Flyg är kultur! - 1
Detta luftfartyg är K-märkt - en del av vårt flygande kulturarv.
En travestering som passar.
Barracuda TV producerar på årsbasis två program som brukar sändas i SVT. Det ena heter Biltokig, det andra Båttokig. Men varför finns inte Flygtokig? I senaste Båttokig visade man när man kulturminnesmärker en båt. Det var detta faktum som fick mig, återigen, att grunna på samma sak applicerat på våra flygplan.
Efter det tog jag upp frågan om K-märkning på flyghistoriskt forum och länkade upp till tråden där på facebook. Fast det var på facebook som diskussionen snarare hamnade. Utgångspunkten var (är) Om man kan K-märka båtar i Sverige - varför kan man inte göra samma sak vad det gäller flygplan (eller luftfartyg)?
I ett inlägg (det senaste i tråden i skrivande stund) uttryckte jag mig så här:
Det är inte tal om att K-märka varenda flygplan därute - snarare tillämpa principen om riksexemplar, som man gör i museisammanhang. I inventeringen av flygplan aktuella för K-märkning borde SFF spela en central roll (?). Det är en balansgång i frågan om den privata egendomen och nationella kulturella värdet - det gäller att göra detta rätt. Titta på K-märkningen av båtar i Sverige och titta på det engelska systemet för motsvarande K-märkning av flygplan som görs via British Aviation Preservation Council.
Det verkar som Flyghistoriska Akademin (före detta Flyghistoriska rådet), där Sven Scheiderbauer är ny vid rodret, har tankar åt detta håll. Kan man samordna det hela?
Dessutom visade det sig att Carl Rönn också hade börjat jobba med denna fråga utifrån det samarbete som han har med Tekniska museet. Han hävdar att en stor del av landets historiskt intressanta flygföremål inte ägs eller förvaltas av offentligt medfinansierade institutioner. Samtidigt säger han att det är osannolikt att det kommer att göras några framtida jättesatsningar från offentligt håll på flygmuseer, som redan har plats- och resursbrist. Många klenoder ägs av privatpersoner som själva börjar komma till åren, hur kommer det se ut i landet om 10-20 år? Kan vi hitta en kostnadseffektiv struktur med samverkan mellan ideellt privat och offentligt? Carl skrev i dessutom bland annat följande i ett mail:
Flyg måste anses som det förra seklets stora grej. Hur man än vänder och vrider på det så har flygplanet hjälpt oss att vinna krig och vinna affärer, detta samtidigt som det hjälpt den enskilde att vinna över sig själv och förverkliga drömmen om att lära sig flyga. Det finns många aspekter i flygets utveckling och man ska inte stirra sig blind på de till synes stora...
Vad vi måste odla i landet är en stolthet att äga och flyga ett stycke kulturhistoria. Det borde också visas från offentligt håll på något sätt när det är passande, precis på samma sätt som man gör när man återställt en gammal båt till originalskick.
Så hur kopplar man greppet på denna fråga? Det är inte helt lätt, men vad som borde till i första skedet är en inventering av vad som finns av kandidater bland flygplan i Sverige.
Ett problem som är tydligt är frågan om vilken myndighet som ska fatta beslut huruvida ett flygplan ska K-klassas eller ej. När det gäller fartyg är det Statens Maritima museer som beslutar och tyvärr finns det inget motsvarande Statens Flygmuseer. Så hur löser vi det?
Sedan ska man självklart inte stanna vid flygplan. Även platser med byggnader samt utrustning borde ses ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Så har även gjorts tidigare, hangarer och stationsbyggnader har fredats. För några år sedan blev det gamla krigsflygfältet Brattforsheden förklarat som kulturreservat. Finns det någon civil motsvarighet? Det jag tänker på är flygfältet på Visingsös norra spets, dess existens är nämligen nu hotad.
Nyligen har jag stuvat om en del på bloggen, två kategorier har tillkommit och en försvunnit. Med tanke på det som jag ovan försökt beskriva ordnade jag den nya kategorin Propulärkultur. Dessutom la jag ner E1 och lät dess inlägg gå upp i nya Kalla kriget. Så kom ihåg: Flyg är kultur!
