller Ålleberg, huvudsaken var att man kom bort från Stockholm. Tyvärr kunde många bra saker och idéer hos TC hämmas av en personlig övertygelse om att den så kallade ”Barkarbymaffian” aldrig skulle släppa greppet om föreningens styre. Att det fanns en dold agenda. Stämningen var infekterad och verksamhetsledaren (VL) ersattes av ordföranden en bit in på hösten 2010 som i och med det hade två tunga poster (vilket är helt klart en för mycket).
Dolda agendor eller hur man ska uttrycka det, vi hade ju också en; ordföranden (nu tillika VL), TC och jag - det vill säga den tekniska verksamheten i EAA, den som hanterar delegeringen från transportstyrelsen. Jag satt med i en liten grupp tillsammans med folk ur i styrelsen som skulle titta på ny kansliplacering. Somliga tyckte att vi uppfattat vårt uppdrag fel när vi kom med ett förslag: Norrköping.
Vid ett styrelsemöte i oktober bestämdes det att man återigen skulle kontakta Järfälla kommun om möjligheterna att få vara kvar i befintliga lokaler. Var detta inte möjligt skulle nästa styrelsemöte ta beslut om flytt till Norrköping.
Ett par veckor innan detta möte så händer något som ställer allt på sin ända: TC säger upp sig. Till mig säger han att han aldrig trott att man skulle låta kansliet flytta från Stockholm. Jag och andra ber honom att ändra sig men han har bestämt sig. Ordf./VL drar i nödbromsen, ”nu blir det fan ingen flytt” och byter ”falang” i styrelsen. Vi är nu i den senare delen av november.
I praktiken fick jag nu uppleva att EAA Sverige har två styrelser: En där alla ingår - en annan som snarare kan liknas vid ett slags arbetsutskott med stockholmare. Problemet är att viktiga beslut tas inte av styrelsen, utan av ”arbetsutskottet”. När det är dags för styrelsemöte är det flera av medlemmarna som kommer dit och upplever att de sitter vid ett dukat bord, beslutet är redan taget. Där har vi också anledningen till varför tre stycken styrelsemedlemmar har hoppat av sedan dess. Tyder inte detta på att något är väldigt fel?
Snart går ryktet att även jag har sagt upp mig. Visst grunnar man i ett sådant läge ”vad gör jag nu?”, men jag bestämmer mig att avvakta. Jag låter Ordf./VL förstå att om kansliet ska vara kvar i Stockholm bör det vara nåbart via tunnelbana eller pendel. Självklart skulle alla vinna på detta, även jag som tänkte mig pendla med SJ istället för att riskera bilköer (jag har upplevt dem tillräckligt). Det skulle tas med i beaktandet. Dessutom bad jag om ett utvecklingssamtal med VL. Jag påpekade det igen ett par gånger, sedan blev det jul och nyår…
Min förhoppning var också att visa att jag stod för någon form av kontinuitet i en period då EAA antagligen som mest behövde det, och att detta på något vis skulle betala sig. Att kansliplaceringen skulle bli Stockholm var jag fullt på det klara med. ”Vänta och se” sa man till mig.
Vintern var tuff, det minns ni säkert. Jag minns en dag då jag skottade fram bilen tre gånger för att ta mig fram till arbetet. Det var långa dagar, jobbig pendling, tröttare och tröttare blev jag. Kände mig hela tiden stressad, aldrig nöjd. I mitt farande mellan arbetet (Stockholm), flickvännen (Linköping) och hemmet (Eksjö) kände jag att jag aldrig riktigt landade.
I februari tillträder en ny TC. Det visar sig att vi träffades redan i lumpen, men det hade han glömt. I vilket fall som helst så fungerar vi bra ihop. Även om han har en utpräglad professionell infallsvinkel till sitt arbete, medan jag – som sagt – känner mig stå i detta med ena foten professionellt och den andra ideellt.
I mars blev jag sjukskriven ett par veckor på grund av överansträngning. Föga förvånande i efterskott. Det blev uppenbart att så här kan det fortgå. Jag påminde VL om det där utvecklingssamtalet…
I början av maj blev det till slut dags för det i november (!) utlovade utvecklingssamtalet med VL. Den disponerade tiden var 45 minuter innan ett styrelsemöte. Jag berättade att jag var besviken, att jag kände minimal- eller ingen stöttning från VL. För att kunna jobba vidare ville jag ha möjlighet att kunna göra så från annan ort ett par dagar i veckan (mitt privatliv hade tagit rejält med stryk de sista månaderna). Sådana lösningar finns att tillgå, frågan var om man hade viljan? "Vänta och se" sa man till mig. Det ska sägas att jag faktiskt tycker om mitt jobb, det vill säga sysslorna. Jag vill jobba med det här.
Svaret lät inte vänta på sig. Ett par dagar in i nästa vecka blev det ett nytt utvecklingssamtal. Denna gång ”blev jag tagen på sängen”, mötet hade inte tidigare aviserats. Det hela kändes mycket olustigt och påminde om gammal företagshärskarteknik. Den nye TC:n satt med.
Jag var inte vatten värd. Jag var rätt usel på rätt mycket, inte alls den person som de tänkt sig. Det var ord och inga visor. Att jag jobbade in fredagar sågs med oblida ögon, att få möjlighet till att ett par dagar jobba på distans kunde jag bara glömma. Det här är egentligen ett ”åtta till fem-kneg”, punkt!
Då och där bestämde jag mig: Jag vinterpendlar inte med bil en gång till. I mitt huvud omvandlades en tillsvidareanställning till en visstidsanställning - när vi kommit fram till november är det slut. Med två månaders uppsägning måste handduken alltså kastas in nu. Mentalt är jag alltså rätt klar, den sista biten bearbetar jag antagligen genom att skriva av mig det du precis nu läser.
Självklart är jag mest besviken på Ordf./VL. Han snackade innan jag började på EAA brett och vackert om hur saker skulle bli, att jag med tiden skulle kunna ha möjlighet att utforma mitt jobb efter eget huvud med mera. Jag trodde på det där, jag trodde på honom. Själv skulle aldrig ha samvete att övertala någon jag känner att byta jobb, för att sedan – även när väsentliga förutsättningar förändras – inte göra det bästa möjliga av situationen. Man ska inte känna sig "övergiven". Det är som om man klivit på ett tåg som ska gå till x, men en bit in på resan får du reda på att det istället kommer att gå till y...eller snarare inte ens lämna stationen.
Sedan är det inte heller ekonomiskt försvarbart att vara kvar. Från februari i år hyr jag en lägenhet i Märsta och har då med andra ord dubbla hyror varje månad. Vad bensinkostnaden är varje månad har jag inte koll på men den är betydande, större än hyran. Nej, jag tjänar inget på att fortsätta.
Jag var lite naiv när jag började på EAA, jag var (är) rätt mycket en idealist. När man arbetar för en sak man tror på – och i en ideell förening – är det en viktig grundsten. I fallet EAA gäller det att förstå kulturen och vilja, så att säga, "sprida evangeliet". Det är viktiga saker för mig och något jag tänker fortsätta med via bloggen till exempel. Men att späka sig mer än redan nödvändigt… nej tack! Det finns andra saker att göra, saker som känns tacksammare.
Det är bäst att säga att jag inte är riktigt så bitter som det kanske verkar, det känns rätt bra faktiskt. Ville bara skriva av mig lite och förklara varför det blev som det blev....
