Lae - inte bara en stad på Nya Guinea

Fox Two Svedala - Sidewinder kommer till Sverige

Publicerad 2016-10-23 16:59:00 i Kalla kriget,

 
När började den amerikanska värmesökande jaktroboten Sidewinder införas i svenska flygvapnet? Runt 1960, jomenvisst. Men lite mer exakt? Har alltid tyckt att det har varit osedvanligt tidigt, detta med tanke på att Sverige inte var medlem i NATO. När började Sidewinder användas i våra grannländer, Natomedlemmarna Danmark och Norge? Det kan vara intressant att göra en jämförelse...

Med tanke på vapnets modernitet, kan man säga något om den amerikanska synen på Sverige? Jag menar, vid den här tiden var det endast länder som USA verkligen räknade till sina närmaste vänner - eller för att säga det rakt ut: nära allierade - som fick tillgång Sidewinder.


Här tas inte Sidewinder upp i tekniskt och taktiskt hänseende, snarare alltså som en slags "temperaturmätare" i Sveriges relationer med USA och NATO. "Fox Two Svedala" i rubriken - vad menas med det undrar kanske en del av er? Tja, ni har väl sett Top Gun? Annars kolla här.

 
Produktionen av Sidewinder hade kommit igång i mitten av 50-talet och versionen AIM-9B den första som kom att produceras i stort antal. I september 1958 kom GAR-8 (som var US Air Force:s beteckning för Sidewinder fram 1962) till användning för första gången då taiwanesiska flygvapnets F-86F Sabre bestyckades med roboten och mötte - och sköt ner - kinesiska åtskilliga MiG-17 i luftstrid. Dessa strider över Taiwansundet fortsatte under några dagar och vid ett tillfälle kom en kinesisk MiG-17 hem med en odetonerad Sidewinder hängande kvar i flygplanet (!). Med denna "trofé" som utgångspunkt kom roboten därefter att i princip kopieras i Sovjetunionen där den fick beteckningen Vympel K-13 (NATO-kodnamn AA-2 Atoll). Läs mer t ex här.
 
Sidewinder på taiwanesiska F-86F.
 
Åter till spåret. Dags att citera Gunnar Lindqvist i Draken 50 år, Flyghistorisk Revy:

Från början räknade man med att den inom landet planerade jaktroboten RB 321 skulle bli standardrobot för J 35. Den avsågs konstrueras av Robotbyrån vid KFF och sedan tillverkas bl a vid den centrala flygverkstaden i Arboga, CVA. Men projektet avbröts när tidsplanen visade sig bli alltför utdragen till följd av kapacitetsbrist. I stället gjorde KFF sonderingar i USA 1958 om att få inköpa IR-jaktroboten Sidewinder AIM-9B, i Sverige med beteckningen RB 324. Sedan 1952 fanns ett avtal mellan regeringarna i USA och Sverige angående utbyte av teknisk information rörande krigsmateriel. Med stöd av detta utverkade vår flygvapenchef löfte om att vi skulle kunna få köpa denna IR-jrb. Men roboten hade utvecklats av US Navy och dess ledning var alls inte inställd på att lämna ut detta vapen till länder utanför NATO, inte heller till alla länder inom NATO för den delen. Men efter flera månaders diskussioner kom ett köp till stånd.
 
Detta kom att tillkännages via releasen av denna bild där vi ser två Sidewinder-dummies hängda under en Draken-prototyp.

 
Texten i pressreleasen från US Navy lyder så här:

U.S. Navy Sidewinders to be used by Royal Swedish Air Force.

