MFI och Biafra - 2
Visserligen inte SE-ERK - på bilden syns SE-ERE, en annan av Transairs DC-7B. Även detta plan användes för hjälpflygningar mellan Sao Tomé och Uli under hösten 1968. Bild: BgK
CG von Rosen gör entré
I början på augusti 1968 ankom Transair Swedens DC-7B SE-ERK fullastad med förnödenheter till den portugisiska koloniön Sao Tomé. Svälten bredde ut sig i Biafra och meningen var att förnödenheterna ombord SE-ERK här skulle lastas över till något av Warton's plan för vidare befodran den sista biten. Besättningen på DC-7:an bestod av piloterna Carl-Gustaf von Rosen, Claes Smith, Bengt Lindwall, navigatören Allan Wilhemsson samt färdmekarna Owe Svensson och Gert Löfdahl. Dessutom hade två journalister följt med: Kvällspostens Britt Rengheden och Sveriges Radios Olle Tolgraven. Ingen flygning hade nått Biafra på sex dygn då en katolsk präst, fader Anthony Byrne, övertalade Transair-besättningen att inte lasta av...utan försöka flyga in i Biafra och landa på Uli.
SE-ERK startade sent på eftermiddagen den 12 augusti för att kunna landa i kort innan mörkret lade sig. Flygningen företogs på låg höjd (mellan 60- ner till 10 meter) för att undgå nigerianskt luftvärn och sedan landade man - kodlös - på Uli. Samma kväll fick CG von Rosen och de bägge journalisterna träffa Ojukwu. Det var efter detta möte von Rosen kom att inleda sitt starka engagemang för Biafra.
Efter det att "ensamrätten" till koden fråntagits Warton startades hjälpflygningar från Sao Tomé i olika kyrkliga hjälporganisationers regi. Sedermera kom dessa organiseras under namnet Joint Church Aid (J.C.A.). CG von Rosen kom att bli denna luftbros förste chef men var tvungen att avgå från posten redan sent i september 1968. J.C.A. kom att genomföra flygningar ända fram till natten innan Biafras fall i januari 1970.
Med baserna Santa Isabell på ön Fernando Poo och Cotonou i Dahomey startade även Röda Korset en luftbro under hösten 1968. Den kom dock att upphöra när ett av deras plan, Svenska Röda Korsets DC-7:a SE-ERP, sköts ner av en nigeriansk MiG-17 den 5 juni 1969. 
MiG-17F NAF612 ur Nigerian Air Force 1968.
Den franska grenen av röda korset fortsatte dock med sina flygningar till krigsslutet. Likt mycket av den franska vapenhjälpen till Biafra, gick dessa flygningar från Libreville i Gabon.
Totalt kom Röda korset göra 2 024 flygningar som levererade 20 920 ton förnödenheter. Motsvarande siffror för J.C.A. var 5 513 flygningar med ca 61 000 ton.
Jetflyg för Biafran Air Force
I oktober 1968 skickade von Rosen ett brev till Ojukwu där han bland annat föreslog uppsättandet av en lättare flygstyrka. Det fanns ett Biafran Air Force (BAF) men detta hade varit uddlöst under en längre tid. De stridsflygplan man tidigare förfogat över, en brokig samling B-25 Mitchell, A-26 Invader och DC-3, föll i nigerianska händer i och med Port Harcourts fall i maj 1968. Men Biafras ledare tänkte i större banor än von Rosen - han ville ha jetflygplan. Man hade till exempel på gång ett antal före detta österrikiska Fouga Magister. Två Magister-kroppar flygfraktades också till Sao Tomé, men vingarna till dessa gick förlorade i ett sabotage då den av Wartons Constellations som transporterade dem, mellanlandade i Guinea-Bissau och "råkade" brinna upp tidigt i juni 1968. De vinglösa Magistrarna fanns kvar på Sao Tomé långt in på 70-talet.
Exemplen var många på Biafras misslyckade flygplaninköp. Bland annat försökte man köpa några svenska nyligen kasserade J 34 Hawker Hunter. Troligtvis rörde det sig om de fyra J 34 (34017, 34072, 34080 och 34086) som 1970 "hittades" av en Hawker-Siddeley-representant på en skrot i västsverige - de återköptes och kom modifierade till tvåsitsare att levereras till Schweiz i mitten av 70-talet.
Ytterligare ett med svensk anknytning är BAF:s sökande efter lämpliga nattjaktplan under 1969. Detta på grund av att man då skulle kunna skjuta ner så kallade "Intruders" från nigerianska flygvapnet som passade på att bomba Uli så fort banljusen tändes. Dessa var DC-3:or eller DC-4:or som kunde ligga kvar i området hela natten. Ofta gillade dessutom Intruder-piloterna att psyka sina kollegor som var på att landa på Uli med diverse dravel på radiofrekvensen.
Nåväl, två av Svensk Flygtjänsts avställda Gloster Meteor TT.20 som mestadels innan brukats för målflygningar i Danmark, SE-DCF och -DCH, "smögs" under våren 1969 ut från sin uppställningsplats på Bulltofta och flögs till Billund den 15 mars. De fortsatte vidare till Köln den 7 april för att slutligen anlända till Gosselies i Belgien den 11 maj. Flygtjänst hade sålt dem till den danske köpmannen Keld Åge Mortensen. Den 27 oktober skrev en viss herr Berg i Karlsruhe till Västtyska luftfartsverket och ansökte om tyska registreringar åt planen. Enligt ansökan skulle dessa ferryflygas Malmö - Bremen - Karlsruhe - Bordeaux - Lissabon på tyskt register. Ett par dagar senare reserverades SE-DCF som D-CAKU och SE-DCH som D-CAKY, men när amerikanska myndigheter upplyste tyskarna att registrering i USA tidigare hade avslagits på grund av misstanke att planen var ämnade för Biafra, drogs omedelbart dessa reservationer in. SE-DCF och -DCH kom att stå kvarglömda i Gossiles fram till ett tiotal år sedan då ett museum förbarmade sig över dem.
Ett par engelska Meteorer, G-ASLW och G-AXNE, kom längre. I slutet av september 1969 hade dessa båda Meteor försetts med akan-podar. Tänkt var att dessa skulle förses med fyra stycken 20 mm akan vardera. Den 18 september hade en Richard Kingsmill åkt fast i tullen på flygplatsen Biggin Hill söder om London då han försökt föra ut "vitala delar" till fyra Hispano-Suiza-akan ombord på sin Cessna 180 när han skulle flyga till Faro. Dessa hade kommit från en av svenska flygvapnets J 29F (29640) som sedan ett par år fanns utställd på ett museum på flygfältet Southend. Detta "märktes" under sensommaren 1969 då denna 29:a av någon anledning (läs tyngpunktsförskjutning) ställde sig på stjärten!
G-AXNE hade den 6 september flugits Exeter - Bordeaux - Faro - Bissau. Den 21 september flögs båda planen söderut. G-ASLW kraschade i havet utan för Kap Verde på väg in mot Guinea-Bissau under den fortsatta leveransen den 28 september. Den holländske piloten Pieter Dezeeuw plockades upp av ett skepp i närheten. G-AXNE kom fram till Guinea-Bissau, men med stora tekniska problem och blev stående. I Biafra blev man i december färdiga med förberedelserna att hysa sin nattjakt på den hemliga Uga-strippen.
Men planerna på jetdriven nattjakt hann inte förverkligas - Biafra kapitulerade i januari 1970 och G-AXNE rostade under årens lopp bort i Guinea-Bissau...
Fortsättning följer...
