Apropå skogsbränderna
Antal vattenlaster dumpade från CL-415 de senaste dagarna:
Onsdag den 18 juli: 50 stycken.
Torsdag den 19 juli: 346 stycken.
Fredag den 20 juli: 270 stycken.
Det brinner i skog och mark i skrivande stund på närmare 70 platser i Sverige. Förhållandena är extrema och resurser tillförs hela tiden, våra egna och även via EU: 44 stycken polska brandfordon med 139 polska brandmän rullar just nu norrut mot Jämtland på E 4...
....och helikoptrar från flera olika länder är engagerade. Bland annat en Mil Mi-8 från litauiska flygvapnet.
Kort uppföljning till inlägget Vattenbombare - en symbol? som jag la ut för ett par dagar sedan. Vill lyfta fram några texter som jag tycker så många som möjligt borde läsa.
Skipper har skrivit ett blogginlägg om skogsbränderna. Niklas redogör utförligt om samhällets flygande resurser som kan (borde?) användas, främst helikoptrar. Jag finner hans analys klockren - läs den!
Det frågas hela tiden varför Försvarsmakten inte kan använda mer av sina resurser. (Folk ser framför sig Vertoler och Super Pumor med baljor hängande under, men vet nog inte till mans och kvinns att bägge typerna är avvecklade.). Wiseman förklarar utförligt vad som hände i o m Försvarsbesluten 2000 och 2004 då insatsförsvaret blev till. Viktig text - läs den!
Från en artikel som Sveriges Radio la ut igår:
När Jonas Nellsjö [chef Helikopterflottiljen. min anm.] inventerar försvarets resurser för brandbekämpning ser det ut såhär:
Av de 15 Blackhawkhelikoptrarna har samtliga de krokar som behövs under helikoptrarna. På de nya NH90-helikoptrarna har två, tre stycken, av totalt 16, försetts med krokar. Alltså sammanlagt 18 helikoptrar med krokar.
Men det finns bara nio brandtunnor, det är de vattenbehållare som hänger i krokarna. Och det är bara åtta besättningar som utbildats i vattenbombning av skogsbränder. Av de åtta har sju erbjudit sig att avbryta semestern för att gå in och vattenbomba.
Summa sumarum så kan man säga att Sverige och dess invånare aldrig varit så trygga som under det kalla kriget. På den tiden då staten var skalet och inte - som numera - kärnan i riksäpplet. Så länge det fanns ett yttre hot koordnerades samhällets resurser maximalt och effekt kom direkt när man behövde det. Detta hot försvann och man var tvungen att hitta en ny mening med verksamheten. Denna mening hette pengar, ju mer man omsätte i kronor desto mer syns det i gamla Svedalas BNP. Och ju större ekonomi desto mer att säga till om i EU. Åtminstone enligt det våra politiker tycks tro. Detta är den smärtsamma sanningen och nu har det synbart spårat ur...
Det finns också en poäng för politiker i maktposition att se vad det är som enar nationen: Räddningstjänstpersonal som bokstavligen sliter i sitt anletes svett för att rädda vad som räddas kan, civilsamhället som på en given signal organiserar sig med kaffekokning, myggstift och pizzaleveranser, människor som får evakueras ur sina hem där de bott i generationer och skräcken för att husen kanske inte står kvar när de kan återvända, skogsägare som ser sina älskade marker brinna upp, grannkommuner och sydliga län som skickar professionell och ideell hjälp.
Och allvarligt, vad är själva poängen med ett EU-medlemskap om vi inte kan ta hjälp från de länder som har den utrustning vi just nu behöver?
Läs Lilian Sjölunds text När våra hem och marker brinner hjälps vi åt - spar debatten till eftersläckningen.