Mounted on the Royal Swedish Air Force J-35 “Dragon”, the U.S. Navy’s air-to-air guided missile sidewinder will become standard armament in the Royal Swedish Air Force, it was announced today. Purchase agreements signed by Major General Torsten B. Rapp, RSAF, Assistant Chief of Staff for Air Materal, Royal Swedish Air Force, and Admiral Arleigh A. Burke, USN, Chief of Naval Operations, will provide the Swedish Air Force with a weapon of considerably wider range than its present rockets and cnanons. The Sidewinder is a heat-seeking or infrared device which seeks its target by homing on heat emitted by the target’s engines. The missile is nine feet long and is designed to destroy high-performance aircraft flying at altititudes from sea leavel to more than 50,000 feet. The sidewinder is the first guided missile to have ever destroyed an enemy aircraft under actualy combat conditions when it was successfully employed by the Chinsese Nationalists during the Quemoy Crisis of 1958.

Official U.S. Navy photograph released by the Department of Defence Washington, D.C., February 17, 1959.

Ytterligare en Saab-bild på en av Drakenprototyperna med Sidewinder-dummies.
 
Lennart Andersson berättar i sin bok "Fienden i öster! Svenskt jaktflyg under kalla kriget" att 2000 exemplar av Sidewinder 1A (AIM-9B) beställdes den 17 februari 1959. Egentligen ville man anskaffat fler robotar men led brist på lämpliga förråd. Den första leveransen kom att ske med flyg i slutet av mars 1959.
 


Sidewinder - denna gången riktiga - hängda under Drakenprototyper på Saab-bilder tagna 1959. Överst på en Y-balk under buken och på undre bilden under vingen. Den första varianten förekom sporadiskt på versionerna J 35A och -B, medan den andra var vanligt förekommande på Draken genom hela typens livscykel.
 


Omgående fortsatte man från svensk sida med arbetet att inskaffa ytterligare robottyper i USA till den kommande Drakenversionen J 35F, det vill säga RB 27 och RB 28. Visserligen en annan historia, men detta var den direkta anledningen till att ett permanent provområde upprättades i anslutning till Vidsel, vilket beslutades i riksdagen den 29 april 1960. Gissningsvis hade man redan innan gjort utprovning av Sidewinder vid Vidsel...
 
J 35A Draken var dock inte klar för förbandssättning förrän 1960. Det var istället två andra typer i Flygvapnet som var först ut med Sidewinder. I sin bok "Lansen" skriver Sven Stridsberg på sidan 113 följande:

Under planeringen av Jaktlansen hade man påbörjat arbetet med en svensk radarmålsökande jaktrobot betecknad Rb 321. Den kom aldrig i produktion utan istället inköptes 1958 en värmesökande jaktrobot kallad Sidewinder från USA. Denna fick i flygvapnet beteckningen Rb 324, vilket senare blev Rb 24.

Flygprov med Sidewinder utfördes med J 32B nr 32542 i juli 1959 samt med SAAB:s 32502. Proven gick bra och den 12 oktober 1959 sköts den första Rb 24 från 32542.

J 32B kunde medföra två eller fyra Rb 24, som monterades på S-balkar placerade i balkläge 2 och 4.


J 32B nummer 32558 som Adam 58, alltså tillhörande F 1 i Västerås - allvädersjakten i Mälardalen och huvudstadsområdet. Som ni ser är denna Lansen Sport vid fototillfället "tämligen välhängd": två stycken RB 24 Sidewinder och två jaktraketkapslar m/57.

Men uppenbarligen forserades införandet av Sidewinder först och främst på J 34 Hawker Hunter, som opererades av Stockholmsflottiljerna F 8 på Barkarby och F 18 i Tullinge. Främst vid F 8 kom detta märkas på ett speciellt sätt. Följande berättas på sid. 33-34 i "Hawker Hunter i Sverige" av Bo Widfeldt och Åke Hall, där den senare av dem skriver följande:

