Pitts S-2A SE-FTY - 2
Det var roligt all läsa lite om SE-FTY (Safty eller Fox Tango Yankee). Kanske kan jag få bidra med några av mina egna erfarenheter av att flyga Pitts S-2A.
År 1973 var min fru Margareta och jag över till Booker för att flyga G-BAPU. Jag hade hört mig för med Curtis Pitts om leveranser och han rekommenderade Manx Kelly som gärna tog emot oss för en provflygning. Han hade ju ett flygplan till försäljning.
En hisnande flygning med Manx som inte sparade på varken manövrer eller g-belastningar för oss båda. Vi fastnade för Pittsen och köpet blev av under hösten 1973.
När Pittsen väl var i Timmele började en längre cirkus med att få den certifierad och godkänd. Jag flög upp till Bromma i december -73, lämnade planet för godkännande och efter många "om och men" från folk som hade svårt att förstå och flyga enkla flygplan, var den så klar att flygas hem.
Flygningen tillbaka till hemmafältet i Timmele norr om Ulricehamn gick utmärkt, men var iskall. Det fanns ju ingen värme i cockpit och datum var 1 mars 1974, (jo så lång tid tog godkännandet).
Nu började det roliga livet i luften. Slutgiltiga aerobaticutbildningen på Pittsen fick jag i England av en av Rothmans piloter tillika instruktör i RAF, Andy White.
Jag flög många start- och landningsövningar för att kunna behärska det 500 m gräsfält vi har i Timmele. Åtskilliga timmar i Cub och Champion grundade väl, för den något snabbare Pittsen. Landningen från 500 fots höjd sker i en kontinuerlig 180° sväng med visst motorpådrag från 100 mph med minskande fart under svängen, som i slutfasen övergår i en vingglidning ner till banan. Hastigheten vid upprätningen var lite drygt 75 mph och sättningen i trepunktsläge skedde vid 72 mph. Man kunde även stalla in planet vid 64 mph men då var det sporren som fick ta första stöten medan huvudhjulen fortfarande var en fot uppe i luften. Det var ingen trevlig landning men den blev kortare även om den frestade på lite väl mycket.
Kurshållning, även vid sidvind, var inte så svår bara man inte slappnade av under utrullningen. Sidoroder och styrbart sporrhjul fungerade alldeles utmärkt och hjulbromsarna var effektiva.Med god höjd praktiserade jag gärna de flesta flygmanövrer som stod i boken och Pittsen svek mig inte en enda gång. Den flög lika bra upprätt som inverterat i alla lägen. Stall inträffade vid 64 mph och med kulan i mitten gungade den med nosen upp och ned nästan som en Cherokee. Men en halv kula fel gjorde att den vek sig över respektive vinge.
Under juli månad 1974 flög jag i sällskap med Olle Åhnstrand i en Cessna 182 över till England för ett PFA-möte på Sywell. En fin resa med många stopp på grund av att flygtiden endast var ca 90 minuter med en reserv på 45 minuter. Dessutom var man ganska öm i baken efter den tiden. Resan gick bra och jag har många fina minnen därifrån.
Under åren flög jag runt i Sverige till många platser och hade trevligt på alla sätt. Jag flög ner till Esbjerg inför EM 1975, träffade Neil Williams och studerade flygningarna. Sov under vingen och vaknade till ytterligare en fantastisk dag med flygning.
I juni 1978 flög en kompis och jag i Pittsen ner till Rotterdam inför ett stort EAA-möte. Åter igen en underbar flygning, både ner och hem. I augusti samma år besökte Margareta och jag Maribo nere vid Rödby för att se på aerobatictävlingen Danish Open.
Ett flertal fly in både i syd, väst, öst och nord har vi besökt med SE-FTY, alla väl värda besök med ett flygplan som aldrig krånglade eller var problematiskt, utan var en ren fröjd att flyga i alla lägen.
Under min tid som ägare av SE-FTY var det bara jag som flög som Pilot In Comand från baksits. Det finns bara en som flög Pittsen ensam under min tid som ägare och det var Ulf Dahlqvist vid provflygningen. Landningen har det berättats för mig var av den mera spektakulära typen, men detta sades det inget om förrän långt, långt senare och den torde väl nu vara preskriberad.
Vad gäller den artikel som jag först nu har fått se, Flygrevyn provflyger Pitts S-2, vill jag bara nämna följande. Olle Åhnstrand flög som en gud, det har han alltid gjort, men det var jag som genomförde starten och landningen. Börje Strömberg och John Tuvefalk flög också med mig vid detta tillfälle, men kanske var det bra att jag satt därbak för det är inte stor marginal för misstag vid start och landning på ett gräsfält 30 ´ 500 meter.
En sak är säker, det var en rolig tid med Pittsen. Hoppas den kommer upp snart igen och att jag får se den flyga.
Göran Rosén
Pitts S-2A SE-FTY står nu på egna ben. Bilden är tagen för någon månad sedan. 