Under 1958 uppsattes vid F 8 en särskild division J 34, vilken i historien benämnts stabsdivisionen. Flygplanen försågs nämligen med vita stationssignaler eller kodbokstäver. Denna s k stabsdivision får ej förväxlas med den vid F 8 dåvarande flygstabens flygavdelning, benämnd 4.divisionen. Vid varje flottilj skulle flygplan avsedda för för flottiljstaben annars ges vita kodbokstäver, och antalet sådana flygplan var mestadels två. Men den "stabsdivision" J 34 som sattes upp vid F 8 tillfördes ett tiotal flygplan vilka därmed erhöll vita kodbokstäver. För tydlighetens skull redovisas dessa flygplan nedan, med vit kodbokstav angiven inom parentes:

34087 (A), 34090 (B), 34092 (C), 34093 (D), 34094 (D), 34095 (E), 34096 (F), 34099 (G), 34100 (H) samt ytterligare två flygplan märkt vit J och vit L.
 
"Helge Vit Johan" taxar med två Sidewinder monterade på yttre balkläge. Notera linsen i radomen - i denna fanns under utprovningen av roboten, en registrerande målsökare. 

Denna "stabsdivision" upplöstes dock efter något år och flygplanen återgick till respektive division. Eftersom flygplanen bar vita kodbokstäver har de i andra historieskrivningar kallats stabsflygplan vilket de sådeles inte var. Flygplanen, i huvudsak tillhörande 2.divisionen, var särskilt utvalda för installation, modifiering, utprovning och utvärdering av robotsystemet Rb 24. För att skilja dessa flygplan åt i operativt hänseende under utprovningsperioden, och under utvecklandet av en ny jakttaktik, gavs de vita kodbokstäver eller anropssignaler.
 
En bild från intriören i "Helge Vit Johan" i samband med proven. Bland skillnaderna mot en "ordinarie J 34" kan man se ett par mindre switchpaneler uppe till höger och vänster samt olika Modes markerade överst på styrspaken. Bild via Åke Hall.
  
Notera alltså att utprovningen inte skedde som normalt vid Försökscentralen (FC) på Malmen utan direkt ute på ett förband. Därmed kunde man - som det gärna heter idag - snabbt få till implementeringen av det nya vapnet på förbandsnivå. Att det var just F 8 och F 18 som var utrustade med J 34 i Flygvapnet hade sina skäl. Anskaffningen av J 34 Hawker Hunter berodde på att man i ett övergångsskede annars inte haft jaktflygplan med tillräckliga stigprestanda för att bekämpa anflygande bombflygplan, på väg mot det som man ansåg var det troligaste förstahandsmålet för en attack med kärnvapen - huvudstaden Stockholm. J 29 Tunnan - allra helst i sin första version - steg inte tillräckligt snabbt, trots införandet av efterbrännkammare (J 29F), och J 35 Draken skulle inte göra sig gällande förän en bit in på 60-talet.

Enheten "Helge Vit" verkar ha bildats vid F 8 redan 1958, alltså innan beställningen av Sidewinder formellt gjordes. Kan man gissa att vissa installationer och utbildningar etc startade, så att säga, i förtid? Flygplanen verkar ha försetts med IR-målsökare som installerades längst fram i nosen. När väl de första robotarna levererades våren 1959 hade man gjort en hel del redan innan - man var skapligt förberedd. Tänk ett motsvarande förlopp idag?



Två bilder som kommer från Åke Hall som visar hanterandet av RB 24 Sidewinder tillsammans med J 34 Hawker Hunter vid F 9 på Säve utanför Göteborg i mitten av 60-talet.

 
Ett några år in på 60-talet kom möjligheten att bära RB 24 Sidewinder även införas på ett antal J 29F.

Klassisk bild på två J 29F ur 2/F 3 med Sidewinder. Den är tagen av Saabs fotograf Ingemar Thuresson i april 1965.

1967 utgick dock J 29 som jaktflygplan, 1969 så även J 34 och 1973 avfördes J 32B i samma egenskap (och då hade den sista fredsdivisionen på F 4 redan slutat användningen i början av 1970!). Kvar var då J 35 Draken i olika versioner, men det i några hundra exemplar.

En North American F-86K "Sabre Dog" tillhörande nederlänska flygvapnet. Bakom den närmaste fälltanken sticker nosen på en Sidewinder fram.

Hur var det då med Danmark och Norge?
North American F-86K ZK-A/54-1251 ur norska flygvapnets 337 skvadron som hade Gardemoen som hemmabas.
 
I Norge kom Sidewinder införas som vapenalternativ på F-86K Sabre (som var NATO-versionen av F-86D) efter det att 60 exemplar av typen "were fitted with the 6-3 extended span wings" under 1959-60. "In 1962, the planes were capable of carrying the AIM-9B Sidewinder on launchers mounted on underwing pylons" vilket tyder på att Sidewinder-uppgraderingen av flygplanparken tog cirka två år att genomföra.


F-86D AL-H/51-6034 ur Eskadrille 726 i danska flygvapnet baserad vid Flyvestation Ålborg någon gång mellan 1958 och -60. Det vill säga innan Sidewinder levererats till typen i Danmark.
 
I Danmark hade man 1958 mottagit ett 60-tal North American F-86D Sabre från USAF.  Dessa var - likt de norska F-86K "...udstyret med 24 stk. 2.75” raketter (Mighty Mouse) i en boks, der før affyring blev nedsænket fra flyets underside. Straks efter affyring forsvandt boksen op i kroppen. I 1960 blev bevæbningen udvidet til at omfatte to Sidewinder missiler med infrarød målsøgning." Saxat från stall.dk:

F-86D Sabre fik en kort levetid i Det Danske Flyvevåben, da det viste sig at flyet ikke var det ideelle fly til de danske standarder.
Samtidig voldte flyet en del problemer med dets nye brændstofsystem og flyets elektronik, som var skyld i en del havareringer for Flyvevåbnet.
Raketterne var absolut ikke let at ramme et flyvende mål med. Derfor blev der i 1960 udviklet et Sidewinder missil GAR-8 (senere kendt som Aim9B) med infrarød målsøgning, som F-86D blev udstyret med.
Sidewinder missil løste våbenproblemet, men andre modifikationer gjorde flyet tungere, og flyet mistede derved nogle af sine flyveegenskaber.

USAF hade redan 1956 infört Sidewinder som ett beväpningsalternativ på North American F-100D.
 
I månadsskiftet maj/juni 1959 fick danska Flyvevåbnet de första exemplaren av North American F-100D Super Sabre och dess tvåsitsiga variant, F-100F. Dessa hade tidigare använts av USAF och kunde bära Sidewinder. Då är frågan när man i Danmark fick de första robotarna? Gissningsvis var de - åtminstone från början - avsedda snarare för jaktplanet F-86D än attackflygplanet F-100D/F.

F-100: Royal Danish Air Force TF-100F GT-874 RAF Mildenhall
 
Dessutom hade Danmark även köpt 30 stycken Hawker Hunter av i princip exakt samma version som Sverige, grundad på (Fighter) Mk.4. Dessa hade levererats under 1956. Av allt att döma verkar dock inte dessa modifierats för Sidewinder. Med tanke på att det danska flygvapnet opererade Hunter fram till våren 1974 så är det lite förvånande.
 
Hawker Hunter F.Mk.51 E-427 No.724 Sqd. RDAF 1973 3
Den danske gröne jägaren; Hawker Hunter F.51. Den svenska versionen betecknades av tillverkaren som Hunter F.50.

Hawker Hunter fanns för övrigt även i NATO-länderna Belgien och Nederländerna. Bägge länderna använde - och tillverkade - (Fighter) Mk.4 och Mk.6. Åtminstone i vad det gäller Nederländerna och Hunter F Mk.6 så kom även dessa modifieras för att kunna bära Sidewinder med början 1960. Och det på liknande sätt som svenska J 34. Missilen kom även till användning - på samma balkposition - på schweiziska Hunters från 1964 och framåt.

Någon undrar säkert varför allt detta om en brittiskt konstruktion som Hawker Hunter och en amerikansk missil som Sidewinder? Skaffade inte Royal Air Force/Royal Navy roboten till sina flygplan? Idag är det väl nästan bortglömt, men UK hade eget program av jaktrobotar; Firestreak och Redtop för att nämna ett par. När väl Hawker Hunter fick Sidewinderkapacitet var typen snarare i användning som slags en instegs-trainer för till exempel Sea Harrier och inte i första hand ett stridsflygplan. Men då var vi i slutet av 70- och på väg in i 80-talet. Som det sas på en sajt:

The RAF was promised Sidewinders for their Hunters but never got them. Although...some Royal Navy Hunter trainers were wired for Sidewinders, no British Hunter ever carried them operationally.

Två J 34 Hunter ur 3/F 18 cirka 1960.

Om man ska försöka sumera det hela lite. Inköpet av Sidewinder handlade nog inte bara om svenska behov. Det låg i amerikanskt intresse att det svenska jaktflyget hade moderna vapen. För det handlade inte bara om att skydda Sverige - Flygvapnets jaktflyg var också en spärr västerut för anflygande stridsflyg från östsidan...om nu den dagen skulle komma. Från ett tidigare inlägg:

Om man ska sätta detta i lite perspektiv kan man nämna att området Danmark, Skagerack och södra Norge - och i viss mån även Sverige - hade en särskild prioritet för NATO under dessa år. Med hjälp av amerikanska pengar byggdes flygbaser samt marinen förstärktes och moderniserades i de bägge NATO-länderna. Den uppenbara anledningen var att i krig att kunna stå emot en stöt från Warszawapakten för att nå Nordsjön och sedan vidare ut i Atlanten. Den mindre uppenbara var att skydda de första amerikanska ubåtarna med ballistiska robotar, som behövde komma så långt österut i Skagerack som möjligt för att nå Moskva med sina Polaris. Att kunna bekämpa sovjetiska ubåtsjaktflygplan med sin eskort på väg mot detta område var av högsta vikt.

USA ville att Sverige skulle ha ett starkt konventionellt försvar. Det var under de här åren som planerna på svenska kärnvapen började tappa i prioritet, för att så småningom försvinna helt och hållet. Som det beskrivs i en uppsats av Thomas Jonter:

In official communications during the Cold War, successive Swedish governments asserted that no military cooperation was taking place with either NATO or the United States. But research and official investigations carried out since the end of the cold war have revealed that Sweden in fact pursued far-reaching cooperation with the Western European powers and the United States ever since the late 1940s. In 1952 and 1962, respectively, two agreements were signed between Sweden and the United States regarding cooperation in the area of Military technology. For example, the Swedish army bought and manufactured under license several U.S. robot systems, such as the Falcon, the Sidewinder and the Hawk. The increasingly close cooperation between the two states in the area of military technology led to the use of formal and, primarily, informal channels to communicate what was permissible for Sweden if it wished to see this cooperation continue. The more Sweden’s nuclear related R&D became dependent on U.S. military assistance and collaboration, the more the United States could use its superiority to steer Sweden away from its nuclear weapons plans. This factor is also probably decisive in changing the Swedish military command’s perspective on the plans to equipping the Swedish defense with nuclear weapons.

 
Så här skrev jag i inlägget Atomic för snart nio år sedan;

Men när en flygvapengeneral, Torsten Rapp, blev ÖB 1961 lades "bomben" på is - det visade sig nämligen att pengar till ett sådant vapen skulle plockas ur flygvapnets budget, pengar som behövdes för Viggen-projektet. Man la ner det militära atomprogrammet men fortsatte med det civila.

Dessutom höll politiken och inställningen vad det gäller A-bomben förändras radikalt. Den amerikanska doktrinen om massiv vedergällning som gällde under president Eisenhower byttes ut mot en ny under Kennedy, flexible response. Ett anfall med konventionella styrkor skulle om möjligt mötas med samma mynt - man skulle inte ta till med storsläggan direkt. Så om Sverige inte hade några kärnvapen minimerade man därmed risken att bli angripen med just sådana.

Dessutom - och detta visste inte gemene Svensson om då (om ens nu!?) - så hade vi 1960 fått amerikanska garantier, vi låg under västsidans kärnvapenparaply. Amerikanska ubåtar hade tillstånd att krypa upp på västkusten för att med sina Polaris-robotar kunna nå Moskva. Med andra ord: Sverige var i princip en dold medlem av NATO...

När amerikanarna i ett tidigare skede blivit informerade om den "svenska atombombsproblematiken" - egen bomb versus utvecklandet av Viggen - så uttryckte de att "skit i det, behåll ert flygvapen så stort så möjligt så tar vi hand om den biten istället". Man ville med andra  ord inte urholka den svenska försvarsbudgeten med något som man ändå kunde stå till tjänst med...


Vidare, en aspekt till: flygplantypen Hawker Hunter och Sidewinder - frågan är om inte Sverige var först med att integrera roboten i dess beväpning? Kanske skedde det före- eller parallelt med Nederländerna? Med tanke på hur många NATO-länder som opererade Hunter så var det nog i högsta grad önskvärt att dessa skulle kunna använda Sidewinder.

Ett exempel på en Hawker Hunter F.6 i nederländska flygvapnet med Sidewinder - N-283 tillhörande No.324 Squadron 1967.
 
Det är alltså många saker som spelar in. USA ansåg att Sverige var en nära allierad, om än inte medlem i NATO. Precis som nu. Därför kunde Sverige bli en mycket tidig exportmottagare av Sidewinder. Förutom Taiwan, vilka länder hade våren 1959 fått tillgång till jaktroboten? Dessutom, vad gällde för att få köpa den versus att få den via vapenhjälp t ex genom NATO-samarbetet..?

Att våra skandinaviska grannländer också snart skulle få Sidewinder var nog dessutom en faktor som "hjälpte till". Amerikanarna såg (ser) rätt mycket på Skandinavien som en sammanhållen geografisk region. Jag skulle heller inte vara förvånad om det initialt fanns långt gångna planer att även förse de danska Huntrarna med roboten.

Med andra ord, det handlade inte bara om svenska behov. Långt därifrån. Den bild som historiskt målats upp runt anskaffningen av Sidewinder har saknat de där andra perspektiven, de "osvenska". Hoppas att jag med detta inlägg har lyckats nyansera denna bild en aning.


Det finns mer att berätta om Sidewinder i avseende på våra våra relationer med USA. Med tiden köptes nyare versioner av roboten (och AIM-9B fick en versionsbokstav i sin svenska beteckning; RB 24B), men det var inte alltid helt lätt att få dess levererade. Kanske det en dag publiceras ett uppföljande inlägg där det handlar om RB 24J (AIM-9P) och RB 74 (AIM-9L)?

Kommentarer

Postat av: Lars Larsson

Publicerad 2016-10-23 17:59:37

Tack för en mycket intressant artikel!

/Lars L

Postat av: Bengt Håkansson

Publicerad 2016-10-24 14:47:13

Tack för en mycket informativ artikel, bravo.

/Bengt Håkansson

Postat av: Lennart Andersson

Publicerad 2016-10-24 17:41:53

Mycket intressant och välskriven artikel.

Postat av: KVI

Publicerad 2016-10-24 18:05:27

Instämmer med ovan - Riktigt bra som vanligt!

:-)

Postat av: F

Publicerad 2016-10-26 00:02:34

Man tackar och bugar för dessa kommentar. De värmer ett gammalt laehjärta!

Postat av: thojak

Publicerad 2017-10-29 10:47:43

Stort tack för en mkt välskriven + dito informerande artikel !
Mvh/TJ

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lazerjesus

Les Aventures de lazer du Jesus

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela